Ett ord som beskriver Bob Dylans skiva New morning är spelglatt. Det är fantastiska melodier som bara väller fram och varje låt är fylld till brädden av instrument som alla skapar en lössläppt medryckande helhet. Väldigt genuint och äkta.
Skivan som är den elfte med Bob Dylan kom 1970 på Columbia. Jag skulle nog säga att den är en av de bästa skivorna med Bob Dylan. Al Kooper är med på orgel och likaså den fantastiska låten The man in me. Men samtliga låtar är väldigt bra och skivan bildar en genuin och anspråkslös helhet. Jag håller inte med Discogs att det är ett countryrockalbum utan mer blues och vanlig rock uppblandat med lite folkrock.
Skivan inleder med positiva och sprudlande If not for you. Ljusa orgeltoner och fint munspel i en driven melodi. Bob sjunger med mycket känsla.
Day of the locust har mer förundran över sig. Många fina lekfulla toner på orgel, gitarr, piano och bas.
Time passes slowly har en lite tyngre men coolt bluesig ton över sig.
Went to see the gypsy har mycket taktfast orgel över sig. Bra gitarrspel som svänger fint.
Winterlude är en liten knasig vals som framförs lika dansant som berättande.
If dogs run free drar lite åt barjazz hållet på ett coolt sätt med flyhänt piano och ganska släpig sång och Maertha Stewart körsång ger extra känsla.
Andra sidan inleder med titellåten New morning. Den har en härlig energi.
Sign on the window är ganska avskalad men har snygga instick med kör. Väldigt soulfullt framförande.
One more weekend är blixtrande och upplyftande blueslåt. Riktigt bra gitarr och piano. Genuin spelglädje.
The man in me är en fantastiskt medryckande låt. Härlig melodi, underbar sånginsats och riktigt bra gitarr och orgel.
Three angels har nästan en begravningsstämning över sig. Tungt och värdigt.
Father of night har en säregen stil med cyklisk upprepning av toner och en mystisk kör. Lite folksångsaktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar