Vemodig tango

Låten Själens skrubbsår med Mando Diao hörde jag på TV 4:as morgonprogram i våras. Den gick verkligen rakt in med sin böljande följsamma tangomelodi och vemodiga anslag.

Låten finns på skivan I solnedgången som kom ut 2020 på Playground Music. Vit vinyl ovanligt nog. Det följer även med en affisch och på skivfodralet finns alla texter.

Det är den första skivan jag har hört med Mando Diao. Deras tolkning av Gustav Fröding i låten Strövtåg i hembygden har jag hört tidigare, men inte mer än så.

Den här skivan innehåller också fina musikaliska tolkningar av dikter av Karin Boye, Gustaf Fröding, Nils Ferlin samt av sångaren Björn Dixgårds föräldrar men också en del helt eget material. Just Själens skrubbsår är skriven av Dixgårds föräldrar.

Mando Diao består av Björn Dixgård på sång och gitarr, Carl-Johan Fogelklou på bas, Daniel Haglund på piano, Jens Siverstedt på gitarr och Patrik Heikinpieti på trummor.

Titellåten I solnedgången, en dikt av Fröding, inleder. Den har en ganska positiv stämning med mycket orgel.

Kvällstilla är en dikt av Karin Boye som tonsatts ganska jazzigt i Monica Zetterlund-stil.

Långsamt har ett bra driv i melodin och en mer berättande stil.

Stjärnornas tröst är skivans andra låt där en dikt av Boye tonsatts. En vacker och lite sorglig men hoppfull melodi.

Sparven har en melodi som växer genom låten med bra piano i en berättande stil.

Sorgen har en stark melodi som är lite åt sambahållet.

Stigen är en riktig Jan Johansson-influerad folkvisemelodi med piano.

Själens skrubbsår en fantastisk vemodig melodi med bra böljande driv i tangostil. Fina textrader som:

Rosen av frost dör i solstrålens glans som lögnen i sannings ljus

och bra spel på piano som samspelar mycket bra med fraseringen. Ett snyggt kort solo på akustisk stålsträngad gitarr ger extra stämning till låten.

Vaggvisa under stora björn har en lång instrumentell inledning, en lågmäld vacker sång i folkvisestil.

Tid tröste med text av Nils Ferlin avslutar. En låt med en del bas.

Huvudstupa

Head over heels tror jag kan översättas med huvudstupa. Passande gruppnamn för deras musik förmedlar verkligen känslan av att de kastar sig huvudstupa ut i musikens land. Det vilt, tungt och improviserat. Gruppens ända skiva var självbetitlad och kom ut på Capitol 1971. Den låter av någon anledning lite mer sentida än så.

Head over heels var en powertrio som bestod av Michael Urso på bas och sång, Paul Frank på gitarr och sång samt John Bredeau på slagverk. Att de är två som sjunger ger musiken en ovanlig kombination av rå tyngd och mångsidiga sångarrangemang.

Skivan påminner en del om senare album med Blue Cheer, men med mindre country och mer blues. Kan även nämna den fantastiska skivan Dragonfly, men med betydligt beskedligare sånginsats. I en låt tänker jag på gruppen Dust.

Road runner har en ganska skränig och vild framtoning men inte någon större tyngd.

Right away blir lite mer nyanserad men dynamisk och medryckande melodi. Påminner en hel del om Dust.

Red rooster är en rå version på bluesklassikern med snyggt distad gitarr och bra sånginsats. Har en sekvens mot slutet med riktigt snabbt vilt och tungt gitarrspel.

Children of the mist här byter de spår med en spröd akustisk låt med vacker sånginsats och mjukt trummspel på bongotrummor tror jag. Efter en stund kommer en elgitarr in och spelar några fina vinande slingor. Smälter in väldigt bra.

Question har en tät atmosfär med bra sånginsats i olika dynamiska arrangemang och ett grymt driv i kompet.

Tired and blue / Land, land fortsätter lite i samma stil med ett tungt drivet komp och lätt ångestfylld sånginsats. En bit in i låten växlar den över och mer en reflekterande tung barblues. Riktigt bra i avslutningen med en skramlig tyngd.

(That's what I like) in my woman har lite mer rock n roll-feeling med lössläppt sång och gitarrspel. Påminner lite grann om senare plattor med Blue Cheer.

Circles har en trevande öppning med väldigt ovanlig sånginsats men kompet är majestätiskt sparsmakat samtidigt både vilt och tungt. Bra samspel mellan trummor, bas och gitarr i dynamiska improvisationer med speciella riff. Verkar ha varit inspelad live.

Tvära kast

En privatpressad LP med episk rock av bästa märke blandat med komplett skräp. Det blir ett par tvära kast när man lyssnar på The third estate years before the wine. Vissa låtar tillhör det bästa jag har hört och sen blandar de in ickemusikalisk strunt. I sina bästa stunder liknar de musik som framfördes av grupper som Tripsichord, Morley Grey, Quicksilver Messenger Service och Relatively Clean Rivers. Men The third estate är tyvärr ett väldigt ojämnt album. Det gavs ut 1976.

Jag vet inte riktigt om de är en grupp som heter The third estate, tittar man på låtlistan så finns en låt med gruppnamnet och en låt med skivtiteln Years before the wine. Jag tror att hela skivan är ett konceptalbum med en titel och en samling musiker som inte har något gruppnamn. Medverkade musiker är Robert Everett på gitarr och bas, Chas Harrell på gitarr, Jerry Lang på trummor samt Fae Ficklin på sång på första låten. Temat är obehagligt om franska revolutionen. De kom ifrån Baton rouge i Louisiana men all sång är på engelska.

Titellåten Years before the wine inleder. Öppningen är mystiskt trevande med några spridda toner på klockspel men sen tar det sig ordentligt och blir en vindlande odyssé av gitarrtoner och trummor i fint samspel. Även bra samspel mellan elgitarr och akustisk gitarr. Den här delen kallas Destiny och är instrumentell. Sen kommer The overcast som har sång framförd av Fae på ett vackert sätt. I början är kompet stark men stillsamt sen växer det i intensitet och närvaro. Vackert flödande episkt gitarrspel.

Useless things har också vackert flödande akustiskt gitarrspel som blandas med någon slags orgel för att skapa en medryckande ljudbild. Här är det en manlig sångare som också sjunger bra.

Look at me har en mer frågande stil i inledningen med elgitarr i countryrockstil sen kommer mer österländska toner som tillsammans med basen som spelar i en nästan western-ökenritt stil alá Quicksilver messenger service. Sen kommer den flödande lätta stilen i flera lager från föregående låten tillbaka. Mot slutet är det reflektivt med fina gitarrtoner och havet som lugnt spolas in mot stranden innan några mer vinande gitarrtoner tar vid och avslutar första sidan.

Andra sidan inleder med Kings som har bra gitarr och melodi med vemodig sånginsats.

Puppet city tappar fart totalt i början med spridda ljud men den återfår viss styrsel en bit in i låten. Men den har ett popinfluerat komp som påminner om nån Paul Simon låt. I slutet blir den mer intressant med skrämmande orgel och bra gitarrspel. Sen blir det hårdare gitarrspel med något som låter som en person som drar upp en väggklocka i bakgrunden. Gitarrspelet är dynamiskt och med mycket energi. Snyggt improviserat kring en grundmelodi.

Think it is time är riktigt bra med bra sånginsats och kombinerat akustiskt och elektriskt gitarrspel i episk och lyrisk stil. Öppet, improviserat och medryckande.

The third estate är uppdelad i tre avsnitt. Det första The authority har en stark melodi med snyggt samspel mellen orgel och gitarr. The overthrow stannar upp lite men byggs upp med trummor, mystisk sång i bakgrunden och spridda gitarrtoner och en orgel som vilar över alltihopa, en obehaglig låt. Sen vet jag inte vad som händer i slutet The procession folk som talar och kaotiska gatuljud till trummor på låg volym.

Både likt och olikt

Karen Beth bjuder på en blandning av countryrock, folkrock och blues i en singer/songwriter-stil på sin andra LP. Den heter Harvest och gavs ut 1970 på Decca. Alla texter är tryckta på skivfodralet.

Hon skrev de flesta av låtarna själv och hon sjunger och spelar gitarr på låtarna. Det är mestadels akustisk musik men på samtliga låtar utom en så medverkar minst en annan musiker. Musiken är både lik mycket annat och inte exakt likt något annat heller. Jag nämner ändå Karen Dalton och Judee Sill. Det melodiskt och positivt men inte uddlöst.

Mina favoritlåtar blir nog The way back, Hold tight och speciellt den avslutande Up to my neck in high muddy waters den har ett väldigt bra arrangemang.

Like Wine To Me inleder i melodiös countrystil. Ljuvliga toner på pedal-steelgitarr. Last time fortsätter med melodiös lugn countryrock. Sometimes true här korsas countryrock med folkrock. The way back har lite mer tryck i melodin. Bra sväng. Hard luck mama är mer jazz med en del trumpet och ganska snabbt spel.

Andra sidan inleder med Hold tight är trevlig driven blueslåt i positiv stil. En del munspel och en bra sånginsats. Gentle place (song for Tom) har en lågmäld orgel och gitarrspel. I'm no good for you här blir det folkrock. No apologies har vackert gitarrspel i två lager. En duett i bra arrangemang mot slutet. Ribbon har bra gitarrspel.

Up to my neck in high muddy waters är inte riktigt en blues trots mycket munspel. Bra arrangemang med sång och munspel i en fin kombination och en medryckande melodi. En del piano kommer in i låten också. Mycket bättre än Stoney Ponys version.

Själfull rock n roll

Roy Buchanans varierade gitarrspel kan man inte få mycket av och inte Stan Szelests pianospel heller. Dessutom sjunger sångaren Delbert McClinton mycket bra i på de tre låtar han medverkar på. Speciellt på skivans bästa låt The chokin' kind. Han kommer ifrån Lubbock i Texas, samma stad som Buddy Holly, och han har spelat in flera skivor i eget namn, verkar värt att kolla upp. Men här ska skiva om skivan Dancing on the edge från 1986 utgiven på Alligator records. Det var den näst sista skivan med Roy Buchanan. Mitt exemplar är den europeiska utgåvan på Sonet.

Musiken på skivan påminner lite om Ritchie Valens på någon sätt i sin kombination av känsla och energisk rock n roll men även Janis Joplin kan nämnas för musikens själfulla kvaliteter.

Instrumentallåten Peter Gunn. Taktfast bakgrundskomp och grymt varierat gitarrspel som åker kana runt grundmelodin.

The chokin' kind lugnar ner tempot och trycket med en mer lyrisk och vacker låt.

Jungle gym är en snabb rock n roll låt med stenhårt gitarrspel. En kul sekvens med call and answer mellan trummor, bas och till slut gitarr.

Drowning on dry land är en tung blues.

Petal to the metal darrande gitarrljud i en snabb låt, en del bra piano också.

Andra sidan öppnar med You can't judge a book by the cover, en snabb, medryckande och rockig blueslåt. Bra dynamik och variation genom hela låten.

Cream of the crop har snygga flytande gitarrtoner som lyfter sig själva i en medryckande instrumentallåt.

Beer drinking woman har mycket bra pianospel och en berättande bluesstil. Grymma improvisationer på gitarr med mycket känsla.

Whiplash är en instrumentell låt med mycket bra samspel mellan gitatrr och piano i en snabb låt där solona överträffar varandra.

Nästa låt är den eftertänksamma och själfulla Baby baby baby. Bra själfull sånginsats och fint känslosamt gitarrspel.

Skivan avslutar med en kort låt, Matthew. Den är instrumentell med väldigt lyriskt gitarrspel.

Musikal om Jesu sista dagar

Jesus Christ superstar är en välkänd musikal och det med rätta för det finns mycket bra musik här. Den skrevs av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice och gavs ut som ett dubbelalbum 1970 på Decca. Men mitt exemplar är den tyska utgåven på MCA. Det följer med texter till låtarna och en färgbild med flera olika poträtt av Jesus både klassiska och moderna.

Bland sångarna märks Ian Gillan sångaren i Deep Purple, Viktor Brox, Murray Head, Yvonne Elliman och Barry Dennen. Musiken är varierad och väldigt bra med ett band bestående av Neil Hubbard på gitarr, Henry McCullough på gitarr, Chris Mercer på saxofon, Peter Robinson på piano och orgel, Bruce Rowland på trummor samt Alan Spenner på bas. Själva musikalen kom påföljande år med delvis andra artister.

Musiken är en härlig blandning av rock med progressiva och psykedeliska inslag, funk, jazz samt sakral kyrkomusik. Allt framfört med fantastiska sånginsatser med mycket känsla. Det är verkligen musik snarare än musikal. Arrangemangen är varierade och genuina. Ibland skört och viskande, ibland hårt och ödesmättat. Genomtänkta teman som oväntat återanvänds på vissa ställen en kort stund till stor behållning för lyssnaren.

Öppningen med låten Overture är kaotisk med jagande toner och ibland mer hårdrockande taktfasta toner.

Heaven On Their Minds fortsätter med samma jagade blixtrande elgitarrtoner men sen kommer ett lugnare parti som är väldigt melodiöst och genuin stark sånginsats. Även en del stråkar kommer in efter ett tag.

What's the buzz / Strange thing mystifying har en nästan funkig känsla men med en kör som sjunger ett upprepat mantra som vävs in i den funkiga låten på ett spännande sätt. Sen kommer en kvinnlig röst och sjunger några ord. Avslutar med en har en dramatisk sånginsats.

Everything's alright framförs av Yvonne på trallvänligt sätt. Lite jazzigt. Sen kommer en manlig sångare och sjunger väldigt starkt med mycket temperament. Sen kommer den mjuka tröstande kvinnliga rösten tillbaka. En väldigt omväxlnade låt. Kokar ihop snyggt på slutet.

This Jesus must die inleder viskande och skrämmande men med en sakral kör som hörs bitvis. Flera olika röster. Sen kommer en mer driven melodi med Viktor Brox som sjunger huvudstämman med stor styrka och engagemang. Som en musikalisk konversation.

Andra sidan inleder med Hosanna först lika glad körsång som skrämmande mörk mansröst som kommer in efter en stund, sedan kommer en mer idealistisk röst.

Simon Zealotes / Poor Jerusalem har en funkig stil med kaotisk stämsång och en bra mansröst som sjunger ensam ibland. I slutet blir det en berättande och väldigt melodiös pianolåt med fin engegerad och genuin sånginsats. Bra elgitarr fyller på ibland.

Pilate's dream är väldigt vacker och melodiös med avskalad akustisk gitarr och en fin temperamentsfylld sånginsats.

The temple har också en medryckande kaotisk stämsång som ger atmosfär. En lång skrämmande dramatisk orgelton och en smärtsam manröst och vackra toner på ett stråkinstrument sen kommer den kaotiska sången tillbaka.

Everything's alright bara några toner, samma låt som från första sidan.

I don't know how to love him är en väldigt vacker och melodiös låt framförd med varierad akustisk gitarr och en del flöjt med både försiktig spröd och ibland stark och smärtfylld kvinlig röst.

Damned For All Time / Blood Money inleder med distad bluesgitarr sen kommer lika melodiösa som irrande stråkar följt av rytmiska och lätt fjädrande gitarrljud och en plågad mansröst som sjunger engagerat. En del fin trumpet i fint samspel med det repetetiva gitarrkompet. Sen kommer rösterna från This Jesus must die tillbaka, de växlar från högtalare till högtalare på ett effektfullt och medryckande sätt man känner verkligen närvaron. Sen kommer en skrämmande sekvens med en lång dallrnade ton och en nästan sakral kör.

Andra skivan inleder med The Last Supper en melodisk låt med vacker stämsång i början. Sedan blir den mörkare i tonen med en skör röst som sjunger. En bit in blir rösten mer kraftfull och melodin snabbare och det blir hårda växlingar i en konversation med snygga gitarrtoner. Här kommer inledningens ljusa melodi tillbaka en kort stund. I slutet kommer en desperat röst med hårt gitarrspel innan den ljusa melodin kommer tillbaka igen med en kör långt bort och pianospel.

Gethsemane (I only want to say) har väldigt bra akustiskt gitarrspel och bra sånginsats med mycket känsla som byggs upp tillsamans med kompet som växer sig starkare med elgitarr, trumpet, trummor och stråkar.

The arrest inleder med pianotoner och försiktig sång som på ett dynamiskt sätt växer sen kommer What's the buzz tillbaka en kort stund. En effektfull sekvens med flera olika röster omväxlande från höger och vänster ger en stark närvaro.

Peter's denial är en vacker låt med en kvinnlig sångerska och två manliga röster i ett dynamiskt arrangemang med temperamentsfullt akompanjemang.

Pilate And Christ har en mer skrämmande framtoning med märkliga toner. Låten Hosanna kommer tillbaka ett kort ögonblick.

King Herod's song (try it and see) är en märklig kombination av en stark melodi med bra sånginsats och en stollig music hall sång.

Judas' death inleder sista skivsidan. Det är en stark och varierad låt med med bra sånginstaser. En vacker eftertänksam sekvens med akustisk gitarr och ångestfylld sång är riktigt bra. Sen kommer ganska hotfulla mörka toner som är väldigt dramatiska.

Trial before pilate (including the 39 lashes) inleder med bara en röst och sparsmakat ackompanjemang. Sen blir den mer kaotisk och stressad. En väldigt obehaglig sekvens men stark är när de spelar med ökad intensitet och en person räknar upp till 39.

Superstar den mest kända låten från skivan och musikalen. En medryckande melodi med bra körsång i sakral stil men med rockackompanjemang. Bra manlig sångare också som sjunger med mycket känsla.

Crucifixion är en mycket skrämmande suggestiv låt med röster från alla håll, slag, spridda dissonanta pianotoner. En märklig ordlös kör. En plågad röst.

John nineteen: forty one framförs vackert på stråkar och en del flöjt. Både ljus och sorgsen på samma gång.

Elvis i uniform

På skivan G.I. Blues från 1960 så var Elvis Presley i högform. Han sjunger varierat och med med stor värme och känsla. Skivan var ett soundtrack till filmen med samma namn. Jag har inte sett filmen men möjligen så tog Elvis vara på sin egen erfarenhet av att vara inkallad och placerad i Tyskland. Albumet var det andra med nyinspelat material sedan han kom hem igen.

Min utgåva är en ganska sen brittisk utgåva.

Tonight is so right for love inleder med en flödande melodi med en del dragspel och kör.

What's she really like har en fin lugn rock n roll stil med piano och gitarr tillsammans med Elvis medryckande sång.

Frankfort special har en speciell stil med en ropande kör i bakgrunden och snabbt komp. Ett bra gitarrsolo här också.

Klassikern Wooden heart kommer härnäst. Dragspelet bygger upp en fin melodi och Elvis sjunger fantastiskt till och med på tyska.

G.I. blues inleder på militärt vis med taktfasta trummor och även en marscherande kör i ena högtalaren. Elvis bringar dynamik och liv i låten som även innehållar en del bra piano.

Andra sidan öppnar med Pocketful of rainbows, en vackert strosande och lågmält medryckande låt.

Shoppin' around är en snabbare rock n roll låt med akustisk gitarr som tillsammans med fantastisk sånginstas från Elvis ger en glad, positiv och rättfram atmosfär. Både sången och gitarren ligger väldigt långt fram i mixen vilket ger låten ett ovanligt tryck.

Big boots inleder mjukt och försiktigt för att sedan bli melodisk och vacker.

Didja' ever är en ganska speciell låt med sång som knappt går att tyda alls och en frejdig ömsom sjungande och ömsom ropande kör som ibland sjunger call and answer med Elvis.

Carl Perkins klassiker Blue suede shoes kommer härnäst. Bra gitarrspel i två solon och fin sånginsats.

Skivans sista låt heter Doin' the best I can. Den är är en väldigt vacker melodisk långsam låt med Elvis varma tröstande röst och en fin kör som gör små instick ibland. Även piano och någon slags dragspelsliknande instrument.

Trespråkigt

Jeanette sjunger på spanska, franska och engelska på den riktigt bra skivan Porque Te Vas från 1976. Den gavs ut i Frankrike på Polydor. Just titellåten Porque te vas var anledningen till att jag köpte skivan men den innehåller flera andra riktigt bra låtar. Låten förkommer faktiskt både som inledande och avslutande låt först spanska sedan franska. Låten finns även inspelad med andra artister på ryska, finska, tyska med flera språk.

Skivan bjuder på melodisk medryckande pop i stilar som folkrock och visa eller chanson som det kallas i Frankrike. Jeanette har en genuin och vacker röst med bra klipp i fraseringen. Hon ackompanjeras på ett utsökt sätt med alltifrån stråkar och blås till gitarr. Utsökt mixat.

Musiken kan jämföras med t ex Spanky and our gang eller i deras bästa stunder med vackra arrangemang och fin sånginsats. Men den här skivan är genuin och hejgjuten i sin stil på ett sätt som de inte är.

Den underbart medryckande poplåten Porque te vas på spanska inleder. Jeanette sjunger med en inlevelse och dynamik i en melodiös låt med bra tryck i ett både frejdigt svängande och taktfast ackompanjemang.

Amanecer är en lugnare låt med vackert glittrande melodi och fin sånginsats som påminner om Spanky and our gang.

Il me plait bien ton frère är fullkompligt ljuvlig med stråkar som bygger upp en underbar melodi och Jeanette som sjunger med en mjuk vacker röst.

Que le han hecho a mi cancion inleder på engelska men avslutar på franska. En uppslupen och medryckande melodi med både gitarr, blås och ett märkligt klaviaturinstrument.

Amis amis är en mysig calypso som böljar mjukt och medryckande.

No digas nada har fint mandolinlikande spel på piano och vacker sånginsats. Snyggt trumpetspel i bakgrunden ibland.

Andra sidan inleder med L'inconnu qui m'aimera en sorglig låt med vacker melodi. Jeanette sjunger lågmält och kompet med flöjt är ljuvligt.

El es distingo a ti framförs på engelska. En ganska långsam dröjande melodi.

Je suis triste är också ganska sorglig och längtande men starkare i sin melodi. Säreget orgelspel.

Escucha inleder med ett avskalat vackert komp på gitarr och vacker såninsats. Efter hand kommer en flöjt in.

Oye papa, oye mama har ett ganska coolt komp med orgel och trummor som ibland fylls på med stråkar. Fin sånginsats.

Den franska versionen Pourquoi tu vis av titellåten avslutar. En mer försiktig men vacker sånginsats ger den fantastiska låten en lite annorlunda framtoning.

How can you win

Klassikern House of the rising sun med The Animals har alltid varit en av mina favoritlåtar. Men där stannar min kunskap om Animals, jag har ingen av deras skivor och har inte hört någon heller. Nu har jag skaffat en EP med gruppens sångare Eric Burdon. Den heter Eric Burdon and the Greenhornes och gavs ut 2012 på Readymade Records. Anledningen till att jag köpte den är att de har spelat in en cover på How can you win med gruppen Parish Hall som jag skrivit om tidigare.

På skivan kompas Eric av Patrick Keeler på trummor, Jack Lawrence på bas, Craig Fox på gitarr och sång samt Andrew Higley på orgel.

Black dog inleder. En ganska tung låt i samma anda som t ex The Sonics men med ett tyngre och bluesigare sound.

Out of my mind är en lugnare behaglig berättande låt med viss mjuk bluesstil. Bra sånginsats och fina gitarrslingor i en flödande ljudbild.

Andra sidan öppnar med Can you win som det står på konvolutet. Men det är en trevlig cover på Parish Halls How can you win. Märkligt nog står Eric Burdon med som medkompositör / medförförfattare. Deras version ligger ganska nära originalversionen men har inte samma dynamiska temperament.

Cab driver påminner om en Tom Waits låt framförd med brytning.

Siktet inställt på Kozmic blues

Maggie Bell påstås påminna om Janis Joplin. Därför hamnade hennes andra skiva Suicide Sal i skivsamlingen. Albumet kom ut 1975 på Polydor. Maggie Bell sjöng tidigare i gruppen Stone the crows från Skottland.

Musiken är ganska mycket soul och Maggie sjunger bra men inte såsom Janis. Siktet är inställt på samma stil som Janis tredje skiva Kozmic blues.

Funkiga Wishing well inleder. Ganska cool svängig framtoning med bra dynamik i ackompanjemanget.

Suicide Sal är mer soul med ett stänk av blues. Snyggt basspel.

I was in chains är en mycket lugnare låt med ett drömskt parti och en del akustiska toner.

If you don't know är den första av två låtar med Jimmy Page på gitarr. En ganska rak lugn berättande blues med bra uttryck i Maggies röst. En del kontemplativa gitarrtoner.

What you got har mer energi i en pumpande ganska rå låt.

In my life är själfull lugn låt med fin sånginsats.

Andra sidan inleder med energifulla Comin' on strong. Bra gitarrspel på några ställen.

Hold on är en försiktig låt med bra gitarrspel och sång. Avslutningen är lite märklig.

I saw him standing there inleder med snabba gitarrtoner och en del piano, en ganska gospelinfluerad låt. Tydligen en Beatles låt.

It's been so long är en barpianolåt på gränsen mellan jazz och blues. Den flödar ut i en mer soulinfluerad låt mot slutet med en del saxofon.

Fuskålderdomligt

Bob Dylan gav nyligen ut ett nytt album det första riktiga sedan Tempest som jag tänkte skriva om nu. Det kom 2012 på Columbia. Jag räknar inte skönsjungaralbumen som kom däremellan.

Det finns faktiskt en del kvar av den här fuskålderdomliga stilen med modern produktion här också men i några låtar hittar jag den genuina och bra musiken. Speciellt i titellåten hittar han rätt ton.

Duquesne whistle har något bekant över sig i inledningen med en ålderdomlig instrumentering i någon slags tradjazzstil. Sedan blir det mer rockigt med elgitarr, bas och trummor. Men de låter fortfarande ålderdomligt som att ett tidigt jazzband. Robert Hunter som sorgligt nog avled den 23 september 2019 var med och skrev låten.

Soon after midnight har en ganska behaglig melodi och Bod sjunger ganska trevligt. Den ålderdomliga känslan finns kvar, som att de hade modern inslpelningsutrustning under tidigt 50-tal i en amerikansk diner.

Narrow way fortsätter i 40-talet med en slags rock n roll låt med ett repetitivt riff.

Andra sidan öppnar med Long and wasted years. En sorgsen låt med lunkande takt och ett något mer ärligt sound.

Pay in blood fortsätter i samma stil musikaliskt men Bob sjunger ganska rått.

Scarlet town har ett mer folkrockigt sound med banjo och fiol som låter ganska genuint. Får lite känslan av Sarah Jarosz.

Skiva nummer två inleder med Early roman kings. Är någon sorts pastish på Muddy Waters Hochie chochie man.

Tin angle har en tuffande långsam reggiestil lite som låten Bad boys med Inner circle.

Sista sidan inleder med den genuina titellåten Tempest. En stillsamt gungande låt i tidlös valsstil med bra fiol och en behaglig berättande sånginsats. Min favorilåt från skivan.

Roll on John har också en genuin tidlöshet över sig, med piano och en bra sånginsats.

Ovanlig blandning

The Usual Suspects är en märklig skiva som kom 1982 på Tomistoma. Den spelades in i Parvin studio med flera av de artister som jag skrivit om tidigare. Artister som nämns i sammanhang med t ex Big Brother and the Holding Company, Jerry Garcia och Paul Butterfield Blues Band.

De bjuder på bra musik i country, bluegrass och blues stilarna med några ovanliga blandningar.

Albumet är dedikerat till Michael Bloomfield som dog den 15 februari 1981.

Nick Gravenites inleder med You can't hurt me no more. En blueslåt med avslappnat sväng, bra sånginsats, piano och munspel.

På Blue sea blues står istället Taj Mahal vid mikrofonen. Trots namnet är det mer en countrylåt med pedal steel gitarr och fiol. Men även riktigt bra gitarrspel av Michael Bloomfield.

The fiddling of Jacques-Pierre Bordeaux är en countrylåt i cajuntappning med Peter Rowan på sång och Mark Naftalin på dragspel.

Peter Rowan även på nästa låt The old house som är en country i bluegrasstappning. Fint banjospel av Tom Stern.

San är någon sorts tidig jazz med trumpet, fiol, gitarr och banjo i virtuos stil.

B-sidan inleds med Lost John som framförs av Don Humphries på sång och har bra banjospel, fiol och dobro. Ljudbilden landar halvvägs mellan country och blues och är härligt dynamisk. Även litegrann piano.

He will break your heart har en modernare elektrisk ljudbild. Melodin är väldigt dröjande och medryckande. Peter Rowan sjunger. Fiolen passar in naturligt.

Bonaparte's retreat framförs också av Peter Rowan men här är ljudbilden mer bluegrass och country. Med en märklig egyptisk toneföljd.

Free little bird är en klockren flödande bluegrass med mandolin, banjo, gitarr och fiol. Bethany Raine sjunger vackert med fina stämmor av Kathy Kallick och Ann Rizzo.

Blues for special friends avslutar. En barblues efter att nästan alla gått hem. Reflekterande sorgligt piano i lätt jazzig stil. En elgitarr kommer in en bit in i låten i fint samspel med pianot. Mark Naftalin spelar piano och har även skrivit låten.

Fullträff från Alperna

Innan jag hörde det schweiziska bandet Krokodil så trodde jag att bara amerikanska band förstod sig på långa psykedeliska och atmosfäriska jam i stilar som blues, country och folk.

Krokodils första skiva är självbetitlad och gavs ut på Liberty 1969. Totalt verkar de ha spelat in 5 skivor. Hittills har jag bara hört den första men den ger helt klart mersmak. De bjuder på fantastisk musik i samma stil som de två första skivorna med Quicksilver Messenger Service, Grateful Dead eller Tripsichord. Kan även nämna Morley Grey också eftersom de närmar sig deras melankoliska öppna sound ett par gånger. Samt Insect Trust eftersom de använder fiol på ett strålande sätt.

Krokodil bestod av Terry Stevens på bas och sång, Hardy Hepp på fiol, piano och sång, Düde Dürst på trummor, Moio Weideli på munspel samt Walti Anselmo på sitar, gitarr och sång. De flesta av låtarna är egna kompositioner. Terry kom från England men de övriga var från Schweitz.

Klassikern Morning dew inleder. Majestätisk tolkning med många infall. Bra gitarr och munspel på några väl valda ställen.

You're still a part of me har ett riktigt snyggt mörkt driv med repetitiv fiol. Bra rå sånginsats. Inledningen med sitar och munspel är riktigt bra också. Mustigt och intensivt.

Nästa låt All alone byter till en laddad atmosfärisk stil med episk känsla. Riktigt bra gitarr och sång med mycket dynamik och känsla. Stämsång den här gången.

Första sidan avslutas med Mis blues. En rockande blueslåt. Bra munspel och avslappnat piano.

Sitardominerade låten Prayer inleder andra sidan. Ganska mycket akustisk gitarr och flöjt tillsammans med en bra sånginsats ger den långsamma melodin liv.

Watchn' chain är istället elektrisk med mycket trummor och munspel som kommer in senare. Hela låten är fylld med bra improvisationer i en flödande jamstil med bra temperament och dynamik.

Dabble in om avslutar skivan. Långa ensliga toner i en episk Kalifornisk ökenstil av bästa Quicksilver Messenger Service märke. Några instick på munspel förankrar låten i bluesen. Just när man tror att det är en instrumentallåt så kommer en del bra sång som passar in fint stilmässigt.

Varför kazoo?

John van Horn spelade ihop med Link Wray i början av 60-talet. Han gav ut en skiva 1972 på Mercury records med titeln Out back music. Link Wray och Doug Wray medverkar med handklapp i skivans första låt.

I sina bästa stunder påminner skivan lite grann om Link Wrays Beans and fatback men som helhet står den ganska långt ifrån. Den har en del låtar i framförallt bluesstil men även country. Det som drar ner helhetsintrycket är första sidans användande av kazoo i ett par låtar.

Alla låtarna är skivna av K. Fitzmorris. John själv spelar flera intrument men har hjälp av Lee Jefferies på trummor, Richie Mitchell på bas, Luke Boyd Ribbet på kazoo och Sister Terry Stephens på orgel.

Skivan inleder med den frejdiga låten Mountain mamma. En del störande skratt i sången förstör intrycket men det är bra gitarr och munspel.

Dr. Brown har en fin melodi i samma anda som Nitty gritty dirt band låten Mr. Bogangles.

Tossing stones fortsätter på det melodiösa spåret. Mycket bra gitarrplink i bakgrunden.

Funky Amanda har tyvärr kazoo i ljudbilden som förstör låten totalt. Men bra baskomp i en bluesig låt. Fina instick på gitarr.

Old east main fortsätter i en bluesstil men här snabbare med bra flinkt bas och gitarrspel i flera lager känns det som.

Daddy doesn't mind har en mer berättande stil med en fin gitarrton. Tyvärr förstörs låten halvägs av en kazoo.

B-sidan öppnar med Musket and a bible en lunkande country låt med vackert gnistrande gitarrspel och en del munspel i fint samspel.

Curly Banghum's song har en mer tät modern bluesstil.

Road gang blues är en tyngre blues med en del fiol och bra gitarr och någon sorts kedjeljud.

Sunday crossroads närmar sig gospel med en fin orgel men låten och sånginsatsen är mer åt country hållet.

Blueridge liquor är skivans bästa låt, utmärkt arrangemang med hemmagjorda trummor i ena högtalaren och rullande hård fuzzad elgitarr i den andra. En del fiol också. Bra sånginsats med kvinnlig kör.

Sunday night avslutar skivan. En tung men refelkteradande rökig barblues. Bra sång, gitarr och munspel.

Kanske en samhällskritik

Gruppen Black Merda från Detroit gav ut ett självbetitlat album 1970 på Chess. Till deras andra album Long burn the fire som gavs ut 1972 på Janus hade de byt namn till Mer-Da. Det är den skivan jag tänkte skiva om nu.

Mer-Da bestod av Charles Hawkins på gitarr och piano, Veesee Veasey på bas och gitarr, Anthony Hawkins på gitarr. Bob Crowder på trummor var en studiomusiker. Bröderna (?) Hawkings och Veasey sjunger alla tre och de skrev även allt material. Mary Hawkings Veasey medverkar som bakgrundssångerska.

Musiken är mestadels soul och funk men även viss rock med psykedeliskt anslag på andra sidan. Inte olikt Funkadelic men mer genuint. Omslaget med en tändsticksmodell av USA ger ett visst samhällskritiskt intryck men musiken är varm och trivsam.

Inledande For you är en trevlig melodisk soullåt med en del kör, stråkar och bra gitarr.

The folks from mother's mixer har ett coolare och tyngre funksound med bra tryck i bas och gitarr i ett rytmiskt riff.

My mistake inleder stämningsfullt på akustisk gitarr och fortsätter sedan med sång och en del kör.

Lying adderar piano till repertoaren på ett bra sätt i en cool och tung funklåt. Drivs mestadels av bra gitarr annars. Bra känsla och temperament i låten.

Andra sidan öppnar med titellåten Long burn the fire med ett funkigt sound med kör och bra gitarrspel.

Sometimes I wish har ett medryckande riff som de upprepar rytmiskt på ett coolt sätt med en del bra kör. Bästa låten på skivan.

I got a woman har fint gitarrspel med ett fjädrande ljud och bra sånginsats. En del längre instrumentala passager med variationer.

We made up är en lugn och flödande instrumental låt men med bra temperament och ett coolt anslag. Riktigt bra gitarrspel i fint samspel med basen.

Hommage till Bohemian Rhapsody

Albumet Innuendo kom ut 1991. Det är det sista albumet med Queen innan Freddie Mercury sorgligt nog avled den 24 november samma år. Avslutningen med The show must go on är både stark och sorglig.

Min kopia är en återutgivning från 2015 på Virgin. Ursprungligen kom den ut på Parlophone med en annorlunda låtföljd.

Musiken känns som en starkare mer genuin fortsättning på A night at the opera med en blandning av dramatiska sånginsatser, bra gitarrspel och melodier.

Omslaget är fullt med märkliga bilder som är tecknade av den franske karikatyrtecknaren Grandville redan i början av 1800-talet. Låttexterna är tryckta på innerpåsarna. Alla låtarna är skrivna av samtliga medlemmar utom en låt där de även fick hjälp av Mike Moran.

Titelspåret Innuendo inleder. Ganska skrämmande framtoning med hårda trummor, gitarr, mystiska ljud och desperat sånginsats. Avslutas med överraskande med spansk akustisk gitarr som sedan följs av samma melodislinga på elgitarr. Riktigt bra.

I'm going slightly mad har en avskalad ärlig riktigt bra sånginsats. Kompet är stressigt men ljust och förmodligen på någon slags synth. Men det kommer en del fina vridna gitarrsolon under låten också. Det inramande kompet får mig att tänka lite grann på barnprogrammet Ika i rutan som jag såg med stort intresse under min barndom.

Headlong är en euforisk rusande hårdrockslåt med bra energi i både sång och gitarr.

These are the days of our lives är en melodiös låt i all enkelhet. Freddie sjunger bra och det är mycket känsla i Brians gitarr.

Don't try so hard inleder med nästan bara Freddies röst som här får mer dramatiskt utrymme.

Ride the wild wind har en mörk framtoning med mystiska skrämmande ljud men bra sånginsats och drivna trummor med bra gitarr stundtals.

Andra skivan inleder med All God's people som har en annorlunda sånginsats som påminner en del om klassikern Bohemian rhapsody. Spännande arrangemang med sången som kommer från olika högtalare ibland.

I can't live with you melodiöst och pampigt med bra sångarrangemang och bra tung gitarr på vissa ställen.

Delilah är en annan låt än den Tom Jones framför. En mysigt tassande låt, den handlar om Freddies katt. Han säger mjau på några ställen och jag tror att Brian May svarar på gitarren.

The hitman öser på ordentligt i en hårdrockslåt men med Queens klassiska stil på sången. Väldigt dynamisk.

Bijou har en svävande stil med atmosfäriska långa vinande gitarrtoner. Bra avskalad sånginsats.

Mäktiga The show must go on avslutar skivan. Bra sånginsats och en maffig men sorglig melodi med bra gitarrspel och körsång.

Egenuppfunnit gränsland

Gruppen The Allman Brothers Band skivor kommer inte i kronologisk ordning här på bloggen. Tidigare har jag skrivit om deras första, femte och tredje.

Idag blir det deras andra album, studioalbumet Idlewild south från 1970. Utgivet på Atco, men min kopia är en återutgivning från 1978 på Capricorn records.

Här är bandet intakt med Duane Allman på gitarr och sång, han har även skrivit flera av låtarna. Dickey Betts har skrivit öppningslåten och en låt är en cover.

Helt underbar värm ljudbild som rör sig i ett egenuppfunnit gränsland mellan countryrock, blues och rock med anslag av jazz och soul. Låtarna är dynamiska och temperamentsfulla med fina melodiska improvisationer. För mig är uppföljaren deras bästa men den här är också riktigt bra.

Skivan inleder med låten Revival. Mycket variation med ett improviserat flödande parti i inledningen. Sedan sång som fylls på med en kör som ger en soulkänsla.

Don't keep me wonderin' har en tuffare framtoning med ett bluesigt taktfast beat drivet av basen och smakfull slidegitarr snirklande runt omkring och en del munspel och orgel som turas om på ett avslappnat sätt.

Midnight rider har en svävande öppen melodi full med riktigt bra improviserad gitarr.

In memory of Elizabeth Reed fortsätter med luftiga varierande gitarrimprovisationer i en väldigt melodiös låt. En bit in avlöser tillfälligt en orgel som ger en mer jazzig känsla åt låten.

Andra sidan öppnar med Willie Dixons bluesklassiker Hoochie coochie man genomförd med bra tryck och gitarrspel.

Please call home är en stämningsfull längtande låt med själfull sång och avskalat effektfullt gitarrspel.

Avslutande låten Leave my blues at home är både lugn och energisk på samma gång med en lugn lätt jazzig grundmelodi och ett snabbt arbete på bas och trummor. Fina gitarrslingor som kommer och går genom hela låten.

Viktig lärdom

Idag tänkte jag skriva om Solitude Within med Jeff Liberman från 1975, utgiven på Librah som jag tror är Jeffs egna etikett. Tyvärr är mitt exemplar inte ett original utan en otrevlig nypress med kopierat omslag och etiketter. Inga indikationer mer än att omslaget är glättigt, gjort i tunn kartong och att baksidan inte är klistrad utan tryckt direkt på omslaget. En viktig lärdom till nya skivsamlare.

Musiken är dock riktigt bra. Psykedelisk rock med inslag av hårdrock, jazz och blues. Bra gitarrspel. Påminner en del om Roy Buchanan.

Jeff Liberman skrev alla låtar och spelar gitarr och sjunger, Thomas spelar trummor, Philip bas och Dan Lomas moog och gitarr på ett par låtar. Han har gett ut ytterligare två album, båda under 70-talet.

I can't change har ett riktigt långt improviserat hårt gitarrsolo. Bra sång i en avslappnad stil och även kompet är avslappnat. Medryckande tung melodi.

Springtime har en lugnare lite jazzig stil. Utan sång.

Rock or roll me är tillbaka med mer tyngd i långa vindlande och medryckande gitarrsolon.

Life is just a show har lite grann sång och mycket improviserad tung gitarr. Avslappnad genuin stil.

A myopic euphoria byter stil rejält med mystiska orgeltoner och kanske även andra elektroniska instrument.

Andra sidan inleder med Woman en långsam låt med tyngd, lite bluesigt och reflekterande. Rösten låter lite märklig som att den är distad.

Nästa låt är titelspåret Solitude within. En drömsk låt med bra virtuos gitarr i långa varierade solon och klockspel, fågelkvitter och en mjuk bas i bakgrunden. Ingen sång här eller på resterande låtar.

Soft and tasty har en mer akustisk framtoning med mandolinljudande gitarr i vissa passager och mjukt men distinkt komp i bakgrunden.

The same old blues är som titeln antyder en blues, av det tyngre rökiga slaget. Bra känslofullt gitarrspel med bra variation.

Skivan avslutas med Transition. Lugnt lekfullt gitarrspel med en del mystiska orgelljud i en melodiös låt i inledningen. Därefter övergår den i en hypnotisk tung låt med grymma fjädrande basljud och en improviserad gitarr som river loss runt melodislingan.

Finna sig själva

Gruppen Demian gjorde bara ett album som kom ut på ABC 1971. Rod Prince och Todd Potter som tidigare varit med i Bubble Puppy och senare bildade kvartetten Sirius är med här och står för samtliga kompositioner. Övriga medlemmar var Roy Cox på bas och David Fore på trummor. Alla utom David sjunger, vilket hörs i vissa låtar där de sjunger unisont.

Deras musik är hårdrock uppblandat med country- och folkrock samt ett visst stänk av psykedelisk rock. Ganska varierad kompott och tre riktigt bra låtar som spänner från Big Star till Morley Grey. Jag vet inte om bandnamnet är inspirerat av boken Demian av Herman Hesse.

Omslaget har ett härligt 60/70-taligt blommönster.

Face the crowd inleder i snabb, tung och positiv stil. Varierat gitarrspel med en del snygga vinande toner blandat med tunga ackord och fläskiga trummor. Snygg call and answer mellan gitarren och sig själv. Skvallrar kanske lite om det efterföljande albumet Rising med Sirius.

Windy city fortsätter i en tung stil men här är framtoningen mer reflekterande. En del väldigt tankfulla passager med bra gitarr och trummor. Påminner om Morley Grey och även om Quicksilver Messenger Service.

Love people är en lågmäld akustisk sång med engagerad sånginsats och en bra melodi. Påminner en del om Big Star.

Coming återvänder till musik med mer tyngd. Bra gitarr med en del snabbt spel uppblandat med mer tänkvärda ackord. Fina växlingar i temperament.

Andra sidan inleder med Todd's tune. Är en melodiös behaglig låt med bra tung gitarr och trummor tillsammans med stämsång. Bra variation med melodiöst stillsamt i början och mot slutet råare vild rock. Lite Allman Brothers över inledningen.

No more tenderness en luftig hårdrockslåt med bra sånginsats. Fin variation med lugnare partier och temperamentsfullt gitarspel.

Are you with me baby har en tung repetitiv bas och trummor men ljus gitarr och sång. Ovanligt gitarrsolo i slutet.

Only a loner försöker fortsätta i en tung stil med även lite råare sång. Bra variation i ett längre instrumentalt parti.

Telefonen

I dessa tider av social distansering och arbete hemifrån på grund av covid-19 är telefonsamtalen extra viktiga. Nu tänkte jag skriva om ett album där telefonen och kommunikation verkar vara ett tema. Skivan heter Man on the line och spelades in av Chris De Burgh. Den gavs ut av A&M 1984 och var hans 7:e skiva. Min kopia har intressant nog ett extra blad i konvolutet med alla låttexter på tyska. De engelska texterna finns på skivpåsen.

Jag köpte skivan på grund av låten den fantastiska låten Moonlight and vodka som jag hörde för första gången förra året i Aktau i Kazakstan.

Chris kommer från Irland och det hörs på vissa låtar som influeras av brittisk visa.

Skivan inleder med The ecstasy of flight (I love the night) en medryckande låt med engagerad sånginsats och väldigt 80-taligt sound.

Sight And touch låter mer som en engelsk visa men med en modern touch.

Taking it to the top har en berättande melodiös stil. Bra sångarrangemang. Väldigt 80-talsljudande instrumentala passager.

Fortsätter med väldigt långsamma The head and the heart. Fint piano.

Avslutande The sound of a gun har en snabbare omväxlande stil med en del kör. Tydligen är det Tina Turner som medverkar här.

Andra sidan öppnar med låten High on emotion som verkar ha varit en hit eftersom den nämns på ett klistermärke på omslaget. Mycket energi och omväxlande tempo med en del gitarr.

Much more than this har fin melodi som påminner om Beatles möter en visa i stilen. Bra sånginsats.

Nästa låt är titellåten Man on the line som är en mjuk men energisk låt i 80-talsanda.

Moonlight and vodka har en underbar tät stämning som böljar fram och tillbaka med bra melodi, sånginsats och text. Rader som

That dancing girl is making eyes at me I'm sure she's working for the KGB

och

Moonlight in Moscow is sunshine in LA

är roliga.

Transmission ends avslutar skivan. En mjukt böljande låt. Väldigt 80-talsinfluerat mellanspel men verserna är trevliga viss touch av brittisk visa på vissa ställen.

Gott humör

På Good Cheers enda skiva Time for Good cheer hör jag spår från många av mina favoritartister och -skivor. Allt från The Band, Guitar ensemble och Hickory wind. De använder sig av stämsång, bra sångarrangemang, fina melodier och ett dynamiskt gitarrspel och de har en genuin framtoning. Albumet gavs ut på ORS records 1969.

Good Cheer bestod av Johnny Cadick på gitarr, Val Muylle på orgel och sång, Chuck Manker på bas och sång samt Bob Sanders på trummor och sång. Skivan spelades in på Osborne recordings i Indianapolis i Indiana.

Time inleder albumet med en dynamisk mix av engagerad ganska hård gitarr och bra sånginsats i en mer dämpad stil.

Tomorrow fortsätter i en dämpad stil men med stämsång och en berättande lunkande melodi.

The dream har en drömsk atmosfärisk men samtidigt driven stil med orgel och fin sånginsats. En del mycket bra sprucken gitarr i spansk stil.

Black and pink fortsätter i en mer stuffande stil men avslappnad och originell i framtoningen ändå, med en del stämsång och bra dynamik.

Väldigt långsam inledning på första sidans avslutande låt Flower men den tar sig i refrängen som är riktigt stämningsfull på ett jazzigt sätt.

Andra sidan inleder med Cherish som är en melodiös låt med fina sångarrangemang. En cover på en låt med The Association.

Games people play en välkänd melodiös låt framförd på ett dynamiskt och positivt sätt med bra sångarrangemang där deras olika röster sjunger varsin vers och de sjunger stämmor i refrängen. Tydligen är det en cover på en Joe South sång.

Buttons är en mer dämpad låt delvis i countrystil. Fin stillsam dynamik ger känslan av en blomma som öppnar sig försiktigt. Gitarrspelet bubblar precis i ytan på ett angenämt sätt.

I believe in music har en melankolisk Bob Dylan feeling över sig. Men det är en cover på en Mac Davis låt visar det sig.

Försöker med Western Union istället

Det var längesen jag skrev om en av mina absoluta favoritartister Elvis Presley här på bloggen. Nu är det dags igen. Den här gången med en av hans många filmskivor från 60-talet.

Filmen hette Speedway och skivan likaså och den gavs ut 1968 på RCA. Den är lite speciell dels eftersom Nancy Sinatra sjunger en låt på skivan själv och dels eftersom det här var den sista filmskivan med Elvis.

Skivan innehåller flera riktigt bra låtar där Elvis sjunger med en värme, äkthet och känsla som ingen kan överträffa. Låten Your time hasn't come yet baby måste jag säga är en nyfunnen favoritlåt. Även Goin' home är en låt man kan höra hur många gånger som helst.

Titellåten Speedway inleder. En ganska frenetisk låt med energisk sång.

There ain't nothing like a song har en fin rock n roll stil åt blueshållet med ett kul solo på gitarr och dynamisk sånginsats där överraskande Nancy Sinatra kommer in i låten mot slutet i lite call and answer sång.

Your time hasn't come yet baby är en fin och mjuk melodisk ballad med bra kör och enkelt avskalat komp och Elvis underbara sångröst som är härligt anspråkslös. Jordanairs körar på ett underbart sätt. Hela låten är avskalad och riktigt vacker. En liten anonym pärla bland alla Elvis fantastiska låtar.

Who are you? (Who am I?) är en vacker lugn låt som bara Elvis kan göra. En del jazzig saxofon på ett par ställen.

He's your uncle not your dad är märklig låt med två melodier och två stilar, en fin liten snäll ballad på några ställen sen någon sorts teatral marsch på andra sällen. Som även väver in amerikanska nationalsången.

Let yourself go har en driven bluesstil med en del munspel.

Andra sidan inleder med Your groovy self där Elvis märkligt nog inte medverkar alls. Den framförs istället av Nancy. Lite These boots are made for walkin över den.

Five sleepy heads här är Elvis tack och lov tillbaka med en liten angenäm vaggvisa.

Western union flirtar både melodi- och textmässigt på ett kul sätt med Return to sender från skivan Girls! Girls! Girls! från 1962. Jordanairs medverkar på ett dynamiskt sätt. Gitarrspelet är mycket bra och förstås Elvis sånginsats.

Mine en vacker melodiös ballad som bara Elvis kan göra så bra. Fint sparsmakat piano och kör dessutom.

Goin' home en driven bra rock och pop låt. Elvis sjunger engagerat och med mycket känsla. Gitarrspelet passar in på ett underbart sätt.

Skivan avslutas med den sorgliga men vackra låten Suppose. En kort låt där Elvis sjunger fint med en undrande liten röst till sparsmakat piano.

Slädtur utan snö

Namnet Nantucket sleighride leder mina tanker till en snörik New England vinter. Men det är tyvärr helt fel associationer, namnet på albumet med Mountain anspelar istället på brutal valfångst förknippad med valfiskeindustrin på Nantucket. Skivan gavs ut på Windfall 1971. Mitt exemplar är den brittiska utgåvan på Island. Detta var det andra albumet med Mountain.

Musiken är hårdrock och blues med vissa inslag av folkrock. Stilen är ganska fläskig men ibland passar det riktigt bra. De har två olika sångare där den ene har en mörk djup vild röst. Inte säker på om det är Leslie West eller Felix Pappalardi.

Don't look around inleder frenetiskt och med grym sånginsats. Samspelet mellan gitarr och orgel är starkt.

Taunta har en långsammare stil, nästan en visa.

Nantucket sleighride fortsätter med mer tryck i soundet men mycket melodiöst och lite vemodigt. Tappar spåret något i ett mellanspel med en triumfatorisk orgel.

You can't get away stenhårda riff och den frenetiske sångaren är tillbaka. Gillar när kompet tystnar och de bara spelar några toner på piano.

Tired angels har också tunga fina riff och bra sparsmakade bluesiga pianotoner men en något mindre spännande sånginsats.

Andra sidan inleder med frejdiga The animal trainer and the toad. Bra melodi runt en enkel slinga och mycket energi med både piano och fina riff på gitarren.

My lady har nästan lite Bob Dylan över sig med munspel men med en del hårdrockselement.

Travellin' in the dark har en tung men samtidigt tyglat vild stil. Har också en kort melodiös slinga som bygger upp låten. En del dramatiska effekter.

The great train robbery den vilde sångaren är tillbaka i en tung frejdig låt. Bluesiga långa glidande gitarrtoner och fina pianoslingor.

Nykter oboe

Det är roligt att hitta ny musik. I Aktau i Kazakstan i april förra året hörde jag för första gången låten Twist in my sobriety med Tanita Tikaram och fastnade direkt. Låten finns med på hennes första album Ancient heart som gavs ut 1989 på WEA. Hon var bara 19 år när det spelades in.

Omslagsbilden verkar vara tagen vid en gammal ruin på engelska landsbygden. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon information om var eller vad.

Tanita har skrivit alla låtar själv och texterna finns tryckta på skivpåsen. Hon sjunger på ett okonstlat, ärligt och dynamiskt sätt med en fin röst. Musiken är pop men med stänk av andra stilar som reggie, folk och country. Ljudbilden är varierad, genuin och äkta med både stråkar, blås, piano, oboe och gitarr. Flera musiker bland annat Rod Argent medverkar på skivan.

Inleder glatt och melodiöst med Good tradition. Bra blås och riktigt bra fiol på sina ställen.

Cathedral song har en lugnare stil, behaglig och melodiöst.

Nästa låt Sighing innocents känns nästan som en reggie-låt.

I love you är en ganska tung och lite mystisk låt.

World outside your window återvänder med gladare humör, fina orgelslingor.

For all these years är väldigt långsam.

Andra sidan inleder med den fantastiska låten Twist in my sobriety som har en sparsmakad atmosfär och ett grymt lågmält driv med bas och Tanitas sång. Melodin, tillsammans med slingan på oboe som kommer in perfekt, är vacker och medryckande. Både mörk och vacker samtidigt.

Poor cow är en fin lättsam poplåt.

Nästa låt är en glad blueslåt He likes the sun med angenämt gitarrspel och väldigt bra dynamik.

Valentine heart framförs på piano på ett trevligt stämningsfullt sätt. Även en del fiol.

Skivan rundas av med låten Preyed upon. En låt som växer allteftersom fler instrument kommer in och melodin blir tydligare. Den öppnas upp på ett fint sätt.