Pianohjälte från New Orleans

Roeland Byrd bättre känd som Professor Longhair var en av New Orleans första pianohjältar. Han hjälpte till att definiera pianostilen och rock n roll-stilen i New Orleans på samma sätt som Fats Domino. De första låtarna med honom spelades in redan 1949 men även under 70-talet kom ett par nya skivor. Sorgligt nog kom den allra sista 1980, samma år som han dog. Den har titeln Crawfish Fiesta och spelades in i New Orleans och kom ut på Alligator records eller Sonet i England.

Professor Longhair har en speciell stil som kommer allra bäst till sin rätt i hans paradlåt Tipitina. Stilen beskrivs bra i en av delarna i Martin Scroceses serie om blues. I avsnittet pratade Clint Eastwood om och med några legender inom pianoblues och även inom jazz. Bland annat pratade han med pianisten Marcia Ball som förklarade Professor Longhairs polyrytmiska stil. Rytmiskt är ordet, men även hans speciella röst bildar tillsammans med pianospelet en helhet. Musiken är verkligen glad och rytmisk den blir aldrig tillgjord eller löjlig. Det är verkligen en av rockens friskaste rötter. Skivomslaget vittnar om vilken glädje som musiken förmedlar.

Just låten Tipitina byggs upp av en speciell sekvens som återkommer inom många blueslåtar och går tillbaka till Stagger Lee tror jag. Den har en långsam böljande gungande rytm som byggs upp av snabba anslag på olika toner. Väldigt medryckande.

På skivan Crawfish fiesta finns inte Tipitina med men flera andra fantastiska låtar som dessutom påminner starkt om hans klassiska låtar. Exempelvis är Willie Fugal's blues såvitt jag kan höra samma låt som Tipitina.

Först ut är Big chief som har precis den där långsamma gungande rytmen. Professor Longhair sjunger och visslar på sitt eget sätt och det finns med lite lagom med saxofonister och lite trummor, bas och gitarr. En annan New Orleans legend spelar gitarr nämligen Dr John alias Mac Rebennack.

Klassikern Mardi Gras in New Orleans finns inte heller med på skivan men Her mind is gone kommer nära. Underbar inledning på piano som verkligen gör lyssnaren på gott humör. Han slår långsamt på bastangenterna och sen briljerar ut med de ljusa tonerna men ibland går de ihop på ett underbart sätt.

Something on your mind är en genuin blues i lågt men ändå intensivt tempo man riktigt känner värmen i Louisiana.

You're driving me crazy börjar med riktigt skumma pianotoner som verkar improvisera runt någon känd melodi som jag inte riktigt kan placera. Detta fortsätter genom hela låtar som sedan bygger på med sång och sax. Inget man sitter still till.

Red beans har en mer rockig framtoning med snabbt tempo och glatt sväng. Lite call and answer mellan sång och sax och sedan svarar han sig själv på pianot.

Willie Fugal's blues inleder strålande på piano med tonerna från Tipitina och fortsätter i samma spår. Det är bara att digga med. Ingen sång alls bara pianot i ensamt majestät. En perfekt avslutning på sida 1.

Andra sidan inleder med It's my fault, darling. Mer skönt gung med lite fin gitarr med mandolinkänsla.

In the wee wee hours är en rejäl dos rock n roll med ett fint gitarrsolo förutom det genuina pianogunget.

Cry to me har ett långsamt men svängigt och medryckande tempo, bra samspel mellan trummor piano och saxofonerna.

Bald head har lite kör som ropar i bakgrunden som svar på Professor Longhairs frågor. Bra piano och trummor.

Kören finns med även på Whole lotta lovin. Tufft varierat blås från saxofonerna. Sången är extra galen och rolig här.

Crawfish fiesta är en glad instrumentell låt som glatt och flyhänt improviserar över en klassisk melodi som jag inte kan placera.