Inte så psykedeliskt

Den näst intill mytomspunna gruppen 13th floor elevators och deras första album Psychedelic sounds of the 13th floor elevators kom 1966 på märket International Artist. Namnet till trots så är ljudet på skivan inte så psykedeliskt som man hoppas på. Texterna påstås vara psykedeliska och likaså texten på baksidan av skivomslaget. Tommy Hall en av medlemmarna hade näst intill teoretiska idéer om en psykedelisk tillvaro. Psykedeliskt eller inte så är musiken åtminstone väldigt intensiv och ovanligt hårt rockande. Det finns stillsammare partier förstås och som ett rockalbum från 60-talet betraktat så är det bra. En hel del surfmusik över soundet och ganska vilt, upproriskt och upprivet. Deras andra album å andra sidan är väldigt psykedeliskt och betydligt bättre. Jag får förhoppningsvis återkomma till det här på bloggen.

De har något skrämmande över sin ljudbild och det kan nog jämföras med grupper som Sonics, Trashmen, Lively ones och andra surfgrupper. De influeras av mexikanska rytmer och ibland känns ett Mamas and the Papas sound skölja över dem. Golden dawn en annan grupp på International Artist sägs ha ett liknande sound men de har en betydligt lättare och varmare ljudbild.

Roky Erickson var sångare och fortfarande en aktiv artist, Tommy Hall spelade ett egenuppfunnit rytminstrument och skrev många låtar, Stacey Sutherland spelade gitarr och sjöng, Benny Thurman spelade bas och John Ike Watson spelade trummor. Endast de tre förstnämnda var kvar i gruppen till den andra plattan.

Inleder med tunga och upproriska You're gonna miss me. Skriande sång och ganska mörk ljudbild men ljusa trummor. Har ett mellanspel som har en mexikoklingande känsla. Dessutom ett munspel på slutet.

Roller coaster iskall lugn och drömskt flödande. Samspelet mellan cymbal och gitarr precis i inledningen är väldigt bra. Gitarrkompet har lite surfmusik över sig. Sången ger en mörk drömsk känsla och likaså det bubblande ljudet i andra högtalaren. Är faktiskt lite mexikoinfluerat här också. Variationen i flödet i musiken får nästan kallas progressivt.

Splash 1 är en lugnare mer folkrocksinfluerad låt. De inledande gitarrtonerna är underbart reflektiva. Resten av låten har ett öppet gitarrljud som övergår i ett kort härligt sprucket solo. Sångaren sjunger med lite mörkare mer soulinfluerad röst.

Reverberation (doubt) tillbaka i den mörkare fåran igen. Säreget ljud som dallrar obestämt och mättat. Fruktansvärd tyngd i basen. Rösten ekar drömskt. Inte en avslappnande låt.

Don't fall down är lugnare och mjukare i framtoningen med kör. Men på vissa ställen stannar tempot upp och ett dallrande bubblande obestämt ljud träder fram. Men känslan är mjuk och behaglig ändå. Klockren avslutning med tre öppna gitarrackord.

Andra sidan inleder med låten Fire engine. Den har en kör som låter som ett gäng katter och ganska vilt rockande komp. Roky sjunger vildsint. Bra gitarr. Besinningslös garagerock.

Thru the rhythm är en långsammare låt men väldigt intensiv och uppriven. Rakare och utan gimmickarna från föregående låt. Texten verkar berättande i långa stycken. Trummorna har en bra dynamisk roll.

You don't know inleder med en majestätisk gitarr. Influenser från Mexiko och en del körande bakom Roky. Den första av tre låtar på rad som är skrivna av Powell St. John.

Kingdom of heaven är en av mina favoritlåtar som finns med på Mother Earths debutalbum. I 13th floor elevators version så är det också en lugn sökande låt med mycket psykedelisk drömsk atmosfär. Bra gitarr.

Monkey island fortsätter lite i samma stil men lite stökigare och inte så stämningsfullt. Lite skrämmande.

Tried to hide är en medryckande rocklåt. Ett smittande riff och bra skramliga trummor. Väldigt bra gitarr i slutet.