Musikaliskt smörgåsbord med Blue Cheer

Orignal Human Being från 1970 var Blue Cheers femte album. Ganska annorlunda jämfört med deras första två album, men fortfarande mycket bra. Inte så konstigt att det är annorlunda föresten, den ende ursprungliga medlemmen som medverkar på den här skivan är Dickie Peterson. De övriga medlemmarna är Gary Yoder, Norman Mayell och Ralph Kellog. För Ralph Kellog var det den tredje skivan.

Skivan räknas som Blue Cheers mest psykedeliska skiva och ska vara ganska svårhittad.

Good times are so hard to find inleder. Det är ganska hård rocklåt med häftiga simultana ljud som vävs samman på ett svängigt sätt. Fina pauser i låten också som ger sväng och en dramatisk effekt.

Andra låten Love of a woman är lite New Orleans-influerad med lite blås och piano. Lite The Band känsla.

Make me laugh är en kul rocklåt med bluesig och innerlig sång och ganska nerviga gitarrpartier och vinande gitarrsolon. En av två låtar på skivan som får mig attt tänka på Janis Joplin.

Fjärde låten, Pilot även den lite soulinfluerad men mer gitarr och lite hårdare och mer likt tidigare Blue Cheer. Häftiga skallrande trummor.

Sista låten på första sidan Babaji (Twilight raga) är en rent instrumentell låt. Drömlik och psykedelisk med bra sitar.

Andra sidan inleder med Preacher, en nästan funkig låt. Tuffa trummor och en mycket inlevelsefull saxofon. Mycket bra sång också. Avslutningen på låten är riktigt kaotisk.

Black sun är en riktigt tungt gungande härlig blues. Bra munspel och piano.

I Tears by my bed bjuder Blue Cheer på avslappnad countryrock inte olikt Grateful Deads Workingman's dead och American Beauty.

Man on the run är nog den låt som är mest lik tidigare Blue Cheer låtar. Mycket bra sång och häftiga gitarrljud - lugna med ändå på gränsen till sammanbrott. Ljuden riktigt studsar runt i rummet, kraftfulla trummor också. En blueslåt i grunden, framförd på ett innerligt sätt.

Sandwich går också i en intensiv lite funkig stil. En del orgel och dansant takt. Får mig att tänka lite på Sly and the family stone och deras framträdande på Woodstock-festivalen.

Den sista låten på skivan Rest at ease är helt ljuvlig. Den är lite i samma stil som Janis Joplins Little girl blue eller My baby. Perfekt avstämd soul som liksom omfamnar lyssnaren. Mycket bra sång och ackompanjemang med fin gitarr och piano, orgel och blås i bakgrunden. Innerligt och längtande.

Jag har svårt att förstå hur den här skivan har kunnat förbli så okänd. Kanske beror det på att fans till Blue Cheer ville ha samma sound som på den första skivan och alla andra trodde att stilen på skivan var som på första skivan och att det var för hårt och tufft för dem. Jag gillar i fall skivan väldigt mycket. Den är framförd på ett genuint sätt och innehåller lite av det mesta. Till och med funk blir bra i Blue Cheer tappning.