The moving sidewalks

Billy Gibbons kände jag mestadels till som en bluesspelande och lite farlig på ett kul sätt figur i TV-serien Bones där han spelar pappan till en av huvudpersonerna. Såklart har jag hört någon enstaka låt med ZZ Top men jag har inte lyssnat på dem särskilt mycket.

The Moving Sidewalks var Billy Gibbons första grupp och de gav ut skivan Flash på Tantara 1968. Förutom de två sista låtarna en riktigt bra skiva med ovanligt galen psykedelisk blues med viss jazzkänsla men även rå skramlig rock ibland. Musiken är väldigt dynamisk och de uppbådar en unik ljudbild. Musiken är helt olik det andra kända 60-talsbandet från Texas 13th Floor Elevators. Coolt omslagsfoto också i rödlila ton och med silverbägare andas det en surrelistisk ton.

Förutom Billy på gitarr, munspel och sång så bestod The Moving Sidewalks av Don Summers på bas, Dan Mitchell på trummor och Tom Moore på orgel och piano. Mitchell var även med i ZZ Top.

Mina favoritlåtar är Flashback, You don't know the life och Crimson witch. Men som sagt om man lyfter nålen innan förmörkelsen på andra sidan så är alla låtarna riktigt bra. Spännande att det är ett ljud i runouten på båda sidorna.

Öppningsspåret Flashback är en riktig höjdare med grymt driv och galna infall på gitarren och sångarrangemangen är väldigt psykedeliska som ett stroboskop. Helt plötsligt lugnar den ner sig och det blir österländska akustiska toner till sista versen.

Nästa låt Scoun da be har mer orgel och en spännande start stopp takt med gitarr och lite jazzig sångstil.

Stökiga rocklåten You make me shake tar vid. Här är det bra gitarr och sången ligger långt fram i mixen till maffiga trummor och en del orgel också. Avslutningen med gitarrljud som studsar hej vilt är kul.

You don't know the life är en stämningsfull långsammare låt med bluesig sång. Intensiv trots bara sång och orgel. Riktigt bra gitarr och trummor som är lågmälda och sparsmakade.

Pluto - Sept. 31st fortsätter i en speciell stil med prominent sång och stökigt komp med viss rå galen jazzkänsla med cymbaler och takten. En sekvens med viskande röster och märkliga ljud tar vid. Känns som en konstnärlig 60-talsrysare.

Andra sidan inleder med No good to cry en behaglig bluesig låt med avskalat komp med trummor och orgel sen kommer gitarren in på bara ett par ställen på ett intensivt galopperande sätt. Mot slutet innan sista versen blir det riktigt snygga improviserade gitarrsolon.

Crimson witch har en tung men fortfarande galen stil. Spännande mixning med galna gitarrljud i bakgrunden och bas, trummor och sedan piano i förgrunden sen växlar de. Sången ligger alltid långt fram. Det ger viss svindelkänsla.

Joe blues en ganska rak blues i en rökig barstil med bra gitarrspel med spännande distade toner. De skiftar snyggt till mer orgelbaserat komp som faktiskt passar in fint. De hinner skifta över till munspel också som mer ännu bättre och riktigt genuint.

Eclipse inleder skumt och sen kommer lite gitarr men mystiska ljud som ett kollage tar över och en massa TV eller radio röster. Tyvärr rent skräp. Kanske inspiration för black lodge scenerna i Twin Peaks.

Reclipse kanske är det avslutande glada gitarrspelet till en uppslupen publik.