1967 kom den klassiska gruppen Grateful Dead ut med sitt första album. Ett album som inte brukar beskrivas i speciellt positiva ordalag. Jag tycker att det är en perfekt början. De har alla element i sin musik på plats. Det är klockrent Grateful Dead, det är tillbakalutat och fantastiskt musikaliskt och rikt på improvisationer. Musiken lyfter direkt tack vara en lekfullhet på deras respektive instrument.
I sin begynnelse så bestod Grateful Dead av Jerry Garcia på gitarr och sång, Phil Lesh på bas, Bill Kreutzman på trummor, Bob Weir på gitarr, Ron McKernan på sång, orgel och munspel.
En Grateful Dead skiva som innehåller mycket blues och folkrock men även en hel del känsla av 50- och 60-talsrock. Med sin enorma känsla för improvisationer inom en melodi och ett temperament så får de även in en jazzig känsla. Detta skiljer dem från andra grupper såsom Paul Butterfield bluesband och tidiga Jefferson Airplane som de kan jämföras med.
The golden road (to unlimited devotion) inleder med bra sväng och lössläppt taktfasthet. En del kaotisk stämsång och bra gitarrimprovisation och ett psykedeliskt slut.
Beat it down the line en kul 50-talsrock låt. De körde ju ofta Not fade away på sina konserter så den här känns helt rätt. Kompetenta gitarrslingor av Jerry Garcia och en tamburin mitt i alltihop. 60-tals folk och 50-tals rock i en härlig blandning.
Good mornin' little school girl är den gamla klassiska blueslåten i Grateful Dead tappning. Den går långsamt med bra intensitet och klipp i rytmen. Ron McKernan spelar bra munspel och har fin blueskänsla i rösten också. I slutet ändrar låten karaktär lite med studsande halvdistat gitarrspel och sången i velande i mitten på ett riktigt härligt sätt.
Cold rain and snow har en glad småspringade rytm med en mild orgel och ibland kommer kvävda skurar med gitarr och smattrande tunga trummor.
Sittin' on top of the world framförs väldigt annorlunda jämfört med Howlin Wolfs version. En helt annan snabbare rytm med lite rusande countrykänsla. Det är mycket bra och de vindlar till och med ut i ett litet jam på slutet.
Cream puff war har ett speciellt ljud av gitarrer som bryter ihop. Fina tempovariationer med mycket gitarr och en del bas och trummor. De kör väldigt speciella arrangemang och hela melodin är som ett jam på ett subtilt sätt.
Andra sidan inleder med Morning dew. De spelar den i långsam takt och får till bra variation med ett stillsamt komp. På vissa takter klipper de till med ett par pigga ljusa toner och ibland får de till känslan av ett landskap som öppnar upp sig. De tar även med en längre instrumentell passage som är en fröjd för örat.
New new minglewood blues en uppslupen låt med en del orgel och fina gitarrtoner.
På avslutningslåten Viola Lee blues släpper de lös hela sitt jamkunnande. Det är varierat, avslappnat och enkelt. Gitarren är i centrum med ständig rörelse på ett självklart sätt. Lägg till det mjuka orgeltoner emellanåt och mycket bra trummor med fina cymbaler. I inledningen sjunger de till en melodiös dansant låt sedan börjar de underbara improvisationerna och tillbaka till grunden igen. Ibland bryter gitarrtonen ihop till ett vinande ljud men oftast låter den mjukt. De spelar i olika takt och rytm ständigt som om de sonderar ett nytt hus eller landskap. Blir riktigt psykedeliskt när orgel och gitarr blir som ett enda ljud på ett musikaliskt sätt innan de kör sista versen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar