De rullande stenarna rullar igen

De rullande stenarna rullar igen med Let it bleed, en fenomenal rockig skiva med influenser från country, bluegrass och blues. De spelar bra sjunger bra och får till och med med lite klassiskt material i slutet. Det känns hela tiden genuint och ärligt men som alltid med Rolling Stones så har de glimten i ögat. Påminner om både The Band och Johnny Cash. Kanske inte så konstigt att Old and in the Way gjorde en cover på deras låt Wild horses

Mitt exemplar av Let it bleed är ganska skum. Den ser ut som en amerikansk press med tjockt omslag och påklistrad baksida men de har en annorlunda London etikett som ser väldigt 70- eller80-talig ut och Kanada nämns. Dessutom står det 1967 och inte 1969 som är det rätta årtalet. Den gavs i original ut på Decca i England.

Skivan gavs ut i december vad jag förstår så det måste ha varit i samband med konserten i Altamont där en väldigt otäck tragisk händelse ägde rum. En man i publiken blev mördad av personer som anlitats som säkerhetsvakter.

Klassiska Gimme shelter inleder. Den framförs med avslappnat pondus och har en säregen skrämmande kyla mitt i sin fina melodi. Majestätiskt basspel och en gitarr som glider runt och Mick Jagger förstärkt med en kvinnlig kör sjunger.

Love in vain är en lågmäld akustiska låt som påminner om The Bands In a station men mer akustisk faktiskt. Fin slidegitarr och fingerplockad gitarr. Härligt avslappnat bluestempo men med det fina drivet som en bra låt har. Kommer till och med lite mandolin liknande toner på ett par ställen. Bergsmusik från Appalacherna känns inte så långt bort.

Country honk drivs med fiol fotstamp och flyhänt akustisk gitarr. Sången är härlig kaotisk stämsång. En helt fantastisk låt framförd med känsla och äkthet. En akustisk variant av deras klassiska låt Honky tonk women.

Live with me är en tuffare rocklåt med en massa bas och på väl valda ställen piano och gitarrinstick. Efter ett tag kommer en svettig sax in i ljudbilden.

Let it bleed har en fullständigt underbar melodi. Grymt stillsam men enormt medryckande och avväpnande. Inleder försiktigt med växer i styrka med elgitarr och piano. Fantastisk närvarokänsla i hela framförandet. Härligt darr på gitarren i solot och enn del fina vilda trummor. Men framförallt väldigt vackert.

Andra sidan inleder med Midnight rambler. Det är en driven blues med munspel och ganska coolt komp. Kokar ihop ganska bra med små medel för att sedan bli som en viskning för att sedan dra igång igen.

På You got the silver står Keith Richard för sången. En en avskalad blues. Med svävande countryaktig gitarr blandat med akustisk gitarr.

Monkey man har en annorlunda mer mystisk inledning med droppande ljusa ljud sen drar gitarr, bas och trummor samt sång igång. En driven rocklåt. Ett par riktigt fina pianoslingor i samspel med gitarren får de också med. Galen sång på slutet.

You can't always get what you want provar ett nytt grepp med en vacker kyrkokör i stämmor med kvinnor som sjunger och män som hummar bakom. Sen slutar de sjunga och en stillsam reflektiv fiol hörs och sen kommer en ensam fin akustisk gitarr som kompar Mick på sång. Ytterligare en bit längre in i låten breddas kompet med piano, bas och trummor och kvinnokören från första låten som bjuder in till kaotisk stämsång. En orgel lägger ut ett par fina toner också. Melodin är medryckande. Kyrkokören hörs i bakgrunden på ett par ställen först männen och sen kvinnorna. Mot slutet hummar den mot rockkompet. Mycket bra mixat.