Musik för syskon

Allman Brothers femte skiva Brothers and Sisters från 1973 markerar en ny riktning i någon mån. Skivan har en mycket större countryprägel än tidigare. Den ena brodern gitarrgeniet Duane Allman hade kört ihjäl sig och i samma trakt körde även basisten Berry Oakley ihjäl sig. Men han hann vara med på de första låtarna på denna skiva. Trots dessa tragedier så fortsatte Gregg Allman, Richard Betts och resten av bandet att göra musik. En nyhet på den här skivan var pianospelaren Chuck Leavell.

Jag tycker att det är en kanonplatta i likhet med de tidigare. Betts står för många av texterna och speciellt hiten Ramblin' man och min favorit Pony boy. Den var faktiskt nummer 1 på Billboardlistan i USA och singeln med Ramblin' man var nummer ett på singellistan.

Först ut på sida ett är Wasted words. Sedan kommer Ramblin' man. En av Allman Brothers mest kända och även en av mina favoritlåtar. Väldigt fin sång med precis rätt känsla av Richard Betts och ett piggt komp med fint piano som flyter omkring och perfekta gitarrsound och drivande trummor. Samspelet är löst och jammigt men ändå helt perfekt. Betts släpper på gitarren i slutet och ett riktigt blixtrande men ändå klart klimax byggs upp.

Come and go blues innehåller riktigt bra piano och ett fint samspel med gitarren. Mycket temperamentsfullt.

Jelly jelly avslutar första sidan. En långsamt gungande blueslåt med fin slidegitarr och smärtsam sång. En del orgel ger extra stämmning och även vissa pianopartier i bästa bluesstil. Ett gitarrparti i slutet visar vilken virtuos Dickey Betts är.

Andra sidan inleds med Southbound har en karaktäristisk drivande puls men melankolisk sång. Grymt svängande och vinande gitarrljud, ibland korta ibland långa stötar. Mycket bra.

Jessica är en instrumentell låt, med lite akustiks gitarr förutom el-gitarren. Med riktigt fin melodi. I improvisationsstil med ett enkelt grundtema som de går in och ut ur på ett makalöst sätt. Fina cymbaler.

Min favoritlåt Pony boy, avslutar skivan. En låt med en akustisk känsla. Speciellt fint samspel mellan sång och först piano och sedan gitarr. Richard Betts spelar några lustiga toner på gitarren och sedan svarar Chuck Leavell på pianot med en massa knorr. Fantastiskt att höra hur man kan få till samma saker på så olika instrument. Betts river av en del riktigt fin slide-gitarr och sjunger mycket bra. Man känner sig som att man sitter på hästryggen och lunkar men på ett helt annat sätt än i countrymusik. Inledning är magnifik med några uppvaknande och sökande toner från gitarren innan det gungar igång. Det är grymt underhållande och behagligt att lyssna på. Anspråkslöst och svängigt med ständiga överraskningar.