Blues att rysa av

Under 20- och 30-talen skapades bluesmusiken så som vi känner den idag. En av de som var med var Skip James eller Nehemiha James som han egentligen hette. Han föddes 1902 i Bentonia i delstaten Mississippi. Skips far var predikant i Baptistkyrkan där han spelade både orgel och gitarr. Skip själv lärde sig mestadels själv att spela gitarr och piano. Han tog intryck av Mississippi John Hurt. 1931 spelade han flera egenkomponerade låtar för Paramount Records i Grafton, Wisconsin. Men efter det glömdes han bort. Han jobbade med jordbruk och diverse annat och blev liksom sin far en predikant inom Baptistkyrkan. Men i början av 60-talet lyssnade bluesentusiasten John Fahey på Skips gamla stenkakor och lyckades hitta honom. Så återupptäcks han i 60-års åldern och sjunger bland annat på Newportfestivalen i utanför New York 1964. Fahey hade viss anknytning till bluesbandet Canned Heat där bland annat Al Wilson var medlem. Han letade vid samma tid reda på en annan tidig blueslegend Son House och Dick Waterman återfann Mississippi John Hurt.

Efter Newportfestivalen 1964 så spelade Skip James in två nya album. Det första Today! från 1965 och det andra Devil got my woman från 1968 båda utgivna på Vanguard. Det är det andra albumet som jag ska koncentrera mig på lite extra här. Vanguard gav även ut mycket annan folk- och bluesmusik. Som t ex Joan Baez och Mississippi John Hurt. Skip James avled av cancer i Philadelphia 1969.

Musiken är ytterst sparsmakad endast Skip James själv på antingen gitarr eller piano på några låtar. Hans sång är mycket ljus och nästan lite skrämmande i sin konstaterande desperation. Samtidigt är musiken underbart vacker med spröda ofta spruckna toner som man liksom dras till. Inget bottleneckspel utan rent fingerpicking.

Skivan inleder med Good road camp blues. Skip spelar de klassiska bluestoner och sjunger med inlevelse "I am so tired I am so tired". Varje ton låter lite annorlunda. En del strängar ger ett sprucket ljud ifrån sig medan andra avger ett piggt knäppande ljud.

Andra låten framförs på piano. Den heter Little cow, little calf blues. Skip spelar piano lite på samma sätt som han spelar gitarr på. Avslappnat och långsamt och mycket skiftningar i tempo och anslag. Från djupaste bas till ljusaste diskant.

Tredje låten är titelspåret Devil got my woman. Med den klassiska versraden

I rather be the devil than to be that woman's man

sjungen med plågsam inlevelse. Man hör de klassiska låtintrotonerna från rock and rollen återkommande.

På Look at the people standing at the judgement sjunger Skip inte med sin vanliga ljusa röst utan i en mer vanlig tonart. Den är dessutom ovanligt snabb i tempo.

Skivans längsta låt med knappa 6 minuter är Worried blues. Textraden

I gonna pack my suitcase and down the road I'll be gone

är bra. Gitarrspelet består av långsamt gungade blues med massor med små variationer hela tiden. Bland annat de kanske tre ljusa knäppande tonerna och de mer mörka med mycket sväng som svarar med eftertryck.

Sista låten på sida ett är pianolåten 22-20 blues. Ganska kraftfullt pianospel med smattrande sekvenser med ljusa toner och hårda slag på bastangenterna. Ömsom långa och ömsom korta sekvenser.

Sida två inleder med pianolåten Mistreating child blues. Vissa sekvenser känns igen som rockklassiker, de varieras i oändlighet på fantastiska sätt.

Sickbed blues har ett speciellt anslag på gitarren. Nästan lite vaggande stillsamt. Men sången är den där ljusa rysningsframkallande rösten.

Catfish blues går i en snabb takt men har kvar mycket av den kusliga atmosfären. Mitt ibland de ljusa knäppande tonerna så dyker det upp starka spruckna bastoner. Mycket temperamentsfull låt. Även nästa låt Lorenzo blues fortsätter lite i samma stil men är långsammare i tempot.

Careless love är nog den gladaste låten på skivan. Skip James sjunger med sin ljusa röst men låter mer uppslupen. Hans pianospel är glatt, svängigt och dansant.

Avslutar skivan gör Illinois blues. Spruckna ljusa toner på gitarren som spelas väldigt snabbt.

Sällan kan man höra ekon från det förflutna som på den här skivan. En inflytelsefull artist som var med och formade bluesen och därigenom rocken till vad den blev. Starka låtar vars temperamentsfulla framförande inte lämnar någon oberörd. En sann gitarrvirtuos.