Ett fantastiskt bra album med enorm energi som blandar in rock n roll och mer modern hårdrock med frenesin hos garagerocken. De har en varierad ljudbild med en rå attack. Närmar sig Hawkwind lite tror jag och Lemmy hämtade mycket från rock n rollen som märktes tydligt med covergruppen Head cat. Bästa låtarna tycker jag är Motörhead, Vibrator, The watcher och The train kept a-rollin'. Men hela skivan är bra och väldigt rättfram.
Motörhead har ett mullrande galopperande ljud som är fantastiskt medryckande med sitt driv. Bra gitarr och en intensiv sånginsats. Bas och gitarr är distade till max. En Hawkwind-låt från början (måste lyssna in mig på detta band snart).
Andra låten Vibrator är en härlig rock n roll låt i snabbt tempo men med några mäktiga pauser med toner som ringer ut och bryts med några basriff. Sånginsatsen är mer sansad och riktigt bra.
Lost Johnny har en medryckande malande melodi och en bra sånginsats och samspel mellan gitarr, bas och trummor speciellt i ett längre instrumentalt parti.
Iron horse / Born to lose är en melodiös låt med bra sånginsats och fint gitarrspel där det även blir ett solo. Bra tryck och dallrande mullrande ljudbild genom hela låten.
Andra sidan öppnar med White line fever med riktigt tunga basriff och en hög intensitet. Det här var även titeln på Lemmys självbiografi tror jag.
Keep us on the road har en framtoning av ständig rörelse. Medryckande gitarr och basspel som får stort utrymme.
The watcher är en snabb låt med ett pumpande medryckande riff. De har några snygga stopp när de sjunger. Fina svävande toner och bubblande distade ljud. Påminner lite om Tried to hide med 13th floor elevators men det är en Hawkwind-låt som Lemmy skrev 1970.
The train kept a-rollin' har ett ångloks frenesi och det ångar ordentligt i en galen snabb och infallsrik låt. Bra sånginsats och fantastisk gitarr och bas som fyller rummet med energi. En klassisk blueslåt som de verkligen gör sin egen version på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar