Egenuppfunnit gränsland

Gruppen The Allman Brothers Band skivor kommer inte i kronologisk ordning här på bloggen. Tidigare har jag skrivit om deras första, femte och tredje.

Idag blir det deras andra album, studioalbumet Idlewild south från 1970. Utgivet på Atco, men min kopia är en återutgivning från 1978 på Capricorn records.

Här är bandet intakt med Duane Allman på gitarr och sång, han har även skrivit flera av låtarna. Dickey Betts har skrivit öppningslåten och en låt är en cover.

Helt underbar värm ljudbild som rör sig i ett egenuppfunnit gränsland mellan countryrock, blues och rock med anslag av jazz och soul. Låtarna är dynamiska och temperamentsfulla med fina melodiska improvisationer. För mig är uppföljaren deras bästa men den här är också riktigt bra.

Skivan inleder med låten Revival. Mycket variation med ett improviserat flödande parti i inledningen. Sedan sång som fylls på med en kör som ger en soulkänsla.

Don't keep me wonderin' har en tuffare framtoning med ett bluesigt taktfast beat drivet av basen och smakfull slidegitarr snirklande runt omkring och en del munspel och orgel som turas om på ett avslappnat sätt.

Midnight rider har en svävande öppen melodi full med riktigt bra improviserad gitarr.

In memory of Elizabeth Reed fortsätter med luftiga varierande gitarrimprovisationer i en väldigt melodiös låt. En bit in avlöser tillfälligt en orgel som ger en mer jazzig känsla åt låten.

Andra sidan öppnar med Willie Dixons bluesklassiker Hoochie coochie man genomförd med bra tryck och gitarrspel.

Please call home är en stämningsfull längtande låt med själfull sång och avskalat effektfullt gitarrspel.

Avslutande låten Leave my blues at home är både lugn och energisk på samma gång med en lugn lätt jazzig grundmelodi och ett snabbt arbete på bas och trummor. Fina gitarrslingor som kommer och går genom hela låten.