En gitarrvirtuos innerliga mix av country och blues

En mer innerlig, hård och samtidigt ljuvlig skiva än Link Wrays självbetitlade skiva från 1971 kan man nog inte hitta. Link Wray släppte sina första singlar redan 1958 som t ex den klassiska instrumentella rock n roll-låten Rumble. Han gav ut tre lp under 60-talet en på Swan 1963 och två på sitt eget märke Vermillion. Den här skivan är utgiven på Polydor.

Link Wray är en av gitarrlegenderna och något som han experimenterade tidigt med var lite råare ljud med gitarren med hjälp av att bland annat slå hål på membranen i gitarrförstärkaren.

På den här skivan sjunger Link Wray tack och lov. Han har en innerlig, ärlig röst. Anledningen till att han inte sjöng i början av karriären var att han till följd av tuberkulos han ådragit sig i Koreakriget hade opererat bort ena lungan. Att han ändå kan sjunga måste ses som en enastående prestation.

På skivan har han hjälp av Billy Hodges på piano och orgel, Bobby Howard på mandolin och piano, sina båda bröder Doug och Vernon Wray på trummor respektive inspelningstekniker även Steve Verroca spelade trummor. I kören hörs Doug och Steve och Billy samt Gene. Link Wray tackar även sin mor.

Skivan spelades in på Link Wrays farm i Maryland i en egen 3-kanals studio som han byggt i ett gammalt hönshus.

La de da inleder skivan. En svängig countrylåt med inlevelsefull sång och kryddat med perfekt levererade varierade gitarrslingor som kommer och går in och ut ur låten på härligt sätt. Lite körande och piano också.

Take me home Jesus är en ljuvligt mjuk melodi med smärtsamt levererad sång. Melodin verkar spelas på mandolin. Men ett solo på gitarr finns med halvvägs. Lite gospelinfluerad körsång hinns också med.

Juke box mama är en tungt gungande lite bluesig låt. Med effektfulla pauser i kompet och lite körsång. Sprucken akustisk gitarr som briljerar i bakgrunden och ett försiktigt spelat piano. Mot slutet lite elgitarr också. Alla instrument hörs kristallklart och det finns en spelglädje som smittar av sig.

Rise and fall of Jimmy Stokes är berättande låt i bluesstil med ett stadigt komp och en mycket speciell gitarr som låter olikt det mesta. Långa toner som är distade men ändå inte. Sången är uttrycksfull, hes och sprucken på ett underbart sätt.

Fallin' rain är den första låten på skivan skriven av Link Wray. De första är skrivna av Y. Verroca. Melodin är väldigt stark och påminner i refrängen lite om Dylans It's all over now baby blue. Den spelas på en mysig kombination av piano och gitarr. Sången är stark och kören förstärker på ett mycket bra sätt.

Andra sidan inleder med Fire and brimstone skriven av Link Wray själv. Skivans mest rockiga låt. Byggs upp på ett grymt bra sätt i inledningen. Sången är enormt inlevelsefull och innerlig.

Ice people är en fin stillsam sång med härlig gitarr som blixtrar till underbart. Texten är en stark betraktelse om människor som inte är snälla mot sina medmännsikor.

God out west har ett otroligt märkligt distat gitarrljud som är väldigt effektfullt och bra. Riktigt långa vinande toner. Kompet för tankarna till en arbetssång med spadar och hackor. Kanonfin kör i bakgrunden som glider in och ut tillsammans med distad gitarr.

Crowbar är en sann blueslåt med stillsamt ackompanjemang på akustisk gitarr och härlig sång. Växlar upp lite mer en bit in med kvidande elgitarr som svarar på sången.

Black river swamp inleder med lite undarbar mandolin. Låter lite Japansk i tonen. Men Warys sång är äkta innerlig country. Mycket härlig stämning med det Japanska i mandolinen och elgitarren i bakgrunden.

Avslutningsvis en cover på Willie Dixons Tail dragger. En tung blues. Med härlig gitarr både akustisk och elgitarr. Som båda hörs lika bra. Påminner lite om Howlin' Wolf ibland, helt underbart.

Ett av mina absoluta favoritalbum tack vare sina starka melodier, underbara sång, virtuosa gitarrspel och den innerlighet och genuina sätt som musiken framförs på. Borde vara en mycket mer välkänd artist. Han avled sorglig nog den 5 november 2005 i sitt hem i Danmark där han bodde sedan början av 80-talet.