Tredje albumet med en av min favoritgrupper The Band kom 1970. Det lånade sitt namn från skivans bästa låt, Stage freight scenskräck på svenska. Långt ifrån lika bra som de både första skivorna men ändå angenäm att lyssna på då och då. Deras styrka är de tre unika rösterna hos Levon Helm, Richard Manuel och Rick Danko. Skivans bästa låtar lånar ganska mycket från tidigare skivor. Vilket jag inte tycker är fel. Men ljudbilden är inte riktigt lika mustig och genuin som tidigare. Den lekfulla självklarhet hade försvunnit.
De inleder med zydeco i låten Strawberry wine. Levon och Robbie skrev låten och Levon sjunger tyvärr med väldigt konstig röst som också gjorde på Moondog Matinee. Garth Hudson står får man förmoda för dragspelet som spelas nästan snubblande snabbt.
Sleeping är lite lugnare och mer kontemplativ med fina skiftningar i temperament. Richard Manuel sjunger med bra känsla. Levon Helm spelar en del bra smattrande trumsekvenser. Annars är det svängande och bra gitarr och bas samt riktigt bra piano kryddat med orgel. Richard och Robbie skrev låten.
Time to kill har också mycket prominent piano som spelas flyhänt i lite New Orleans stil. Men gitarren är tydligare och låten är snabb och lössläppt i tempot. Det låter som Richard sjunger men även Rick Danko klämmer nog i på vissa ställen.
Richard Manuel och Robbie Robertson kompositionen Just another whistle stop finns med i en bra liveversion på Rock of ages. Här är den inte riktigt lika bra. Väldigt speciellt stressigt tempo. Men Richard Manuel hinner med att sjunga väldigt engagerat och känslosamt. Bra skruvad gitarr och lika skruvade trummljud och fin lågmäld orgel.
Med All la glory avslutas första sidan. Fin avskalad inledning som påminner lite om Rocking chair från deras föregående skiva. Här känns de mer hemma. De turas om lite mellan verserna och refrängerna Richard Manuel och Levon Helm. Garth Hudson spelar lite böljande dragspel och även orgel i bakgrunden och Robbie spelar varierad akustisk gitarr.
Andra sidan inleder med The shape I'm in. En ganska driven rocklåt med förvånansvärt mycket orgel. Gitarr och basspel är mycket bra.
Nästa låt The W. S. Walcott medicine show misstänker jag ska vara Robbies hyllning till varitésällskap som reste runt i USA fram till 40-talet. Levon Helm anger dem som en inspriration och det är han som sjunger första versen. Sen sjunger Rick Danko nästa. Detta ger lite av känslan i de tidigare albumen. Garth spelar lite New Orleans jazzig saxofon på ett par ställen.
Med låten Daniel and the sacred harp tror man nästan att man lyssnar på The weight. Fin dynamisk akustisk ljudbild med gitarr och lite fiol men även något som låter som elgitarr. Richard och Levon turas om att sjunga i olika verser på ett mycket bra sätt.
Sen är det dags för titellåten Stage freight framförd med mycket känsla av Rick Danko. Mycket bra och trallvänlig melodi.
Avslutar skivan gör The rumor. Rick Danko och Richard Manuel turas om att sjunga varannan versrad och den tredje tillsammans men sedan sjunger de lite längre strofer. Kompet är ganska sparsmakat med försiktiga trummor och orgel men ibland tänder Robbie till kryddar till med gitarren och även Danko med basen. Men det är framförallt en rösternas låt de sjunger med fin känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar