Brook Benton verkar klassas som i första hand en popsångare. Jag håller i viss mån med. Han har en väldigt uttrycksfull innerlig röst med lite humor i. Inte olikt t ex Jackie Wilson och The Platters men även en del Harry Belefonte över en del låtar. Man tänker även på låtar som Down by the river side och Swing low sweet chariot. Till sin andra lp spelade han in två klassiska blueslåtar i annorlunda tappning. Skivan spelades in i New York 1961 under två dagar och gavs ut samma år på märket Mercury. Tyvärr kommer nog inte omslaget, även om det är informativt, att vinna några priser men innehållet är mycket bra. Flera av låtarna har Benton skrivit själv och han fortsatte att spela in skivor genom hela 60-talet och även 70-talet.
Skivan inleder med The boll weevil song en gammal klassiker i en helt egen tappning. Låttiteln är förrädiskt lik Fats Dominos låt Bo weevil. Benton pratar sig igenom låten med en varm otroligt driven, utrycksfull och lite humoristisk röst. Låten handlar om en bomullsskadeinsekt som pratar med en bomullsodlare. Ackompanjemanget är effektfullt och har även en kvinnlig bakgrundskör. Inte att undra på att den blev en hitsingel 1961.
Honey babe påminner en hel del om en Ronnie Hawkins låt. Benton sjunger varmt förstärkt med en liten kör men han har en fin basstämma själv också. Ackompanjemanget innehåller en del riktigt bra fiolpartier.
A worried man har lite munspel i inledningen. Den är annars mer country än blues. Lunkande takt och en själfull varm röst som sjunger. Försiktigt, lågmält och en av de bästa låtarna på skivan.
Careless love inleder med en kvinna som sjunger ackapella. Sen börjar gitarren och Bentons röst ljuda. En fin blues i poptappning. Här är det lite fin saxofon också i mitten. Nästa låt My last dollar is gone är en mycket långsamt flödande låt framförd med äkta och genuin känsla. Ibland går han ner djupt i basen på ett underbart sätt. Förstärkt med lite kvinnokör ibland.
Första sidan avslutas med den andra bluesklassikern Key to the highway skriven av Big Bill Broonzy. I annorlunda stil. Men här finns lite mer traditionell bluesgitarr med. Men även smäktande stråkar. Brook Benton sjunger med känsla och värme i rösten. Lite för långsamt tempo. Men låten är mycket stark. Avslutas visslande.
Sida två inleder med låten Frankie and Johnny, en cool liten låt med barpiano, fingerknäppande och tydlig bas. Bra driv och sväng. Nästa låt The intoxicated rat har en kul basgång.
Johnny-O är en berättande ganska långsam låt med ganska kul röstarrangemang som nästan påminner om lite folkrock i Peter, Paul and Mary stil. Innehåller också mycket speciell sprucken akustisk gitarr i några få sekunder. It's my lazy day fortsätter lite samma stil med röstarrangemangen. En fin sekvens i mitten med fin sånginsats och bra gitarr och lite piano. Fin avslutning där Benton och en i kören håller en lång stämningsfull baston.
Child of the engineer en längtande långsam låt med ljus kvinnokör som bara trallar. Påminner lite om Three bells med en kyrkklocka som hörs ett par gånger. Fin men väldigt lågmäld akustisk gitarr.
Avslutar skivan gör låten Four thousand years ago. Ganska speciellt ackompanjemang med ljud som är svåra att fastställa vad det kan vara och ganska tydliga trummor. Benton sjunger uttrycksfullt.
Sammantaget en mycket bra blues och popplatta från tidigt 60-tal med kul korta kärnfulla låtar och spännande arrangemang på både musik och sång. Brook Bentons fina musik förtjänar ett lyftas fram betydligt mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar