Dynamisk sång

Ett avsnitt av den amerikanska tecknade komediserien American Dad hade med en fantastisk låt som jag trodde var en av deras egna låtar men det visade sig att den kom från en skiva med gruppen Wax Fang. Låten heter Majestic och finns med på deras andra album La la land från 2007 på Don't panic records som CD. På LP kom albumet först 2010 på på Absolutely kosher records. Det är den utgåvan jag har.

Musiken har vissa likheter med HP Lovecraft speciellt sångaren som är väldigt kraftfull. Det är både rått och vackert med spröda pianotoner såväl som grymma riff på gitarren. Väldigt dynamisk musik.

Wax Fang har gett ut ytterligare ett par skivor men nu var det ett tag sedan sist. De består av Scott Carney på sång enligt klistermärket på omslaget, Jacob Heustis och Kevin Ratterman.

Majestic inleder stämningsfullt med anspråkslösa toner på gitarr. Sedan kommer lika överaskande som stark och bra sång med kraftfulla trummor som smattrar rejält och en liten pianoslinga. Sången byts ut av riktigt bra gitarrspel med den lilla pianoslingan fortfarande i bakgrunden. Låten avslutar som den började med akustisk gitarr och stora vridande pedalsteel gitarr toner. Underbar melodi.

World war 2 (pt. 2) har ett högre tempo från början med stenhårda trummor och bra gitarrspel. Den kraftfulle sångaren sjunger euforiskt till en medryckande melodi fylld med fina dynamiska infall.

At sea har en mer stillsam och drömsk stil med ett brusigt starkt orgel- eller synthljud som återkommer och spelar en eftertänksam lite sorgsen melodislinga. Låten övergår sömlöst i Cannibal summer när sångaren börjar sjunga och sedan kommer trummor och gitarr in i mixen på ett kraftfullt sätt. Ett rikigt bra varierat gitarrsolo hinner de med också med.

Andra sidan inleder med The Doctor will see you now liknande struktur med en enkel medryckande melodi och väldigt kraftfull sång. Blommar ut i gitarr och trumeufori efter ett tag. Har lite irländsk prägel.

Can you see the light starka trummor och gitarr med bra driv i sång och melodi. En passage har ett fantasiskt akustiskt gitarrljud som ligger väldigt långt fram i mixen och svävar fram jagad av mullrande trummor.

Avant guardian angel dust i inledningen studsar gitarren mellan högtalarna. Efterhand blir ljudbilden fylligare. Drömska dynamiska passager och mäktiga trummor.

Andra LPn börjar med låten Oh, recklessness som är väldigt lugn i framtoningen med akustisk gitarr och sång.

Black and endless night revisited är mer kontemplativ och eftertänksam men saknar varken dynamik eller tyngd. Mycket bra gitarrspel.

Wake up, sleepyhead fortsätter i den lugna stilen med spröda gitarrtoner. Mycket vacker ansprökslös men ändå kraftfull sång.

Fjärde sidan har ingen titel men den bjuder på en stämningsfull meditativ fortsättning på föregående låt.

New Orleans jam

Liveskivan Blueberry hill med Fats Domino från 1967 på Pickwick livar upp i höstmörkret. Flera av låtarna är det Fats och Dave Bartholomew som har skrivit men även några covers. Det som sticker ut mest är den 6 minuter långa versionen av Please don't leave me som är helt underbar att lyssna på. New Orelans blues när det är som bäst. Blåssektionen har sånt sväng och så varmt sound, det omistliga rullande pianot och Fats glada röst. Den var även med på en skiva med Fats som jag skrivit om här på bloggen tidigare.

Det här är en återutgivning av skivan Fats Domino '65 på Mercury men där är Please don't leave me endast dryga 5 minuter lång. Så den här utgåvan på Pickwick är ett måste för diggare av New Orleans blues Hur som helst är det en liveinspelning från Las Vegas just 1965. Den här skivan har jag lyssnat på sedan barnsben. Gillar estetiken på omslaget med prickarna som ger lite Cannon vibbar.

Blueberry hill inleder med klassiska pianotonerna med det rullande kompet samtidigt som melodin. Fats sjunger med sin glada mjuka röst.

Fats och bandet bjuder på otrolig spelglädje i Please don't leave me med grymt pianospel i samspel med trumpet och saxofon. Fantastiska improvisationer under dryga 6 minuter. Fats sjunger mycket bra också i call and answer med blåssektionen.

Fortsätter med glatt humör i Let the four winds blow rullande piano och en ganska vild saxofon.

A whole lot of loving en mer avskalad låt där Fats spelar lekfulla bastoner på pianot i sjunger snyggt i samspel med trumspelet.

Andra sidan inleder med I'm gonna be a wheel someday. Fats sjunger glatt och riktigt bra saxofon.

I'm in the mood for love är långsammare och mer rökigt jazzig. Stämningsfullt pianospel med instick på trumpet.

Hank Williams klassisker Jambalaya (on the bayou) gör Fats underbart bra. Grymt sväng med lössläppta improvisationer på saxofon och så klart piano.

Ain't that a shame rullande piano när det är som bäst. Fantastiskt sväng.

So long här drar de på rejält med trumpet i en intensiv improvisation som pianot löser upp och Fats glada värma röst.

Fest med Cash

En överaskande skiva fylld till brädden med starka genuina omisskänliga Johnny Cash låtar. En riktig fest för alla som gillar hans musik. Det är väldigt genuint och äkta med mycket hjärta och humor. Påminner om hans gamla 60-talare på ett underbart sätt. Waylon Jennings är med och körar på ett par låtar annars är det inga musiker jag känner till på rak arm som är med.

Musiken spelades in 1993 men har givits ut först nu i år på UMe med titeln Songwriter. Jag skulle säga att det är betydligt bättre än Rick Rubins American recordings. Riktigt kul att texterna följer med på innerpåsen. Måste nämna att jag nyligen såg Columbo avsnittet där Johnny Cash spelar mördaren det är underbart bra, men inspelat ungefär 20 år tidigare än den här skivan men han bjuder på sig på ett liknande sätt.

Hello out there är en positiv och klurig låt som inleder skivan. Johnny sjunger med sedvanlig pondus och det är bra gitarr som kryddar melodin.

Spotlight fortsätter med stark melodi och ett klurigt anslag. Lite mörkare stil med rökiga gitarrtoner.

Drive on har ett ordentligt driv med både humor och mörka gitarrtoner.

I love you tonight känns lite som att sången är självbiografisk om Johnny och June Carter. Härligt countrylunk.

Have you ever been to Little Rock fortsätter på det självbiografiska temat med en sång om hemtrakterna i Arkansas. Fantastisk melodi med fint driv. Påminner om In the name of the Lord.

Andra sidan inleder med Well alright har en snabb humoristisk berättande stil med bra bas och gitarr.

She sang sweet baby James har vackert mandolinspel och en vacker melodi.

Poor valley girl är Johnny på berättarhumör i en genuin countrymelodi.

Soldier boy har en taktfast melodi som lunkar på. Johnny sjunger med värme.

Sing it pretty Sue fortsätter med värmande country.

Like a soldier har en enorm närvaro och intensitet som är underbar att lyssna på.

Längsta låten på skiva

Jag vet inte om det är ett rekord på temat långa låtar men låten Mountain jam på två skivsidor och nästan 35 minuters speltid borde hamna högt upp på listan. Låten finns på skivan Eat a peach med Allman brothers band. Den gavs ut 1972 på Capricorn records. Gatefold uppviket har en fantastisk målning med mycket detaljer.

Det är deras fjärde album, mittemellan de mäktiga At Fillmore East och Brothers and Sisters. De spelar en mjuk improviserad bluesig rock med lite jazziga och countryinfluenser. Fantastiskt gitarrspel.

Låtarna på första sidan spelades in efter att Duane förolyckats. Först ut är Ain't wasting time no more.

Les brers in a mirror har en dramatisk framtoning med rullande trummor och bra gitarrspel. Efter hand kommer en mer berättande jazzig stil med mycket känsla och driv i gitarr och bas. Påminner lite om In memory of Elizabeth Reed.

Melissa är en Allman-klassiker med bra melodi. Det ska även finnas en version av låten med Duane.

Mountain jam är en luftig skapelse inspelad live. Ständigt kul att lyssna på med ett ljust och positivt anslag. Mycket bra gitarrspel från Duane Allman och Dicky Betts som spritter av spelglädje och variation de förstärker verkligen varandra spännande melodiösa improvistioner. Märkligt nog fortsätter den på sidan 4 och inte på 3. Ett längre trumsolo med Butch Trucks och Jai Johanny Johanson har en del intensitet också. Improvisationer från Berry Oakley på bas är riktigt bra. Greggs orgel ger lite extra djup på några ställen. Mer bluesig i slutet med en solnedgångskänsla över havet och sedan kommer den nya dagen med mer spelglädje och avslutar låten.

Tredje sidan inleder med One way out är en Elmore James låt. De gör en fin melodiös version.

Trouble no more har riktigt bra slide-gitarr från Duane.

Stand back har en The Band-aktig känsla. Fortsatt riktigt bra slide-gitarr.

Blue sky har en ljus vacker känsla med riktigt bra sång av Gregg Allman. Fantastiskt gitarrspel som är enormt varierat och rikt med dubbla lager av en långsammare gitarr och en snabbare som rör sig som en yster ko på våren runt melodislingan.

Little Martha avslutar sidan 3. En akustisk flyhänt låt med Dicky Betts och Duane Allman.

Levons mellanskiva

Levon Helm är en av de artisterna jag har följt och jag försöker hitta alla skivor där han är med. Här ska jag skriva om hans tredje soloskiva som gavs ut på Capitol 1982. Därefter kom det inga soloskivor förrän 2007 och fantastiska Dirt farmer och ännu bättre Electric dirt men dem har jag bara på CD. De har en råare och mer genuint sound men den här skivan är också njutbar med flera medryckande låtar.

You can't win 'em all inleder frejdigt och med en härlig energi. Bra gitarrspel med fina små instick. Levon sjunger bra och de har en bra kör i bakgrunden ibland.

Lucrecia har en mer calypsoinfluerad melodi. Levon sjunger bra.

Even a fool would let go är en mer lågmäld låt med piano och Levon sjunger med en inlevelsefull röst. En del gitarr kommer in efterhand och även en kör. Riktigt snygg akustisk gitarr i slutet.

I've got a bet with myself är en snabbare dansant låt med piano.

Money drivs med handklapp och lite piano. En ganska Ray Charles influerad låt men intetsägande.

Andra sidan inleder med Get out your big roll daddy i en dansant rock n roll stil.

Willie and the hand jive har en mer taktfast stil. Känns influerad av Bo Diddley.

The got song är en lugnare låt med en del bra klarinett i en 30/40-tals stil.

Give a little bit är rockigare och har en del fint gitarrspel blandat med 80-tal och en modern kör.

God bless 'em all har en avslappnad countrystil med en böljande melodi.

Summertime blues är Levon Helms version av Cochrans klassiker. Bra munspel och Levon sjunger bra.

Kazakstansk rock

Nu ska jag skriva om något så spännande som ett rockalbum med en grupp från Kazakstan. Gruppen hette Dos Mukasan och deras första album gavs ut 1977 på Melodia. De blandar psykedelisk rock med folkrock med vissa kazakiska influenser på ett fantastiskt sätt. Underbart musikaliskt. Så här kunde Quicksilver Messenger Service ha låtit om de kom från Kazakstan.

Skivomslaget har ett foto av gruppen med röda 70-tals kostymer. På kavajslaget har de kazakiska ornament broderade, sådana ornament kan man se lite varstans i Kazakstan t ex på husfasader eller på gatustenar. Här är ett foto som jag tog i Aktau för snart två år sedan med nybyggda hus med fina ornament på fasaden.

Dos Mukasan bestod av bland annat M. Kusainov, de övriga medlemmarna eller medverkande finns tyvärr inte nämnda på omslaget. I staden Pavlodar i nordöstra Kazakstan har de rest en staty över gruppen.

Jag vet inte riktigt om instrumentet dombra används på den här skivan men det är ett traditionellt kazakiskt instrument som bland annat finns avbildat på en staty av poeten Kashagan Kurzhyman-uly som levde mellan 1841-1929 i Aktau som syns på fotot här intill som jag tog i somras.

Бетпак Дала inleder fantastiskt med en flödande psykedelisk låt med mjuk bas och trummor samt orgel. Droppande utforskande ljud i öppningen. Sen kommer det gitarr ibland och en del mystiska ljud från orgel och snygga måsskrin från gitarren. Ett grymt gitarrsolo ryms också. En ordlös kör kommer in på ett ställe efter ett trumsolo och ger vibbar av skivan Trip thru hell med C.A. Quintet. En del hård och snabb gitarr och bas med känsla innan den flödande ljudbilden hittar tillbaka. Mycket bra trumspel också.

Ахау Бикем har också en episk flödande melodi blandad med en snabbare folkmelodi med en manskör som sjunger medryckande och dynamiskt. En del trumpet är fantastiskt bra på ett majestätiskt sätt. Ett säreget fjädrande ljud på basen.

Аяулым flödar mjukt och vackert med två gitarrer som trakterar melodin med pigga toner. Sen kommer en stark röst in och sjunger med en kör bakom. En del orgel i slutet får de också med.

Лэилим har en driven melodi med trumpetstötar, mungiga och gitarr. En mansröst sjunger vackert. Fin folkrock.

Först ut på andra sidan är låten Туган Жер som också har en underbar melodi med fint driv. Riktigt bra sånginsats med körarrangemang, gitarr och en svepande atmosfärisk orgel. Trummorna går inte heller av för hackor. En del mungigeliknande ljud. Lite vibbar av att gå i en botanisk trädgård när några fina gitarrtoner klingar ut.

16 Кыз har en säregen både snabb och långsam melodi som pendlar in och ut ur varandra. Bra sånginsats och ett mjukt basljud.

Куэ Бол här lyckas de få till en fin 50-talsrocksballad toppad med folkmusik. En del underbar lyrisk gitarr både ensam och i samklang med orgel.

Сулу Кыз är en liknande medryckande folkmusiksmelodi i rocktappning. Riktigt behaglig sång med fina stämmor. Man får känslan av två personer som söker varann i ett böljande vårlandskap.

Skivan avslutas med Куанышым Менин. En pigg melodi och medryckande med fint gitarrspel. Sången är underbar med kör och en sångare som sjunger med variation och värme.

Semestertider

Nu är semestertiderna slut för de flesta, jag började jobba den här veckan. För familjen Griswold med Clark, Ellen, Audrey och Rusty blev semestern inte riktigt som tänkt men en fantastiskt underhållande film. Ett päron till farsa med Chevy Chase och Beverly D'Angelo kom 1983 och är en av mina favoritfilmer. Här tänkte jag skriva om soundtrackalbumet som gavs ut av Warner brothers samma år. Min kopia är den skandinaviska utgåvan. Filmens originaltitel är ganska obegripliga National Lampoon's vacation. Här är den svenska filmtiteln betydligt bättre än originalet.

Filmens huvudlåt Holiday road inleder skivan. En härlig låt med ett positivt driv och en medryckande melodi. Lindsey Buckigham är det som framför låten med mycket körande. Vad jag har kunnat hitta finns den inte med på någon LP med honom bara som singel. Låten är även med i den senaste filmen i serien där sonen Russ med familj ska göra om samma resa. Ellen och Clark är med en liten glimt i den filmen också.

Mister blue är en mer stillsam ballad med The Fleetwoods. Den ger Buddy Holly vibbar eftersom den påminner om True love ways. De är från samma tid, slutet på 50-talet.

Blitzkrieg pop med The Ramones ger en rejäl energikick med snabbt tempo och hårtslående på både trummor och gitarr. Slutet är effektfullt.

Deep river blues är avslappnad och långsam blues med gitarr och piano med Ralph Burns som spelas när de tagit fel avfart i St Louis. Ingen sång men efter hand kommer några fina saxonfontoner in i låten.

Summer hearts är en 80-talsballad med Nicolette Larson. Hon har tydligen spelat in skivor med Neil Young.

Andra sidan inleder med Little boy sweet med June Pointer. En medryckande 80-tals poplåt.

The trip (theme from vacation) är en ganska anonym instrumentell synthjazzig låt med Ralph Burns. Men man tänker på när de kommer till bilhandlaren som inte har bilen de beställt precis i inledningen av filmen.

He's so dull fortsätter i 80-talspopland med Vanity 6. Den här låten kan jag faktiskt inte placera i filmen.

Christie's song lite anonym jazz med fin bas med Ralph Burns. Den här kan jag inte heller placera i filmen exakt.

Dancin' across the USA med Lindsey Buckingham avslutar skivan. Lite långsammare än öppningslåten men refrängen är medryckande.

Försiktigare smäll

Skivan Music var den tredje LPn med gruppen Bang. Den gavs ut på Capitol 1973. Här har de breddat sig till countryrock men de behåller hårdrocksinfluenserna på ett spännande sätt och skapar en egen stil. Mer tillbakalutat skulle jag säga.

Tony D'lorio slutade att spela trummor redan på föregående skiva men är som tidigare kvar som arrangör och delad låtskrivare med Frank Glicken och Frank Ferrara som båda är kvar på gitarr, bas och sång. Bakom trumsetet finns Bruce Gary som på tvåan. Kul att texterna finns med innerpåsen. Den har för övrigt en intressant design med olika typsnitt för titeln på varje låt.

Låtar som är värda att nämnas lite extra är Don't need nobody och Exactly who I am men jag gillar skivan som helhet.

Windfair är en dynamisk rocklåt i en stil som liknar den de hade på tidigare album, upprymt och kraftfullt speciellt gitarrspelet.

Glad you're home är lite lugnare men på något ställe får de in sitt signaturgitarrspel med fjädrade runda bastoner.

Don't need nobody har ett slagkraftigt tempo med kraftfulla trummor och en positiv stil i sång och gitarr. Intensivt och riktigt bra gitarrspel i slutet.

Page of my life har ett pianoliknande instrument och en del gitarr. Inte fullt lika ösigt.

Love sonnet inleder med en pianoslinga som återkommer i en sydstatsdoftande böljande stil.

Andra sidan inleder med Must be love är en behaglig countryrocklåt. En del intressant gitarrspel med en del speciella slidetoner.

Exactly who I am fortsätter med countryrock men hugger till ibland med lite hårdare toner. De lyckas få till en sömlös mix.

Pearl and her ladies har en kombination av tyngre gitarrspel och en melodisekvens på piano i mitten som påminner om låten Delilah med Tom Jones.

Little boy blue har ett lugnare reflekterande tempo i en trevlig melodi med en del piano och gitarr i en snygg kombination.

Brightness har ett spännande halvakustiskt gitarrljud och ett bra driv. I slutet kokar de ihop snyggt med trummor och någon slags tvärflöjt med bastoner.

Another town avslutar skivan instrumentalt med en mycket kort låt.

Mer psykedeliskt

MaidaVale har kommit ut med sitt tredje album. Det heter Sun dog och kom den 3:e maj nu i år 2024 på Silver dagger. Jag har sedan tidigare deras första album som jag också skrivit om här på bloggen. Andra skivan har jag missat men kommer införskaffa den snart. Man känner igen sig på den här skivan med ljudbilden men de har utvecklats och bjuder på mer psykedelisk variation i ljudbilden. Jag gillar det hårt distade bas och gitarrspelet som ger en effekt av blixtrande brus men ändå melodiskt. De har bättre sånginsats här också med fler nyanser.

Mina favoritlåtar är Daybreak, Vultures och Perplexity men hela skivan kommer fortsätta snurra ofta här hemma.

Faces (where is life) har ett hårt och drivet tempo med bra gitarrspel och några drömska svävande partier.

Fools har ett medryckande tempo med bra och varierat gitrarrspel med mycket fjädring i tonen. Melodin är ganska stark och de får med fina gitarrimprovisationer.

Give me your attention växlar mellan häftigt surrande gitarrspel och två olika sångröster som sjunger i lugnare luftiga mellanspel. Efter ett tag kommer en mer drömsk sekvens dallrande gitarrtoner.

Daybreak har en positiv driven känsla med bra gitarrspel där de får till en bra psykedelisk känsla. Eko på sången ger en märklig kontrast.

Vultures har en mörkare känsla men är medryckande och taktfast. Bra sånginsats och gitarrspel i ett längre improviserat parti med mycket energi speciellt när de distar ner allt i ett bascresendo i slutet.

Wide smile, all is fine inleder andra sidan. Spännande och varierade gitarrtoner speciellt några luftiga passager en bit in i låten.

Control är som ett långt hyptoniskt ganska hotfullt mantra.

Pretty places har en behaglig atmosfär med mycket driv men nedtonat.

All dagar här är texten på svenska i ganska drömsk låt.

Perplexity har ett återhållet driv med trummor och hårt distade bastoner som ger blixtrande brus i en väldigt dynamisk låt. Bra sånginsats.

Brokigt men sammanhållet

Nu har jag köpt några delar ur Hans Pokoras bokserie Record collector dreams. Spännande böcker där fokus inte ligger på en specifik geografisk region eller en så snävt definierad tidsperiod som andra liknande böcker. Det lite tråkiga är att det endast ges minimal information om varje skiva, som land och utgivningsår samt en bedömning av genre och hur sällsynt den är.

Albumet jag ska skriva om här finns med i första delen 1001. Det är ett album med gruppen/personen One St. Stephen som gavs ut 1975 på Owl och är självbetitlat. Etiketten har en annorlunda men snygg design som skiljer sig från andra album på Owl som verkar ha en liten tecknad uggla och en Owl-logga istället. Mitt exemplar har dessutom en liten dedikation från One St. Stephen skriven på framsidan.

Skivan är rik på olika ljudbilder och olika infall med både längre flödande psykedeliska låtar och agressiva och vilda låtar men det smälter ihop på ett mycket genuint sätt. Många olika instrument finns med och de används precis rätt och ligger ofta tydligt i mixen. Flöjten får de in väldigt snyggt men även ljud som jag gissar kommer från en synth. Först och främst är det gitarr, trummor och bas som dominerar musiken. Sånginsatsen skiljer sig också åt mellan låtarna på ett medryckande och temperamentsfullt sätt. I vissa låtar påminner musiken om t ex Ultimate Spinach för instrumenten eller Ohio-bandet Morley Grey för atmosfären.

Det där med temperament ska enligt inlägg på Discogs komma ifrån att musiken var tänkt som ett soundtrack till en film. Musiken har verkligen båda olika och djupa stämningar så det verkar inte otroligt.

One St Stephen bestod bland annat av Charles Bleak som jag har skrivit om här på bloggen tidigare. Andra namn är One St Stephen själv som skrivit musiken och alla utom en låt som Bill Blechschmid komponerat, Franklin Reynolds, Bruce Roberts, David Finneran, David Pierce och Danny Lawson medverkar också. De kom från Ohio i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är November Edgar, November, Nightly drift och Old man men hela skivan är underbar, brokig men ändå sammanhållen.

November Edgar är en lågmäld och dynamisk låt med en stark melodi och lyriska gitarrslingor som är avslappnade i fin kombination med bakgrundskompet. I mitten har de ett improviserat parti som är riktigt bra där gitarren är först ut och sedan kommer lite elektroniska ljud.

November här har de ett spännande driv men inleder med mystiska toner på flöjt. Bra gitarrspel och ett bra svung i sången.

You maybe religious byter skepnad till en komplett galen men musikalisk låt. Sången halvt vrålas fram i kaotisk takt och det är bra gitarrspel med ett medryckande tryck.

Nightly drift återknyter till inledningen med en lågmäld flödande melodi. En del piano i början och sedan riktigt bra gitarrspel med improviserade solon med mycket temperament. Sedan kommer det mer reflekterande pianot tillbaka. Mycket bra sånginsats också.

Old man har en fantastisk ljudbild med flöjt, gitarr och bra tryck i sången. Melodin har ett otroligt driv och är mycket medryckande.

Junkie's lament inleder med ett kärnfullt trumsolo och har en vild framtoning med rå sång och vilt ackompanjemang som är kaotiskt men musikaliskt. Lite Spirit över den märkliga rytmiken det kanske.

Twelth St. shuffle har en speciell lite jazzig melodi med gitarrspel, bas och sång i en omväxlande dynamik. Sången är också lite annorlunda med en mjuk men retsam stil.

Richer you get har en vild framtoning med trumpet och munspel i härligt samspel med gitarr och rå sång.

Dash in the rocks har en luftig surrande orgel eller en synth som bygger melodin. Efter ett tag kommer sången in. Skivan avslutas med lite av låten baklänges.

Rättfram intensitet

Jag var sen på bollen när det gäller Motörhead och började inte lyssna på dem förrän för några år sedan. Tidigare har jag skrivit om Inferno och March ör die. Nu har turen kommit till det självbetitlade debutalbumet från 1977 på Chiswick. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Ett fantastiskt bra album med enorm energi som blandar in rock n roll och mer modern hårdrock med frenesin hos garagerocken. De har en varierad ljudbild med en rå attack. Närmar sig Hawkwind lite tror jag och Lemmy hämtade mycket från rock n rollen som märktes tydligt med covergruppen Head cat. Bästa låtarna tycker jag är Motörhead, Vibrator, The watcher och The train kept a-rollin'. Men hela skivan är bra och väldigt rättfram.

Motörhead har ett mullrande galopperande ljud som är fantastiskt medryckande med sitt driv. Bra gitarr och en intensiv sånginsats. Bas och gitarr är distade till max. En Hawkwind-låt från början (måste lyssna in mig på detta band snart).

Andra låten Vibrator är en härlig rock n roll låt i snabbt tempo men med några mäktiga pauser med toner som ringer ut och bryts med några basriff. Sånginsatsen är mer sansad och riktigt bra.

Lost Johnny har en medryckande malande melodi och en bra sånginsats och samspel mellan gitarr, bas och trummor speciellt i ett längre instrumentalt parti.

Iron horse / Born to lose är en melodiös låt med bra sånginsats och fint gitarrspel där det även blir ett solo. Bra tryck och dallrande mullrande ljudbild genom hela låten.

Andra sidan öppnar med White line fever med riktigt tunga basriff och en hög intensitet. Det här var även titeln på Lemmys självbiografi tror jag.

Keep us on the road har en framtoning av ständig rörelse. Medryckande gitarr och basspel som får stort utrymme.

The watcher är en snabb låt med ett pumpande medryckande riff. De har några snygga stopp när de sjunger. Fina svävande toner och bubblande distade ljud. Påminner lite om Tried to hide med 13th floor elevators men det är en Hawkwind-låt som Lemmy skrev 1970.

The train kept a-rollin' har ett ångloks frenesi och det ångar ordentligt i en galen snabb och infallsrik låt. Bra sånginsats och fantastisk gitarr och bas som fyller rummet med energi. En klassisk blueslåt som de verkligen gör sin egen version på.

Skorpionens dans

Shocking blue var en grupp från Nederländerna. Scorpio's dance från 1970 var deras tredje LP och den gavs ut på Pink elephant men min kopia är den tyska utgåvan på Metronome.

De bjuder på en blandning av lite folk och country i några låtar över till psykedelisk rock och även lite pop. Mariska Veres är riktigt bra på sång i flera av låtarna. I en låt påminner hon om Grace Slick i låten White rabbit. De övriga medlemmarna är Robbie van Leeuwen, Klaasje van der Wal och Cornelis van der Beek. Skivan spelades in i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är Deamon lover som är en fantastisk episk låt med psykedeliskt flyt, Scorpios dance som också går i en liknande stil samt I love voodo music som har ett spännande folkrocksound.

Scorpio's dance (first movement) inleder med några akustiska gitarrtoner och sedan en ensam baston som ringer ut. Ingen sång.

Alaska country här står Mariska för sången. En svängig låt med lite country och bluesfeeling men även lite psykedeliskt med långa ödsliga toner på orgel och gitarr i ett mellanspel.

Sally was a good old girl är en svängig countrylåt åt rock n roll korsat med bluegrass hållet.

Deamon lover är en fantastisk låt. Lång och med en bra melodi som byggs upp anspråkslöst, fin sånginsats med mycket känsla och riktigt bra sparsmakat episkt gitarrspel. Det finns en aning av flöjt eller orgel i bakgrunden ibland. Gitarrspelet är lite blandat akustiskt och elektriskt som jag är svag för. I några passager med sorgsna gitarrtoner påminner melodin märkligt nog starkt om låten The Model med tyska Kraftwerk.

Första sidan avslutas med en instrumentallåten Scorpios dance. Den öppnar med flyhänt spelad akustisk gitarr. Sedan fylls det på med taktfast bas och gitarren ljuder mer som spansk gitarr. Efter hand kommer det en del flöjt. Allt är väldigt meldiöst och föjsamt i en fin improviserad stil.

Andra sidan inleder med poppiga och dansanta men varierade Little cooling planet. En del gitarr och körande.

I love voodo music har ett stillsamt anslag med anspråkslös sång och fint gitarrspel. En fast takt i bakgrunden ramar in låten som har ett säreget folksound. En bit in i låten blir det istället rytmiska bongotrummor och olika fågelljud. Sen avslutas den som den började.

Seven is a number in magic är en mer poppig låt med en mycket repetetiv rytm. Lite munspel förgyller.

Mer pop med Keep it if you want it som får mig att tänka på The Kinks och deras You've really got me. En bit in i låten räddar de upp den med ett snyggt solo på trumpet och bastuba.

Water boy avslutar skivan. En massa sitar och en spännande sånginsats där Mariska påminner om Grace Slick.

En mörk historia

I bloggens barndom så skrev jag om Amboy dukes debutalbum. Nu är det dags för deras andra album som heter Journey to the center of the mind. Det gavs ut 1969 också på Mainstream. Tyvärr inte samma typ av snygga tecknade psykedeliska omslag som bolaget brukar köra med.

En ganska mörk historia och med en extremt störande sånginsats på några av låtarna på första sidan. Titellåten och några fler låtar är bra men jag gillar det mer bluesiga första albumet bättre.

Mississippi murderer har en extremt störande och tillgjord sånginsats. Själva kompet har ett bluesigt sväng men det känns inte äkta.

Surrender to your kings ger ett stressat intryck med ett ganska hårt komp som känns lite kusligt med orgel, trummor och tuff gitarr. Sånginsatsen är återigen teatral och märklig.

Flight of the byrd har ett märkligt riff som påminner om en marschlåt. Spännande ljudbild med trummor en del piano och mycket gitarr. Ingen sång.

Scottish tea har hyfsat normal sång och bra tryck i gitarrspelet.

Dr. Slingshot har en vild framtoning med mycket gitarr som studsar runt i en okontrollerad stil med en skruvad mörk underton.

Andra sidan inleder med Journey to the center of the mind skivans bästa låt. Bra gitarrspel och en triumfatorisk omväxlande melodi. Rolig text så klart med rader som

take a ride to the land inside of your mind

. Några pianotoner kan också höras. Ett snyggt bassolo får de också med.

Ivory castles har fina vinande långa gitarrtoner till en poplåt sångmässigt. I ett mellanspel är det lite marscherande hotfull gitarr med rusande takt.

Why is a carrot more orange than an orange fortsätter i en liknande galloperande stil men med en lugnare gitarr och inte lika poppigt.

Missionary Mary fortsätter i samma lite poppiga stil men med ett visst skrämmande anslag i gitarr och växlingar i melodi och ljudbild.

Death is life här är det en ganska stressande orgel som dominerar låten.

Saint Philips friend har en långsammare stil med mestadels sång i intressanta arrangemang.

I'll prove I'm right fortsätter i en lugnare popstil. En del vass gitarr.

Conclusion är en ganska snyggt gjord talad låt till en bra komp med lågmäld gitarr, orgel och piano.

En blandning av Eagels och Queen

En sammanfattning av Good singin' good playin' med Grand funk railroad är att det är en positiv skiva utan några krusiduller. Frank Zappa medverkar på gitarr i en låt och som producent för hela skivan.

Skivan gavs ut 1976 på MCA. Jag har tidigare skrivit om ett av Grand funk railroads föregående album All girls in the world beware. När jag lyssnar på den här skivan får jag en känsla av både Eagles och Queen. Med bra sångarrangemang och gitarrspel med influenser från både country och blues men främst rock. De får ett mer rakt ljud på andra sidan.

Mina favoritlåtar från skivan blir Can you do it, Out to get you och Goin' for the pastor.

Den positiva låten Just couldn't wait inleder. Bra melodi och fina sångarrangemang i en rak rocklåt.

Can you do it har en märkligare framtoning med rytmer och melodi i flera lager med spännande sångarrangemang och lite Ramones känsla ibland och sedan kommer ett bluesigt piano på ett par ställen.

Pass it around fortsätter med fina stämmor i sången och en del gitarr och piano.

Don't let 'em take your gun fortsätter med mycket sångarrangemang med ett varmt ljud annars en del piano och orgel men även gitarr med ett snyggt solo i slutet.

Miss my baby har en lite tyngre och långsammare ljudbild och tempo. Snygg blandning av gitarr, bas samt piano till förhållandevis tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Big buns. En liten kort a capella låt.

Out to get you här medverkar Frank Zappa på gitarr. Här har de ett hårdare och rakare ljud. Ett starkt komp med bra trummor och gitarr. Bas bidrar en funkig stil. Riktigt bra gitarrspel i långa improviserade solon.

Crossfire är en lite lugnare låt med behagligt gitarrljud och en bra sånginsats med fina stämmor. En passage med piano i bakgrunden och gitarr är riktigt bra.

1976 har en snabbare stil med en ganska vild bra gitarr som glider runt med snygga riff.

Release your love är en snabb låt med en del bra gitarrspel och en stark takt. Bra sångarrangemang också.

Goin' for the pastor har ett fint gung med bra sång och gitarrspel. Ett medryckande mellanspel med gitarr är riktigt bra likaså sångarrangemangen med call and answer i olika högtalare.

Efterföljare till The Band

The Weight Band bjuder med sitt debutalbum på vad som skulle kunna vara en direkt efterföljare till de två första albumen med The Band eller kanske till Levon Helms två 00-talare. Skivan heter World gone mad och gavs ut på Must have music 2018. Titellåten är skivans bästa låt men hela skivan är fantastisk. Sånginsatsen är riktigt vass och varierad med olika leadsångare och bra arrangemang.

Gruppen består av Marty Grebb på sång, piano och orgel, Brian Mitchell på sång piano, orgel och dragspel, Albert Rogers på sång och bas, Michael Bram på sång, trummor och munspel samt Jim Weider på sång, gitarr och mandolin. Jim Weider är en länk med 90-talsupplagan av The Band.

Skivan inleder fartfyllt och med gott sväng med World gone mad. Ljudbilden är rik och kryddad med fina gitarrtoner som har lite banjo och mandolinkänsla. Även någon snyggt placerad fiolton och bra elgitarr.

Fire in the hole här sjunger de märkligt likt Richard Manuel och Rick Danko på ett par ställen. En del riktigt fina gitarrslingor. Påminner om In the station.

Deal är en Jerry Garcia och Robert Hunter låt som fanns med på Jerrys första soloskiva. Ganska mycket orgel. Sångaren påminner litegrann om Dr. John.

I wish you were here tonight är en ganska sentimental historia men de de gör den bra med orgel, piano och mycket saxofon. Påminner om It makes no difference med lite dragspel och saxofon. Bra stämsång.

Common man har ett mer stabilt gung med bluesfeeling. Piggt munspel och bra tyngd i gitarr och bas. En del bra piano också.

Andra sidan öppnar med Heat of the moment. Några mäktiga bastrummor och annars ett ganska klassiskt rikt The Band sound.

You're never too old (to rock n roll) bjuder på lite New Orleans känsla i bästa Dr. John stil. Både gitarr och piano håller hög klass och de har ett bra svängigt sångarrangemang.

Big legged Sadie lutar åt countryhållet och sångaren har en röst väldigt nära Richard Manuel.

Day of the locust är en Dylan-låt från New Morning albumet. Den framförs i samma stil som originalet. Bra pianospel.

Every step of the way känns lite mer som en låt från senare The Band album som Island.

Spännande trumpet och hårdrock

Engelska gruppen T2 bjuder på endast 4 låtar men med mycket innehåll på sin enda skiva It'll all work out in boomland på Decca utgiven 1970. Mitt exemplar är enligt Discogs den andra brittiska pressningen. Intressant nog finns det ganska många originalutgåvor av skivan så de borde ha fått en stor spridning men ändå är det ett okänt namn utanför skivsamlarkretsar. Omslaget har en kul och lagom knasig teckning med lite Det susar i säven tema tror jag. De får även med en ortodox lökkupol av någon anledning.

Musiken är till stor del hårdrock men med variation, fantastisk dynamik och många olika instrument. Det är en del progressivt med många skiften i melodi och ljudbild men ändå mer åt det psykedeliska hållet tycker jag. De sjunger bra. Påminner om Blue Cheer i någon låt, kanske lite om Dust men mer vilt och kanske lite åt Dragonfly-hållet.

Hela skivan är bra men ska jag välja ut en låt får det bli No more white horses som har allt från sprött till hårt och riktigt bra gitarrspel i samspel med allt annat. Man hör något nytt varje gång.

T2 bestod av Bernard Jinks på bas och sång, Peter Dunton på gitarr och sång samt Keith Cross på gitarr, diverse klaviatur och sång. Spännande att trumpet inte är med bland instrummenten som spelas det förkommer nämligen en del trumpet ljud i musiken men det kanske skapas av någon slags moog-liknande instrument.

In circles inleder med ett komp med tyngd som ljudbilden sedan varieras runt. Ibland är tungt och olyckbådande och andra stunder är det mer sökande och snabbt. En del sång också. Ett trumsolo lyckas de bra med eftersom det samverkar med gitarr och bas på ett snyggt sätt.

J.L.T. har en annan ljudbild med lite piano i början sedan ett orgel eller nästan stråkliknande ljud som spelar melodin på ett luftigt sätt. Det kommer även en del fina trumpetljud i pampiga melodiösa passager.

No more white horses inleder tungt och olycksbådande med ett sparsmakat riff som upprepas med tyngd på trummor och bas sedan blir det fullt ös med gitarr i spännande improvisationer. Efter ett tag tillkommer istället trumpet och riffet lättar upp litegrann och det kommer lite sång till ett temperamentfullt komp med blandat elektrisk och akustisk gitarr. Sedan blir det ett fantastiskt gitarrsolo. Melodin skiftar och det blir en del riktigt fin stämsång till hårda gitarrtoner med en del piano också i en kombination som ger Blue Cheer en match. Pianot byts ut mot trumpet på ett snyggt sätt efter ett tag. Sedan blir det hårda smattrande trummor och dova bastoner med en gitarr och det kokar ihop till en sista ton som kunde vara ett tåg som bromsar in vid en station.

Andra sidan innehåller bara en låt Morning. Episk inte bara med sina 21 minuter. Mycket dynamik med spröda akustiska partier och rika partier med elgitarrimprovisationer och riff av högsta klass. Bra sånginsats också. Ibland är det riktigt snabba hårda riff med mycket bas och rusande trummor. Ibland lite mer andutrymme mellan tonerna. Sedan kommer det lugnare och reflekterande tillbaka igen. Senare blir det psykedeliskt med mardrömskliknande toner som har en speciell atmosfär. Efter det stärks melodin med trumpet ett euforiskt parti med rusande trummor och bra gitarrspel som utvecklas i en spännande galloperande call and answer mellan trummor och bas och gitarr. Avslutar med den vackra spröda ljudbilden från inledningen av låten som till slut kokar ihop med fullt ös på trummor och gitarr samt stämsång. Riktigt bra.

En kväll på värdshuset

Den här skivan med den brittiska gruppen Steeley span hörde jag för första gången på en skivmässa i Huskvarna där en säljare spelade den bakom sitt bord. Jag fastnade för ljudbilden och köpte den. Gruppen hade jag inte hört talas om tidigare. Skivan var gruppens fjärde och heter Below the salt och gavs ut 1972 på Chrysalis. Min kopia är den amerikanska originalutgåvan. Jag kan inte riktigt likna dem vid någon annan grupp de har en egen stil med ålderdomliga låtar men med ett modernt driv. De skiljer ut sig från amerikanska grupper som ofta hämtar stoff från country, blues eller bluegrass.

Steeleye span bestod av Rick Kemp på bas, Bob Johnson på gitarr, Peter Knight på fiol, mandolin, banjo och sång, Maddy Prior på sång och Tim Hart på gitarr och sång.

Jag tycker om skivan speciellt King Henry och John Barleycorn på andra sidan som är fantastiska låtar på varsitt sätt. Den första är improviserad och rik på dynamik, den andra fantastiska sångarrangemang och en strålande melodi. Samtliga låtar är deras tolkningar av gamla folksånger och de har med källhänvisningar på insidan av skivomslaget. Här finns även texterna tryckta.

Spotted cow är en ganska frejdig låt med ömsom Maddy och ömsom Tim på sång. Fin melodi som byggs dynamiskt med olika stränginstrument.

Rosebud in June har en mer kyrklig framtoning. Maddy sjunger först och sedan kommer en blandad kör som svarar. Inga instrument men bra tryck ändå.

Rigs är en rent instrumental sång med fingerfärdiga stränginstrument, kanske gitarr men låter en del åt både mandolin och banjohållet. Gladlynt melodi.

Sheep-crook and black dog har en mörkare framtoning med vacker sång från Maddy och glesa bastoner från ett stränginstrument.

Första sidan slutar i mer positiva dansanta toner i Royal forester med fiol och andra stränginstrument. Bra sångarrangemeng och en dynamisk melodi.

King Henry har Bob som sångare och mycket flinkt och drivet gitarrspel som även fylls på med fioltoner. Fioltonerna har stundtals nästan lite vibbar från Velvet underground. Spännande arrangemang med ett tungt basljud som slår till som en tung slägga. Den Maddy sjunger även duett en bit in i låten.

Gaudete har en vag melodi och en viss sakral framtoning.

John Barleycorn har en väldigt behaglig och medryckande melodi. Den har något lättsamt över sig med lekfulla sångarrangemang med Tim på sång och sen kör med Maddy i bakgrunden ibland. Mycket bra gitarr och fiolspel som låter lite som en svensk folksång ibland men med en lätt sydamerikansk rytm.

Saucy sailor som avslutar skivan har tyvärr en vag melodi speciellt det instrumentala slutet.

Inspirerade av Johnny Cash

Nu ska jag skriva om en nyutgiven countryskiva som heter Graves release your dead utgiven 2023 på finska Svart records med den svenska gruppen The Coffinshakers. Musiken beskrivs som skräck-country men jag vill mer beskriva det som klassisk 50-tals rock n roll country där de verkligen hittat ljudbilden rätt.

Galna texter men en sångare, Rob, som har en röst som påminner väldigt mycket om Johnny Cash med sin tydliga pondus. Saknar dock värmen och humorn som Cash har. Övriga medverkande är Fang på gitarr, Joe på bas och Andy på trummor.

Det stannar inte med rösten utan även instrument och ljudbild påminner om en Johnny Cash skiva från sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Fina ringande gitarrtoner och ett trevligt hästlunk i bas och trummor.

Blir främst första låten som sätter sig, efter den blir det mer upprepning. Inte dåligt men inte något wow heller. Men förutom Graves, release your dead så vill jag även tipsa lite extra om låten Holes of oblivion.

Graves, release your dead inleder vackert och majestätiskt i en fin Johnny Cash tradition. Bra ensligt sprucket gitarrspel som spelas med pondus och fina trummor som travar fram som en häst.

City of the dead fortsätter i samma stil med galloperande trummor och bra gitarrspel.

Wretches har en lite lugnare rundare stil. Munspel och lite fiol ger en fin stämning i den här låten.

The siren's call har även lite körsång i bakgrunden tror jag.

Holes of oblivion har ett mer sparsmakat men samtidigt mer effektivt gitarrspel. Bra sångarrangemang här med en kör också.

Prince of darkness inleder andra sidan. Här fortsätter de sin Cash inspirerade resa med en lite rockigare stil alá Ring of fire.

Reverends of doom påminner mycket om första låten men har lite mer körande och ett annat gitarrsolo.

Down in flames har ett trevligt basljud.

River of souls fortsätter med en lite annorlunda takt men samma sångstil.

The great silence avslutar skivan. Inleder med en lång mystisk vibrerande orgelton eller om det är föregående låt som avslutas på det sättet. Här är det en långsammare melodi med mindre countryinfluens. Samma trevliga sångstil. Kören ger en mystisk atmosfär.

Blues på cembalo

Nu när kunge Bore har återtagit sitt grepp (det är helt vitt i luften av snö) passar en energirik blues från Johnny Winter och hans bror Edgar Winter. Skivan heter Second winter och gavs ut 1969 på Columbia. Det är något så ovanligt som ett album med tre sidor. Den andra skivan är bara pressad på ena sidan.

Jag har tidigare skrivit om albumet Captured live med Johnny Winter. Det här albumet är också fullt med blues och rock n roll i en vild och hård stil med en skillnad i att cembalo förekommer i en låt. Johnny Winter spelar gitarr, mandolin och sjunger, Edgar Winter spelar cembalo, piano, orgel och saxofon, John Turner på trummor och Tommy Shannon spelar bas.

Mina favoritlåtar är I'm not sure för att den har ett så annorlunda och bra sound, covern på Dylans Highway 61 revisited är riktigt bra och Fast life rider som har ett ensligt men väldigt tätt gitarrljud i vassa improvisationer. Måste nämna I love everybody också som har ett väldigt positivt och dynamiskt ljud med bra gitarr.

Memory pain inleder i en hårdrockig bluesstil. Massor med gitarr som är hårt distad och lika galen sång.

I'm not sure är mer nyanserad med cembalo som huvudinstrument i en rejäl blues. Edgar spelar virtuost och det är hårda trummor med ett fint driv. Johnny sjunger engagerat.

The good love här är gitarren tillbaka fullt ut i en kokande låt med mycket improviserad gitarr i en surrande vridande snabb stil.

Andra sidan inleder med rock n roll klassiskern Slippin' and slidin' på annorlunda piano och med en hård och rå sånginsats. En del vild saxofon också. Efter hand kommer riktigt bra slidegitarr.

Miss Ann fortsätter rock n roll temat med en lite mer nedtonad låt. Bra sånginsats och gitarrspel i återhållsamma improvisationer. Även en del saxofon.

Jonny B. Goode öser på bra med piano och gitarr som man kan förvänta sig att den här klassikern framförs.

Bob Dylan låten Highway 61 revisited är sist ut på andra sidan. Den framförs på blixtrande gitarr på ett bluesigt frenetiskt sätt med mycket slide som trots snabbheten hinner klinga ut stämningsfullt. Grym närvaro med bara gitarren och sången långt frami mixen och ett obevekligt grundkomp i bakgrunden.

LP nummer två inleds med I love everybody. En medryckande långsamt gungande melodi. Bra gitarrspel och fint samspel med basen i ett snyggt dynamiskt riff. Häftiga åkningar mellan högtalarna på slide-gitarren.

Hustled down in Texas är en snabb blues med en del häftig gitarr som det bara forsar fram spännande toner ur.

I hate everybody har ett slätare lite jazzigt sound med en del trumpet eller saxofon och orgel.

Fast life rider fortsätter i en funkig stil i inledningen men har en del häftiga partier med ensamma gitarrimprovisationer till trummor som har en unik lite instängd ljudbild som är spännande.

Variation på Hisingen

Svenska gruppen Graveyard fortsätter att ge ut skivor och jag gillar deras musik. Tidigare har jag skrivit om albumet Hisingen blues. Nu blir det albumet Innocence & Decadence som gavs ut på Stranded rekords 2015.

Mina favoritlåtar här är inledande Magnetic shunk, The apple and the tree och Too much is not enough som alla bjuder på fin variation. Betydligt mer dynamiskt och varierat än Hisingen blues.

Omslaget kan vara en slags hyllning till Eschers klassiska etsning Relativity som återgavs på t ex skivomslaget till Somewhere, sometime med T Kail som jag skrivit om tidigare. Men även på Mandrake memorials sista skiva som jag ännu inte fått tag på.

Magnetic shunk imponerar med sin variation och dynamiska trummor som riktigt blixtrar till i fint samspel. Ett lugnt mellanspel med en akustisk ljudbild är riktigt bra.

The apple and the tree har en mer melodiös framtoning med fint flöde och bra varierat gitarrspel.

Exit 97 är en sparsmakad men tung lite bluesig hårdrockslåt i en långsam takt.

Never theirs to sell är en stökig och snabb låt med hårda kanter.

Can't walk out har ett fint trumljud och fint dallrande bas eller gitarrljud. Mer rytm än melodi stundtals men det ändras mot slutet i en ganska episk driven sekvens med bra gitarrspel.

Too much is not enough inleder vackert med sparsmakade nästan spruckna toner och en avslappnad sånginsats. En vaggande men tung känsla i en mellansekvens sen kommer en mer berättande sekvens med fint spruckna gitarrljud.

Andra sidan inleder frenetiskt med From a hole in the wall. Snabb takt med trummor som dundrar på och en mix som ligger långt fram. Har en sekvens med växlingar i takten och en spännande ljudbild.

Cause & defect har en frejdig framtoning med en medryckande takt och ett tilltalande fjädrat gittarljud. En del variationer i takt och ljudbild.

Hard-headed är en snabb och stökig låt med brutna riff och en stressig frenetisk stil. En del bra gitarrspel en bit in i låten.

Far too close inleder sparsmakat och växer gradvis i lågmäld intensitet med toner på bas och gitarr i en långsam takt. Bra sånginsats. Blir en temperamentsfull bluesig låt på ett berättande vis.

Avslutande låten Stay for a song är väldigt sparsmakad. Avskalad och ganska behaglig sånginsats till ett stillsamt gitarrkomp med långa mjuka toner.