Gå och meta

Jag skrev om Foghats första album tidigare här på bloggen och deras koppling till Family Guy. Men just låten Slow ride från avsnittet av Family Guy var inte med på den skivan. Så här tänkte jag skriva om den skivan. Skivan heter Fool for the city och gavs ut 1975 på Bearsville. Den är riktigt bra om man är på humör för en ljudmässig åktur i partyland. Det här var deras sjätte album.

Titellåten Fool for the city inleder. Ett snabbt frejdigt tempo med mycket gitarr. Ett lustigt parti återkommer med studsande gitarrtoner från höger till vänster och tillbaka och märklig sång. Men det fungerar på något märkligt sätt.

Save your loving (for me) öppnar med riktigt bra och tunga gitarrtoner. Sedan kommer lite märklig processad sång till trumkomp. En del rock n roll takter och bra gitarrspel räddar upp låten.

Slow ride har en maffig framtoning med breda toner som bygger upp en stabil takt som är medryckande. Mot slutet kokar de upp en grym intensitet på gitarren. Tonerna blixtrar fram och trummorna rusar.

Andra sidan inleder med ett cover på Robert Johnson låten Terraplane blues den har ett fint tungt gung med stabilt grundkomp och en vild slidegitarr.

Save your loving (for me) har ett lite lugnare melodiskt inslag med mycket bra sånginsats. Gitarrspelet är också riktigt bra. Påminner litegrann om Parish hall faktiskt.

Drive me home är en snabb boogie låt komplett med piano. Lite mycket dans eller partyrock för min smak.

Take it or leave it har ett modernt dämpat sound som låter mycket 80-tal. Men sångaren är inspirerad.

Lugnet före stormen

Calm before med gruppen The rising storm är en kul skiva i gränslandet mellan 60-tals garagerock och det mer varierade soundet hos rockmusiken i slutet av 60-talet. Här finns ren garagerock, drömsk psykedelisk musik och en del riktigt vacker rockmusik. De hittar en egen stil i det drömska men ändå rockiga med en säregen atmosfär. Mina favoritlåtar är Frozen laughter och Bright lit blue skies. Det är en privatpressad LP från 1967 på etiketten Remnant. Det var tydligen deras ursprungliga bandnamn.

Gruppen bestod av Rich Weinberg på sång, munspel och slagverk, Todd Cohen på bas, Tony Thompson på gitarr och sång, Tom Scheft på trummor, Charlie Rockwell på orgel och Bob Cohen på gitarr. Skivan spelades in när de gick i skolan i Andover i Massachusetts.

Don't look back är en fartfylld låt ömsom i en dansant rock n roll stil och ömsom mer rockigt drömmande.

Drömmandet fortsätter med To L.N. / Who doesn't know som har en långsammare men varm melodi med bra trummor och atmosfärisk orgel.

I'm coming home är återigen väldigt fartfylld med bra gitarr och bas i en upprorisk rock n roll stil.

A message to pretty har en fantastisk medryckande melodi med fina sångarrangemang och mjuka gitarrtoner spetsat med orgel och munspel.

In the midnight hour har ett kraftfullt sound i inledningen som byggs upp väldigt snyggt. Sedan är det är en dansant låt som har bra tryck i rytmen.

Frozen laughter inleder atmosfäriskt med sparsmakade gitarrtoner som bygger upp en vacker melodi. Bra anspråkslös sånginsats. Sedan kommer en del orgel in på ett effektfullt sätt.

Andra sidan inleder med She loved me är en driven låt med ett surrande gitarrljud och bra sångarrangemang med stämsång. En del orgel på ett par ställen också. Dynamisk positiv ljudbild.

Mr Wind har en luftig och atmosfär känsla med lunkande orgel, gitarr och en anspråkslös sånginsats med i fina arrangemang. Snygg kontrast mot föregående låt.

Big boss man har några roliga bastoner i inledningen sedan följer ganska frenetisk garagerock. Bra sångarrangemang och orgel i samspel med trummor och gitarr.

Bright lit blue skies har en fantastisk längtande känsla i melodin och sången. Bra stämsång i fina arrangemang och ett bra driv i den anspråkslösa gitarren.

The rain falls down har en fin atmosfär som övergår i en drömsk känsla efterhand. Sparsmakat gitarrspel med mjuka trummor och bra avskalad sånginsats.

Skivan avslutas med en ganska inspirerad version av klassikern Baby please don't go med ganska rebellisk sånginsats och tufft gitarrspel.

God Jul med Elvis

Önskar en riktigt God Jul till alla bloggläsare med ett inlägg om en av Elvis julskivor. Blue Christmas är min favorit för den innehåller en fin version av roliga låten Silver bells. Skivan gavs ut 1976 och är en samlingsskiva utgiven av RCA och baserad på julskivan som kom 1957 men med lite fler låtar. Mitt exemplar är en svensk pressning. Sten Berglind som har skrivit både böcker om Elvis och dessutom har ett riktigt bra radioprogram där han initierat spelar originalsinglar från sin egen samling av rock n roll från 50-talet nämns på baksidan av omslaget.

Nostaslgiskt och med mycket känsla och fin stämmning. Elvis är alltid genuin och han kan förmedla starka och äkta känslor med sin musik. Jag har fortfarande inte sett den nya Elvis-filmen men Elvis dök ändå upp i en ny TV-serie baserad på National treasure-filmerna.

Skivan inleder rockande stämningsfullt med Blue Christmas som har sparsmakat komp och en riktigt bra körinsats.

O come, all ye faithful är mer traditionellt stämningsfullt. Elvis har en enorm närvaro och känsla även i en mer högstämd låt. Mycket bra kör och fina trummor. On a snowy Christmas night är en svepande men vacker låt.

It won’t seem like Christmas (without you) fortsätter i samma stil med en ganska prominent orgel och Elvis på fin sång. Holly leaves and Christmas trees har en väldigt genuin och äkta framtoning. Elvis sjunger fantastiskt bra och melodin är underbar. Santa bring my baby back (to me) är lite mer rockig i en tidig 60-talsstil med körande.

I’ll be home on Christmas day har lite akustisk gitarr som ger mycket stämmning i en countrymusikstappning. Ett piano och kör bakom Elvis bygger upp en enorm intensitet genom hela låten.

Andra sidan inleder med Santa Claus is back in town är en behaglig släpig julblues. Silent night den klassiska julsången gör Elvis en fin avskalad version av. Here comes Santa Claus (down Santa Claus lane) är en modernare klassiker som framförs fartfyllt och avslappnat. Winter wonderland har snygga gitarrslingor och avslappnad sånginsats av Elvis. White Christmas framförs ganska annorlunda med ett avskalat pianokomp och kör samt en som alltid underbar sånginsats av Elvis.

Silver bells har ett underbart arrangemang med call and answer mellan Elvis och kören. Snygga gitarrtoner som blandas med stråkar. Har en viss svårfångad men genuin humor i sig också. Mama liked the roses har en tung men hoppfull stil. Elvis sjunger med mycket känsla. Även ett talat parti till en kör. En sorglig och känslosam avslutning.

Pastischer

En av mina favoritgrupper är The Band men de hade tyvärr några bottennapp också. Deras femte album Moondog matinee är ett sådant. Det gavs ut på Capitol 1973. Mitt exemplar är andrautgåvan utan teckningen på omslaget. Samtliga låtar är covers som de tyvärr i flera fall har fjantat till. Några låtar är riktigt bra t ex Share your love och The great pretender samt avslutande A change is gonna come. Richard Manuel sjunger väldigt bra här. Men Levon Helm som normalt är riktigt bra hade en väldigt dålig dag.

Ain't got no home en riktigt bra låt i ett normalt utförande tyvärr sjunger Levon Helm tillgjort och dessutom lägger de på någon slags elektronisk effekt på rösten så att den låter än värre. Kompet är hyfsat med lite New Orleans influerat blås.

Holy cow har ett mer The Band mässigt sound med bra sång av Rick Danko och lite körande av de andra. Ett bra avslappnat komp med gitarr och lite dragspel och blås. Ett märkligt solo på pedal steel gitarr eller om det är något annat hamnar tyvärr igen i pastischens land.

Share your love har ett stringent avskalat komp som äntligen har The Bands genuina känsla rakt igenom. Mycket bra sånginsats av Richard Manuel.

Mystery train är återigen en bra låt som de inte lyckas ge rättvisa. De gör om den till funk.

Andra sidan inleder med Promised land som också är en riktigt bra låt där de får till ett bra drag med framförallt piano men tyvärr är sången förstörd och likaså en del av insticken på munspel som låter som de bara försöker driva med genren.

The great pretender ännu en klassiker med The Platters. Här är sången riktigt bra med Richard Manuel och kompet genuint. Ganska nedtonat med gitarr och lite orgel.

I'm ready en härlig Fats Domino låt som tyvärr lider av den dåliga sången men pianospelet är bra.

Saved här står Richard för sången igen och det låter riktigt bra. Tyvärr har de någon slags positivorgel som står för kompet.

Skivan avslutas A change is gonna come. Fin sånginsats av Rick Danko och fint stämningsfullt saxofonspel och orgel. En del ganska anspråkslöst gitarrspel som mjukt smälter in är också trevligt.

Variabel struktur

Jethro Tull hade jag ingen koll på innan jag köpte Thick as a brick förra helgen när det var skivmässa i Linköping. Det är deras femte album och det gavs ut 1972 på Chrysalis. Mitt exemplar är den danska utgåvan komplett med någon slags tidningssidor med märkliga artiklar som ska passa in i konceptet kring texten. Skivan består av en enda låt som heter just Thick as a brick.

Det är inte improviserat eller jazzigt eller liknande utan väldigt ordnat och strukturerat med väldigt mycket variation som är märkligt sömlös. Jag finner det svårt att vare sig koncentrera sig på eller dras med i musiken. Men den är definitivt inte störande. Ska jag jämföra med något så får det bli med Frank Zappa om han hade bytt jazzinfluenser mot medeltiden istället.

Thick as a brick är förstås en lång och vindlande låt med en ljudbild som aldrig står still. I grunden står en slags medeltidsmelodi med flöjt, något annat ljust instrument och lite trubaduraktig sång som förstärker intrycket. Det blir många utflykter t ex med taktfasta trummor eller bas som studsar runt och en del elgitarr. Även orgel.

På andra sidan inleder de stressat med orgel, trumsolo och en del trumpet och en pigg flöjt på några ställen. Sedan kommer medeltidstemat tillbaka med trubadurstilen. Det kommer ett ganska luftigt parti med orgel och gitarr som låter ganska episkt. En annan sekvens består nästan av marschmusik. Avsnittet senare är det cembalo som de spelar flyhänt. I slutet är nog melodin tillbaka tror jag. Med några fina gitarrtoner.

Rymdväktaren

Space rangers var den första av två skivor som Neil Merryweather spelade in 1974 och 1975 med ett slags science fiction serietidningstema på omslaget. Den andra hette Kryptonite men den har jag inte hört än. De gavs ut på Mercury. Space ranger kanske kan översättas med Rymdväktaren som är titeln på en trevlig bok av Peter Nilsson. Hans kanske mest inspirerande bok är nog Himlavalvets sällsamheter.

Space rangers bjuder på riktigt bra psykedelisk rock och även en del progressiv rock i en hårdrockstappning. Atmosfärisk musik som även är melodiös och medryckande och ibland tar ut ganska stora svängar. Min favoritlåt är nog Road to Hades.

Neil Merryweather själv spelar bas, gitarr och sjunger, Michael Willis medverkar på gitarr, Timmy McGovern på trummor och Edgemont (sic!) på piano.

Hollywood blvd inleder oroande med gatuljud och råmande kor. Men den tar sig och blir en lika delar vridande psykedelisk gitarrfest och vacker medryckande låt med bra sånginsats.

Step in the right direction har ett mer lågmält disillutionerat uttryck. Märklig sånginsats som är en duett med . Gitarren har ett märkligt ljud kanske är det orgel också men atmosfären är härligt lössläppt och drömsk.

King of Mars inleder i en snygg countryrockstil och växer sedan mot en snabbare gitarrintensiv och psyekedelisk låt. Senare byter den skepnad när sången kommer in till en fin melodi och sedan tar gitarr och trummor vid in i de mer flödande improvisationerna.

Neon man har en riktigt tuff och medryckande inledning med speciella trummor i samspel med gitarr. Riktigt bra sånginsats med mycket känsla också. Ett speciellt ensamt gitarrsolo hinner han också med.

Andra sidan inleder med Sunshine superman som har en coolt funkig och bluesig takt med en del bra gitarr. En del elektroniska ljud i inledningen.

Road to Hades inleder med mystiska blåsande ljud kring en bergstopp. Fortsätter med bra gitarr som varieras mellan hårda och lyriska toner. Efter ett tag blir det hårdrock med bra tryck.

High altitude hide n' seek vräker på ordentligt med hårda toner i ett frenetiskt tempo. Har en lättare avslutning med en ljus och behaglig ljudbild som varvas med studsande gitarrtoner.

Escape ger ett stressat intryck men det är bra gitarrspel med långa vridande toner. En atmosfär byggs upp.

Sole survivor har en fantastiskt taktfast skrämmande melodi som lekfullt och lätt byggs upp. Påminner mycket om Spirit. Ganska tunga gitarrljud och en märklig trumpetfanfar kombineras snyggt. Även bra distad gitarr kokar ihop på ett medryckande sätt. Avslutningen med akustisk gitarr som sedan fylls på med fjädrande elgitarr och någon slags orgel eller flöjt är magnifik.

Inspiration från Dickens

Uriah Heep är ett band som jag inte lyssnat på alls tidigare men naturligtvis hört talas om. När jag såg deras album Demons and Wizards i fint skick och bra pris så slog jag till. Något som jag inte ångrar. Det är en riktigt bra skiva med bra och omväxlande rockmusik. En del hårdrock och vissa inslag av progressiv rock. Anspråkslöst och genuint. Skivan gavs ut på Bronze Records 1972 och var Uriah Heeps fjärde album. Påminner kanske lite om gruppen Dust. Även Deep Purple kan vara värt att jämföra med, men Uriah Heep är betydligt mindre bombastiska och deras sångstil är mer genuin.

Gruppen bestod av Ken Hensley på piano, orgel och gitarr, Lee Kerslake på trummor, Gary Thain på bas, Mick Box på gitarr och David Byron på sång. Samtliga medlemmarna står för kör- och stämsång vilket ger en rik ljudbild.

The wizard inleder storartat. Stark melodi och dynamiska växlingar mellan akustiska och mer hårda elektriska passager. Bra sångarrangemang.

Traveller in time är en hårdare låt men med en stark melodi som sticker igenom. Ett spännande gitarrljud bubblar fram. Sånginsatsen är återigen riktigt bra. Avslutningen med improviserad mörk gitarr är riktigt bra.

Easy livin' har ett grymt tempo med orgel men ändå en bra sånginsats och bra melodi. Medryckande. Påminner kanske litegrann om Chest Fever med The Band men med ett högt tempo.

Poet's justice är ganska berättande i stilen med en omväxlande melodi. Ganska starkt gitarrspel och mycket orgel. Fina sångarrangemang. Häftig effekt när de spelar någon slags fallande skalor på gitarr och orgel växelvis.

Circle of hands har en fin kombination av orgel och gitarr. Riktigt bra berättande sånginsats. Bra gitarrspel i en längre sekvens också. Även en del sparsmakat piano. Melodiöst på majestätiskt vis.

Andra sidan inleder med mörka orgeltoner och tung gitarr i Rainbow demon. Medryckande med en malande stil som de även varierar en bit in i låten. Sången kontrasterar också med en euforisk känsla. En liten ekoeffekt passar in snyggt.

All my life är en snabb låt med viss tyngd och bra gitarrspel som kokar ihop på spännande sätt.

Paradise går i ett lugnare tempo med en del akustisk gitarr men med en bakomliggande tyngd. Den övergår i Spell som utvecklar melodin men med större tyngd. Sen byter den skepnad igen när de spelar piano på ett berättande sätt i samklang med episka gitarrtoner som bygger upp en kraftfull melodi.

Blues eller rock n roll

Elmore James är en ganska känd bluesgitarrist. The Blues In My Heart The Rhythm In My Soul gavs ut 1966 på Custom Records tre år efter hans död men det var en återutgivning av Blues after hours utgiven 1960 på Crown Records. Två av låtarna Dust my blues och Standing at the crossroads är skivna av än mer kände Robert Johnson. Den första låten heter förstås Dust my broom i original.

Om man kollar på Discogs så ser det ut som att de första inspelningarna med Elmore James kom 1951 precis i rock n roll erans inledning.

Vissa av låtarna bjuder på en stor dos rock n roll. Men allt gitarrspel andas snabbhet och intensitet med mycket slide. Sången är ganska hård. Jag har även en CD med Elmore James som heter The best of the Fire sessions som innehåller några fler av de här intensiva låtarna. Några av dem gavs ut som singlar i början på 60-talet.

Skivan inleder med en enorm glöd i Dust my blues samma låt som Dust my broom men med ett ord utbytt. Fantastisk slidegitarr som Elmore spelar med en lyrisk känsla. Rockigt och gungande tempo.

Sunny land här spelar han gitarren som ett piano. Långsamt men intensivt. Mean and evil lite rockigare igen och med en del blås men inte samma glöd. Ett riktigt bra gitarrsolo. Dark and dreary har ett fylligt ljud med både gitarr, piano och trumpet.

Standing at the crossroads har ett slags call and answer mellan gitarren och en blåssektion. Bra gung men saknar lite glöden i den första låten.

Andra sidan inleder med Happy home. Bra gitarrspel och piano som spelar snabba riff växelvis på ett dynamiskt sätt. Även en del blås i samklang med gitarren. No Love In My Heart är mer avskalad med en enkelt trumkomp på en plåthink eller liknande och trumpet. Elmore sjunger inspirerat och det kommer in lite gitarr också.

Blues before sunrise är mer rockande igen med bra slidegitarr och piano. I was a fool låter som en Chuck Berry låt i inledningen. Igen bra piano och gitarr. Skivan avslutas med Goodbye baby. En känsligt darrande gitarr bygger upp låten som går i ett långsamt bluestempo. En kör i bakgrunden förstärker känslan på ett härligt sätt. Elmore sjunger med fin inlevelse.

Kartong i kartong

Om jag hade köpt det här albumet online och fått det skickat så hade det varit en skivkartong i en skivkartong för omslaget till Muscle of love är gjort som en kartong som man skickar skivor med på posten. Mitt exemplar hittade jag i en skivback i tämligen närbelägen skivaffär som jag märkligt nog inte hittat tidigare. Innerpåsen har lite roliga bilder med bandet utklädda till matroser och det finns även en liten broschyr eller insert med bilder och information om låtarna. Knasigt men kul.

Alice Cooper bjuder på ren rockglädje på Muscle of love, deras sjunde album som kom ut på Warner bros 1973. Det här är en grupp som växer i mina öron. Tidigare har jag bara hört deras första och femte album som jag också skrivit om här på bloggen.

Mina favoritlåtar är Big apple dreamin', Hard hearted Alice och Teenage lament '74 men det här är ett heljgutet album som är en fröjd att lyssna på rakt igenom.

Skivan inleder väldigt starkt med Big apple dreamin'. Mycket bra melodi med ett medryckande tryck. Sången och gitarrspelet är riktigt bra. Avslutar med en liten trudelutt på cello eller fiol.

Never been sold before har ett snyggt gung och sprudlande riff. Bjuder också på lite blås som passar in på ett dynamiskt sätt.

Hard hearted Alice är en lugnare men intensiv och vacker låt. Lyriska gitarrtoner och orgeltoner i kombination med bra sångarrangemang. Melodin har en del dramatiska växlingar som de gör väldigt snyggt och drömskt.

Crazy little child har en mer dansant lite jazzig stil. De gör det väldigt snyggt och dynamiskt med mycket känsla och allt från bleckblås till flöjt, bas och piano.

Andra sidan inleder med Working up a sweat. Rockigt tempo med viss country- eller bluesfeeling på vissa ställen med munspel och däremellan dynamiskt gitarrspel och bra sång.

Muscle of love har ett grymt riff med medryckande bas och trummor. Melodin är väldigt dynamisk och lösläppt.

Man with the golden gun skrevs tydligen för James Bond-filmen med Roger Moore, Britt Ekland och Christopher Lee. Både och hårt och showigt med blås med vissa mystiska passager. Bra sånginsats.

Teenage lament '74 har en härlig solig känsla och det där öppna gitarrsoundet som bygger en riktigt bra låt. 50-talsrock möter 70-talet. Fantastsikt med stämsång och grymt bra varierad gitarr.

Woman machine inleder med fina improviserade tunga gitarrtoner som ligger i bakgrunden genom hela låten och sedan lite mörkare och mer mardrömsk sång. En bit in i låten kommer en häftig passage med riktigt bra fjädrad tung gitarr.

Småkul

Merrell Fankhauser and HMS Bounty står bakom skivan Things från 1968 utgiven på Shamley. En popskiva i folkrocksstil med psykedeliska inslag. Den står sig ganska slätt i jämförelse med övriga Fankhauser associerade album som jag skrivit om tidigare men sett för sig själv så är det helt godkänt. Lite Fapardokly, lite Mandrake Memorial, Chamaeleon Church, Mamas and the Papas och kanske lite Ultimate Spinach.

Tyvärr har omslaget på mitt exemplar en stor reva på framsidan men själva skivan är i perfekt skick.

Förutom Merrell på sång, gitarr och sitar så medverkar Bill Dodd på gitarr, orgel och sång, Jack Jordan på bas och sång samt Larry Meyers på trummor och tabla. Bill Dodd medverkade även i Merrells andra grupp Fapardokly som gav ut sin skiva 1967. Jag undrar om HMS Bounty är samma Bounty som i den klassiska filmen Myteriet på Bounty med Marlon Brando?

Skivan inleder i en positiv stil med låten Things (goin' round in my mind). Bra melodi och fina små gitarrknorrar.

Girl (I'm waiting for you) har en vacker melodi med bra sång i spännande arrangemang och en del fina gitarrslingor.

What does she see in you väldigt lekfull melodi som skiftar sömlöst och även cool sitarklingande gitarr. Bra sångarrangemang återigen.

Lost in the city hård gitarr som ligger långt fram i mixen med den mjuka välarrangerade sången och melodin ligger i bakgrunden.

Your painted lives har ett längre gitarrsolo i kombination med mer folkrockig gitarr som är en snygg kombination.

Drivin' sideways (on a one way street) fortsätter med en melodiös låt som kombinerar pop med en ganska tuff surrande improviserad gitarr.

Andra sidan inleder med In a minute not too soon med både engagerad sång och gitarr.

A visit with Ashiya har blir det psykedelisk mysticism med sitar och slagverk. Melodiöst och med ett bra driv.

The big gray sky är en ganska snabb och glad låt med drivande mjuka trummor.

Rich man's fable bjuder på en ordentligt surrande sekvens i en annars snygg men mörk poplåt.

Ice cude island är lite mer avskalad och inte så tydlig melodi.

Madame silky har lite mer orgel i en ganska mörk melodi. Har ett ganska intensivt gitarrsolo.

Sorgligt men upplyftande

Terry Jacks är känd för att han hade en stor hitlåt Seasons in the sun från 1973. Men det är ändå fler än de flesta och han gav även ut flera skivor senare. Hans hitlåt var med på albumet Seasons in the sun. Mitt exemplar gavs ut i Tyskland på Bell records 1974 men originalet gavs ut 1973 på Goldfish records i Kanada.

Två av låtarna är skrivna av Craig Wood som var medlem i bandet Papa Bear's Medicine Show som gav ut ett privatpressat album 1971 som finns beskrivet i Acid Archives.

Mina favoriter från skivan är I'm so lonely here today och titellåten Seasons in the sun förstås. Fyra av låtarna på skivan är Terrys egna kompositioner.

Inleder melodiöst med Concrete sea. I ett fint tempo. I'm gonna love you too påminner starkt om Buddy Holly viket inte är så konstigt eftersom Joe Mauldin, Niki Sullivan och Norman Petty är upphovsmännen bakom låten.

Pumpkin eater fortsätter i en mjuk melodiös anda. Again and again är lite långsammare men fortfarande trevlig lyssning. Since you broke my heart har en del sitar som bygger en trevlig ljudbild. Fire on the skyline bjuder på en stressad och tät melodi med piano och gitarr.

Andra sidan inleder med The love game som påminner lite om Downtown men med en viss japansk antydan. I'm so lonely here today har en fantastisk anspråkslös och sorglig liten melodi. En del orgel och trumpet och Terrys fina röst.

It's been there from the start har en ganska stressad filmisk stil. Sail away är en ganska vacker böljande duett med en kvinnlig röst.

Seasons in the sun avslutar skivan. En fantastisk text så sorglig och så sångvänlig. Melodin är medryckande och sorglig men på samma gång upplyftande.

Kokar och fräser

I'm gonna take you home med Ya Ho Wa 13 är fantastisk uppvisning i flödande psykedelisk rock. Trummor och gitarr som improviserar fram genom en stark melodi. Det som gör albumet svårlyssnat är Father Yods sånginsats. Ibland i mer extatiska ögonblick passar den dock in ganska bra. Dessutom sjunger han inte så mycket på det här albumet. Det gavs ut 1974 på Higher keys records och består av två LP-skivor med fyra låtar.

Octavius medverkar på trummor, Djin på gitarr, Pythias också på gitarr och Sunflower på bas. Jag tror att det är samma artister som på albumet Savage sons of the Ya Ho Wa som jag skrivit om tidigare, förutom sångaren, Rhythm som var fantastisk på det albumet men tyvärr inte medverkar här. Kul att notera att även på det här albumet så är en bil med på omslaget.

Part 1 kokar och fräser i ett psykedeliskt jam som är otroligt medryckande. Fantastisk gitarr i flera lager och med stor variation som har ett otroligt driv. Även mäktigt trumspel. Märkligt sparsmakat men ändå sånt tryck. Yod sjunger en del och de delarna är svåra men han har en stor desparation och närvaro i alla fall.

Part 2 har en lite mer drömsk framtoning men den har fortfarande ett starkt driv. Fantastiskt starkt och mångsidigt gitarrspel i improvisationsstil men med fin melodikänsla. Trumspelet är också riktigt bra med en längre sekvens av nästan extatiskt trumspel men i samspel med gitarr eller bas i bakgrunden. I slutet kommer ljudet av en surrande fluga eller liknande till ett hypnotiskt men mångsidigt gitarrkomp.

Part 3 har ett drivet komp med något som liknar en orgel i kombination med en gitarr och en röst som visslar melodin. Mäktiga trummor som rusar fram lika ostoppbart som en buffelhjord och bra gitarrspel i samspel. I mitten blir det mer sparsmakat med lite jazzinspirerade trummor och fantastsikt episkt gitarrspel med tunga bastoner som vrider sig.

Part 4 inleder med lite prat med sen kommer musiken igång. Riktigt snygga återhållsamma långa gitarrtoner med lyriskt darr. Ovanpå det väldigt mäktiga trummor gör det medryckande. Sen kommer en del sång som övergår i extas tillsammans med gitarrtonerna som kokar ihop. Sen kommer en mer stillsam passage innan en taktfast flödande psykedelisk improviserad gitarrfest tar vid som tyvärr störs en del av skrikande atonal sång.

Utan krusiduller

Första skivan med Luther Johnson enligt Discogs i alla fall. Det är en liveinspelning delad mellan Jimmy Johnson och Luther Johnson som heter Ma Bea's Rock. Inspelad i Chicago men utgiven av MCA i Frankrike 1975.

En genuin bluesskiva utan krusiduller. Min favoritlåt är nog titellåten Ma Bea's rock.

Skivan inleder med So many roads. En långsam och ganska tät blues med engagerad sång. En ganska lång låt så det blir en del riktigt fint improviserat gitarrspel.

Crosscut saw har ett flinkt gitarrspel i en ganska ljus blues.

Ma Bea's rock byggs upp av ett väldigt avslappnat och medryckande riff som piggt studsar omkring. Har några vackra rullande mandolinliknande toner på elgitarren som är en fröjd för örat.

Feel so bad sätter toner på känslan av uppgivenhet. Bra gitarrspel och sång.

Andra sidan inleder med I believe my time ain't long har en rockig framtoning med mycket slide. Nästan åt Elmore James hållet.

All your love har en rökigare bluesstil och en del sång. Väldigt genuint och bra dynamik och variation i gitarrspelet.

You gotta have soul är lite mer lättsam och dansant funkig. Har en del fint flyhänt gitarrspel.

My own fault är en känslosam blues med en del bra sång och gitarr.

Samling vid pumpen

Aerosmith gav ut albumet Pump 1989. Det var tydligen början på väldigt framgångsrikt 90-tal där de redan 1995 medverkade i ett datorspel. Jag var på en märklig demokväll i Jönköping 1995 där det demonstrerades, vilket var första gången jag hörde talas om gruppen. Men det dröjde till 2010-talet någon gång innan jag började lyssna på några av deras skivor.

Young lust inleder frenetiskt med en svängande och hård rock. F.I.N.E. inleder direkt efter att föregående låt avslutar med ett trumsolo. En intensiv ljudvägg men ganska bra gitarr som gömmer sig väl.

Love in an elevator fortsätter i en liknande stil men har mer stämsång och en fångande refräng. En bra sekvens med gitarr. Monkey on my back har en del bra glidande gitarr. Janie's git a gun har en säregen långsam melodi där rösten är snyggt mixad. Bra gitarrspel i ett fint solo.

Andra sidan inleder med The other side. Den har en bra akustisk inledning. Sedan blir det ganska mångsidig och kraftfull rock. My girl fortsätter i snabbt tempo med svängig rock.

Don't get mad get even går i ett långsammare tempo med en bluesig inledning sedan blir det ett tyngre gung. En del störande sång i en sekvens men en del munspel kryddar till det. Voodoo medicine man inleder märkligt med drömska ljud och en röst som talar. Sen blir det ganska hårt och gungande. What it takes ger ett mer melodiskt intryck. Ganska bra själfull sånginsats.

Skivan avslutar med en liten bonustrudelutt i bästa country- eller bluessgrass-stil med fiol och gitarr i en snabb takfast melodi.

Barsk sångstil

Johnny Cash gjorde det fina konceptalbumet Bitter tears med ett tema om den nordamerikanska ursprungsbefolkningen 1964. Bandet Lincoln Street Exit med ett album 1970 hade liknande teman på sin repetoar. De fortsatte senare under namnet XIT och gav ut flera skivor. Skivan The song of Crazy Horse med artisten J.D. Blackfoot utgivet 1974 på Fantasy har också ett sådant tema åtminstone i titellåten. Det var J.D. Blackfoots andra album och det är delvis inspelat på Nya Zeeland där det gavs ut redan 1973.

Förutom J.D. Blackfoot på sång, gitarr och klockspel så medverkar Jimmy Slogget på saxofon, Tony Baker på saxofon och orgel, Mike Walker på piano, Bob Jackson på gitarr, Sonny Manahera på pedal steel gitarr, Billy Kristian på bas och Frank Gibson på trummor. Märkligt nog är det några andra som medverkar på en låt, däribland J. Huff på fiol men det förekommer fiol på andra låtar också men det anges inte vem som spelar.

Mina favoritlåtar från skivan är nog titellåten The song of Crazy Horse och Ride away men även Almost another day och Comin' down.

The song of Crazy Horse är en lång låt med allt från rent berättande utan komp till vackra akustiska passager med fiol och gitarr via taktfast rock i countrystil. Den barska sångstilen passar in bra med det återhållsamma kompet. Ganska effektfullt slut med trummor och slagverk som låter som en grupp som rider mot horisonten.

Ride away låter som gryningen skulle göra om den var en låt. Kraftfulla trummor och fina stråkar ger en fin kontrast.

Andra sidan inleder med rock n roll-låten I've been waitin' komplett med saxofon och piano. Medryckande.

Miss Sally fortsätter i samma stil med rullande piano och en del bra varierat gitarrspel.

One man's story är mer nyanserad med en vacker melodi lågmält framförd på orgel med en behaglig sånginsats.

Almost another day fortsätter i en nedskalad stil men med gitarr istället för orgel. Vacker melodi som blommar när en fiol och en kvinnlig körröst kommer in. Påminner om några låtar från Dusts andra skiva Hard Attack.

Hey Johnny D.J. inleder märkligt med en radiopresentatör. Resten av låten är också märklig med en klämkäck melodi.

Flushed you down from the toilets of my heart inleder också märkligt med en snabbpratande sydstatare. Sen kommer låten igång med en countrylåt i ett skämtformat.

Comin' down avslutar skivan. Ett säreget sprucket gitarrljud i en lågmäld och behaglig melodi.

Skramlig pop

Savage resurrection bjuder i sin självbetitlade skiva från 1968 på psykedelisk rock. Ganska skramligt och vilt men även en del blues och ett par mer drömska och episka låtar.

Savage resurrection bestod av Bill Harper på sång, Jeff Myer på trummor, John Palmer på gitarr, Steve Lage på bas och piano samt Randy Hammon, som är kusin med Paul Whaley som spelade trummor i Blue Cheer, på gitarr. En annan Blue Cheer koppling är producenten Abe Kesh. Musikaliskt påminner de inte alls om Blue Cheer.

Framsidan på skivomslaget är gjort i en snygg slutet på 60-talet stil som påminner lite om Big Brother and the Holding Companys första skiva med gruppmedlemmarnas ansikten infällda i blomliknande strukturer i teckningen. Baksidan är lite mer som ett kollage.

Min favoritlåt från skivan blir nog Expectations som har bra gitarrspel som byggs upp snyggt och dynamiskt.

Thing in E har en snabb upprorisk stil med en en del bra gitarr men melodin och svänget påminner en hel del om Spencer Davies Group och deras fläskpop.

Every little song har en lite mörkare stil med ganska mycket brusiga gitarrer. Bra variation och dynamik i låten.

Talking to you har en vridande psykedelisk rockstil.

Tahitian melody fortsätter i en ännu lite mer episk evig stil. Fint gitarrspel med avslappnade toner och bubblande trummor.

Jammin' här byter de till en bluesig stil som kanske inte riktigt hittar glöden även om de försöker med mycket improviserad gitarr.

Andra sidan inleder med Fox is sick som är en väldigt stuffig låt. De får till en del bra gitarr vid sidan om grundkompet. En del bluesfeeling mot slutet.

Someones changing har lite pop över sig med mycket växlingar med bland annat stora varationer i melodin och även surrande gitarr. Splittrat och inte så genuint tyvärr.

Remlaps cave part 2 här gör de ett bättre försök med en stark melodi och maffiga trummor och gitarr men sånginsatsen är lite poppig.

Appeal to be happy en Chuck Berry influerad rock n roll låt. Efter ett tag kommer en längre sekvens med improviserad psykedelisk rock med mycket gitarr som är riktigt bra.

Expectations inleder som en Bo Diddley låt. Efter hand övergår till fin improviserad psykedelisk rock med en ganska mörk lite österländsk ton. Med god vilja kan den ge vibbar av The fool från första Quicksilver Messenger Service skivan.

Återdistad

Link Wray spelade in ett par otroligt bra album i början av 70-talet och medverkade även på minst tre album med andra artister som även de tillhör mina favoriter. Nu ska jag skiva om albumet Stuck in gear som gavs ut 1975 på Virgin. Här går han delvis tillbaka till den 50-talsrockande stilen som han började med i slutet av 50-talet.

Mina favoritlåtar från skivan är Quicksand och Cottoncandy apples den första påminner om de två klassiska albumen med blixtrande countryrock och blues och den andra andra är härligt anspråkslös och påminner lite om Elvis.

Southern lady inleder i en berättande ganska svepande countrystil med både piano och bra improviserad gitarr i långa solon.

Tecalote har en mer sval men andå tuff stil med en gungande bluesstil. Bra gitarr här också men även en del orgel.

Quicksand har en riktigt gungande och medryckande takt med en engagerad sånginsasts av Link. Snyggt nog glider gitarrimprovisationen över i countryrock med fantastiska kryddade flödande och sprudlande toner.

I know you're leaving me now är en mer renodlad countrylåt med vackert framförd och med en annan sångare. Behaglig melodi och ansprpåkslöst framförd.

Did you see the man fortsätter i countrystil men kryddad litegrann med calypso i en rockig stil. Har lite saxofon i slutet.

Andra sidan inleder med Midnight lover här är Link tillbaka vid mikrofonen. En ganska avslappnat funkig låt. En del bra gitarr och piano.

Cottoncandy apples har ett fantastiskt sparsmakat komp med piano och en annan sångare som sjunger väldigt intimt. Han påminner märkligt nog om Elvis. En väldigt vacker melodi. En del bra gitarr kommer in i låten också efter hand.

Bo Jack är en låt i tuff bluesstil. Har några distade gitarrtoner som är fantastiskt bra.

En av Links signaturlåtar från tidigt i karriären Jack the ripper avslutar skivan. Häftiga distade gitarrtoner och bra ös med dynamiska växlingar.

Kanske paranoida

Idag hade jag och familjen tänkt åka till skivmässan i Hova på andra sidan Vättern i Västergötland som jag hört mycket talas om för första gången men istället åkte jag på en riktigt dunderförkylning. Det hindrar ju inte att går att spela en skiva eller två hemma.

Black Sabbath blev jag imponerad av när jag lyssnade på deras första skiva som jag skrivit om tidigare. Den gavs ut 1970 och redan samma år kom deras andra LP ut. Den heter Paranoid och gavs även den ut på Vertigo. Mitt examplar är den brittiska andrapressen tror jag. Inte helt lätt att reda ut ens med Discogs.

Musiken fortsätter i samma tunga men ändå lekfulla stil som första skivan. Några riktiga topplåtar finns med som War pigs, Paranoid och Iron man men även Planet caravan och Fairies wear boots.

War pigs inleder blytungt och med dynamiska pauser i musiken som varierar på ett medryckande sätt. Trummorna ligger tydligt i mixen och både bas och gitarr får mycket utrymme. Sången är i call and answer stilen med ett tungt riff. Öppnar upp och blir lite episk i soundet mot slutet. Känns som en aktuell låt i dessa hemska tider.

Titellåten Paranoid har en snabbare rusande stil som är väldigt medryckande.

Planet caravan har en annorlunda framtoning men mycket stämning och man ser riktigt ser kamelerna sakta lunka fram över sand och sten. Nästan lite jazzig i sitt berättande och improviserade ljudlandskap med trummor och gitarr.

Sista låten på första låten är Iommis signaturlåt Iron man. Melodiös, tung och medryckande och med ett fantastiskt riff som mullrar fram. En bit in i låten kommer även en snabbare sekvens med bra gitarrspel. Rusande trummor i samspel med gitarren hinner de också med.

Electric funeral har ett speciellt dovt darrande gitarrljud och mörka klanger i melodin. En bit in i låten kommer en kortare ganska konstig sekvens med snabbare gitarr och underligt ljudande sång.

Hand of doom är en väldigt dynamisk låt som pendlar i styrka och intensitet. Från jazziga passager till kraftfull rock.

Rat salad har ett medryckande samspel mellan gitarr och trummor som svarar varandra. Innehåller ett långt trumsolo.

Fairies wear boots har lite längre episka toner men också mycket trummor. Bra gungande tyngd. Har en del häftiga långa vridande och vinande toner på gitarren som åker kana på ett snyggt sätt. Riktigt bra improvisationer.

Innan Grateful Dead

Brent Mydland var medlem i Grateful Dead mellan 1979 och 1990 när han tragiskt avled av en drogöverdos. Innan Grateful Dead spelade han piano och sjöng i gruppen Silver på deras enda album. Det var självbetitlat och gavs ut 1976 på Arista. De spelar trevlig countryrock med en antydan åt pophållet.

Jag hörde talas om dem via den svenska gruppen KG 22 som jag skrivit om tidigare. De gjorde en cover på Musician och där kände jag igen upphovsmannen Brent Mydland i låtlistan.

Min favoritlåt från skivan är nog All I wanna do som är väldigt solig och även Memory som har en härlig melankolisk melodi.

Musician (it's not an easy life) inleder skivan. En väldigt mjuk låt men ganska melodiös. All I wanna do är en trevlig och solig countryrocklåt. Memory fortsätter i en melodiös stil men lite mer melankolisk. No wonder bjuder på lite mer gitarr och mjuk countryrock. Trust in somebody har en lite snabbare framtoning.

Andra sidan inleds med It's gonna be alright. Mjukt och melodiöst. Climbing fortsätter mjukt med bra mycket körande och en del gitarr. Wham bam har en solig och melodiös framtoning. Right on time har en lite annorlunda mer akustisk countryrockig framtoning. Bra variation i gitarrspelet. Goodbye, so long avslutar skivan melodiöst och lite melankoliskt med bra piano och stämsång.

Länk till LPn hos Amazon (affiliate link).

Musikalisk alruna

Här kommer ett album med gruppen Mandrake Memorial som består av fantastisk psykedelisk rock orienterad mot pop med vissa barocka inslag. Inte olikt Ultimate Spinach, Growing Concern eller Fapardokly. Det här var deras debutskiva och den gavs ut på etiketten Poppy 1968. De gav ut ytterligare två album som jag inte har hört än men jag försöka införliva dem i samlingen. Speciellt deras sista album med en Escher-etsning på omslaget.

Mandrake memorial bestod av Craig Anderton på gitarr och sitar, Randy Monaco på bas och sång, Kevin Lally på trummor och timpani samt Michael Kac på piano och sång. Jag undrar om de tog namnet från serien Mandrake om någon slags trollkarl som fanns med som serie i serietidningen Fantomen. Eller så är det från växten alruna som det samtida danska bandet Alrune rod.

Ljudbilden är väldigt rik och låtarna flödar lättsamt och medryckande. Genuin musik utan trams. Mina favoritlåtar är nog Here i am, This can't be real och Sunday noon.

Låten Bird journey inleder. Den är komplett med episka gitarrslingor, flyhänt sitar som låter som en cembalo, mäktiga trummor och bra lika episk sång som gitarren.

Here I am fortsätter med bra sitar och sång med stämmor med en kvinnlig röst som svarar på ett par ställen. Även riktigt bra gitarr och bra trummor, speciellt i en längre improviserad sekvens.

Rainy may har en mer drömsk jazzig känsla. Lunkande behaglig melodi.

This can't be real har en fantastisk luftig melodi som byggs upp anspråkslöst med gitarr och sång.

Dark lady inleder kusligt med ensamma toner på sitar. Sen kommer resten av kompet in och melodin byggs upp. En del bra gitarr, bas och en del bra sångarrangemang med stämmor.

Andra sidan inleder med House of mirrors. Den har riktigt hård gitarr på vissa ställen och däremellan bra sitar som låter som cembalo och en del orgel.

To a lonely återgår till en mer jazzig lite lurig stil.

Strange har en långsam melodi som knappt bär men den har vissa berättande moment. Efter ungefär halva låten kommer den igång lite mer mer med stark gitarr.

Next number har ett märkligt lite tivolibetonat grundkomp. Ger nästan en elektronisk association.

Sunday noon har också lite styrlös berättande melodi. Har en längre sekvens med improvisationer på trummor, sitar och gitarr som är riktigt drömsk och bra. Ljudbilden går efter ett tag över i det cembo liknande ljudet som fortsätter improvisationen. Lite Beat of the Earth stämning över deras flödande musicerande.

Highlander

Albumet A kind of magic med Queen innehöll mycket filmmusik men det står bara om filmen Iron eagle på omslaget. Den åtmisnstone för mig mer kända filmen Highlander nämns inte. Sevärd för att Sean Connery är med. Tre låtar från den filmen finns med på skivan som gavs ut 1986 på EMI.

Musiken på den här skivan är både helt fantastisk och en del som inte är så intressant. Låtarna Friends will be friends, Who wants to live forever och Princes of the universe är helt underbara och bland det absolut bästa med Queen. Trevligt nog finns alla texter med på innerpåsen.

One vision var tydligen musik till filmen Iron eagle. Jag har inte sett den.

A kind of magic har bra melodi och gitarrspel. Freddie sjunger med mycket inlevelse.

One year of love har en stor portion 80-tal över sig men melodin är bra och sånginsatsen likaså. Snygg orkestering i slutet.

Pain is so close to pleasure fortsätter i en 80-talsstil men har en del bra gitarr.

Friends will be friends har en riktigt stark melodi med mycket dramatik där intensiteten i ljudbilden växlar snyggt genom hela låten. Mycket bra sånginsats i samklang med piano och gitarr. Även en del fin stämsång. May får till några riktigt bra toner på gitarren.

Andra sidan inleder med Who wants to live forever har en härligt ödesmättad men ändå positiv känsla med stark sånginsats och melodi. Byggs upp väldigt dramatiskt och snyggt.

Gimme the prize (Kurgan's theme) är mer hård i sin framtoning och den har mer dramatik och märkliga ljud och röster än melodi. Har en slags distad skotsk folkmelodi inbakad i en kort sekvens.

Don't lose your head har en väldigt 80-talsinfluerad stil med dimmiga ljudmattor och distansierade röster. Freddie sjunger dock bra.

Princes of the universe kombinerar på ett fantastiskt sätt sång a cappella och med tungt ackompanjemang med gitarr och trummor. Magnifikt och medryckande. Riktigt snygg sekvens med snabbt gitarrspel och mycket dynamisk variation.

Elvis live

Elvis Presley gav ut flera skivor med liveinspelningar under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Den här skivan är en de bästa med en fin mix av låtar och Elvis i högform med sin inlevelse, energi, äkthet och humor. Skivans titel är On stage och den spelades in live i Las Vegas 1970 och gavs ut på RCA. Mycket bra gitarrspel och bra körinsats skivan igenom också. Två är senare spelades den underbara konsertfilmen Elvis on tour in. Den här skivan får mig alltid på gott humör.

Bra spriding på låtarna med blues, rock n roll, pop och rock hela tiden i Elvis fantastiska stil. Covers på både en bra Creedence Clearwater Revival och en bra Beatels låt. Min absoluta favorit blir ändå skivans sista låt Let it be me (Je t'appertiens).

Skivan inleder med klassikern See see rider. Riktigt bra tempo med snyggt gitarrspel och fantastisk sånginsats av Elvis.

Release me (and let me love again) har en avslappnad stämning med bra kör och fantastisk sånginsats.

Sweet Caroline är en Neil Diamond låt. Elvis version är melodiös och har mycket engagemang och känsla. Låten dyker för övrigt upp i Seth Macfarlane filmen Ted på ett roligt sätt.

Nästa låt är Del Shannons klassiker Runaway. Otroligt bra sånginsats och gitarrspel. Mycket bra arrangemang med kör och sprucken surfgitarr.

The wonder of you är en omtänksam och underbar låt med Elvis varma röst. Fantastisk kör och gitarr som ytterligare förgyller låten.

Andra sidan inleder med Polk salad Annie. De skapar en dallrande tuff stämning. Bra gitarrspel.

Oväntat nog är nästa låt Beatelslåten Yesterday. Vackert framförd med piano och kör bakom Elvis fantastiska känslosamma sångröst.

Klassiska Creedence Clearwater Revival låten Proud Mary följer härnäst. Elvis gör en engagerad sånginsats och den har bra tryck.

Walk a mile in my shoes är en spelglad och svängig låt. Även Jerry Lee Lewis har gjort låten.

Let it be me (Je t'appertiens) verkar vara en fransk låt. Framförs med mycket temperment. Fullständigt underbar känsla i Elvis röst och en så vacker melodi med kören och allt. De får även med ett litet anspråkslöst gitarrsolo.

Källan

Jag har nämnt gruppen Bubble Puppy ett par gånger tidigare här på bloggen när jag skrivit om grupperna Demian och Sirius. Nu har turen äntligen kommit till albumet det började med. Det heter A gathering of promises och gavs ut på det berömda skivbolaget International artists 1969. Första låten var ganska framgångsrik som singel.

De bjuder överlag på en solig blanding av countryrock med både hårdrockande och psykedeliska inslag. Påminner lite om både Blue Cheer, Grateful Dead och Quicksilver Messenger Service. Min favoritlåt är nog Todd's tune.

Hot smoke and sassafras inleder med hårdrockstoner sen kommer mer stämsång som passar in snyggt och mer gitarr i ett fint tempo som över går mer i countryrock och tillbaka igen. Fantastiskt positiv känsla.

Todd's tune har en underbar melankolisk dröjande och längtande stämning över sig. Varierande gitarrspel som växlar mellan energiskt och lyriskt. Stark avslutning med trummor och gitarr.

I've got to reach you håller kvar vid den här lyriska och melankoliska klangen. Bra sånginsats i en melodisk låt. Tar ett annorlunda språng en bit in i låten och blir mer improviserad med ett bra flyt. Sedan kommer ett intensivt parti med gitarr och handklapp innan den mer dröjande lyriska musiken återvänder.

Lonely har en mer rockande stil med rusande gitarrer och ett spännande åkande riff i en dynamisk och omväxlande melodi.

A gathering of promises är en vackert klingande folkrockslåt med bra sångarrangemang där de sjunger i olika stämmor som fyller i varandra. Fin melodi och snyggt sparsmakat varmt gitarrspel.

Andra sidan inleder med fantastisk positiv men anspråkslös energi i låten Hurry sundown. Behagligt gitarrspel med en säregen klang.

Elizabeth här är det nästan Spirit känsla med en avancerad melodi med experimentellt jazzigt gitarrspel.

It's safe to say är en behaglig vacker melodi med ett försiktigt underbart gitarrspel.

Road to St Stephens här hittar de en Grateful Dead känsla med sång och countryinspirerad rock med många lössläppta musikaliska infall.

Beginning har en snabbare driven flödande stil, fin sånginsats och varierat gitarrspel med både countryrock och mer psykedeliska toner.

Ny genuin 70-tals hårdrock

Den svenska gruppen Skånska mord har gett ut flera album det senaste Blues from the tombs kom ut på Transubstans records 2019. Det är fyllt av genuin hårdrock med bluesinslag i 70-talstappning.

Medlemmarna i gruppen är Janne Bengtson på sång och munspel, Patric Carlsson på bas, Patrik Berglin och Petter Englund på gitarr och Thomas Jönsson på trummor, dessutom Martin Ekelund på piano och cello. Flera av dem verklar tidigare ha spelat i en annan hårdrocksgrupp som heter Half Man som har givit ut två album på LP. Jag ska försöka hitta dem. Gruppnamnet är hämtat från TV-serien Skånska mord gissar jag.

En av medlemmarna hade tidigare bloggen It will all work out in Boomland där han skrev om intressanta skivor. Mycket europeiskt och latinamerikanskt som jag inte kände till och även mycket blues. Fått många bra tips där. Tyvärr verkar den bloggen ha försvunnit. Den innehöll även intressanta reseskildringar med mycket biologi som var intressant och allmänbildande läsning.

Musiken är mestadels hårdrock med ganska starka inslag av blues de påminner lite grann om Black Sabbath och även om Parish Hall samt Howlin' Wolf för munspelet. Min favoritlåt är nog Blinded by light men alla låtarna är bra.

Snow har en bra tung melodi med bra tryck och variation. Snygga riff i slutet av låten.

Simon says har ett högre tempo med fortsatt tyngd. Bra spänst i riffen. Ett riktigt bra parti med improviserad gitarr.

Edge of doom inleder med stämningsfull gitarr som tung och distad mejslar ut melodin. Bra sånginsats också. En bit in i låten kommer ett längre improviserat parti med lungt klart munspel och vinande och vridande gitarr som är härligt i sin lågmälda ångest.

The never ending greed är snabb och intensiv med mycket munspel och bra gitarr med tyngd.

Andra sidan inleder med Blinded by light. En tungt malande låt med mycket bra melodi. I slutet trakteras den fantastiskt vackert och melankoliskt på gitarr.

Sun är en mer avskalad låt. En bit in så blir det mer tryck med bra gitarspel och tungt gungande.

Death valley blues har en bra bluesfeeling med varierad gitarr och munspel.

The coming of the second wave har ett fantstiskt tungt sväng och mycket energi. Efter hand kommer en luftigare instrumentell sekvens som är riktigt bra.

Sprudlande kreativt

Queens tredje album kom 1974 på EMI och heter Sheer heart attack. Det är ett sprudlande album fyllt av kreativitet och infall. De hade sin stil med snabba växlingar, dramatisk sång och hård gitarr.

Innerpåsen har alla låttexterna och information om vem som spelar vilket instrument.

Hela skivan är bra och mina favoritlåtar är så klart klassikern Killer queen men även Brighton rock och She makes me (stormtrooper in stilettoes).

Brighton rock inleder med tivoliljuden från Brighton piren. Sedan kommer en rockande energikick. Rusande gitarrtoner och Freddie sjunger med väldigt ljus röst och sedan med normal röst. Ett långt studsande gitarrsolo hinner de också med.

Killer queen inleder med tumknäpp och sedan kommer pianot och den medryckande melodin. Fantastiska sångarrangemang och starka gitarrtoner som sitter som en smäck med bra trummor.

Tenement funster inleder istället med vackra akustiska gitarrtoner och Roger Taylor på sång. Sedan kommer vinande elektriska gitarrtoner.

Flick of the wrist har åter Freddie på sång och tunga blixrande gitarrer och trummor mycket stämmor i avancerade sångarrangemang som är lelodiösa och triumfatoriska. Har en del fint piano också.

Lily of the valley är en lugnare låt med Freddie på sång ackompanjerad av fint piano och en del starka instick med stämmor, gitarr och trummor på ett melodiöst och dramatiskt sätt.

Now I'm here har ett säreget sound med en lugn gitarr som spelar i bakgrunden och Freddie som sjunger där ljudet tonar ut omväxlande mellan högtalarna. Sedan kommer starkare ljud med hård gitarr och stämmor och trummor.

Andra sidan inleder med In the lap of the gods dramatiskt och starkt i början sedan kommer ett vindljud följt av mer melodiösa toner med bra sångarrangemang och gitarr i samspel med piano.

Stone cold crazy inleder märkligt a cappella med bara ett snabbt trumljud och sedan fyller de på med tung gitarr i ett frenetiskt tempo.

Dear friends är en lugn vacker låt med piano och bra sång.

Misfire har nästan lite reggietakter på vissa ställen.

Bring back that Leroy Brown har lite 20-talstakter i charleston-takt. En del ståbas livar upp.

She makes me (stormtrooper in stilettoes) har ett fantastiskt komp med lugn gitarr och trummor och sedan Freddie på sång som sedan fylls på med de andra i stämmor. En del snygga instick på gitarr även akustiskt förutom grundkompet också.

In the lap of the gods... revistited har fint pianospel och bra sång av Freddie. En del dramatisk gitarr också. Avslutas med mäktig stämsång.

Både kraftfullt och finstämt

The Damnation of Adam Blessing är gruppen Damnations första album. Det kom 1969 på United Artists men min utgåva är den andra pressen med en annan etikett som gavs ut 1970. Tyvärr blåstes jag ganska rejält på det när jag köpte den som ett påstått original på skivmässan i Huskvarna för åtta år sedan. De spelade in två album till, det tredje har jag inte hört än men deras andra imponerades jag inte av så jag tror att det här är deras bästa album.

Gruppen bestod av Bill Schwark, Bob Kalamasz, Adam Blessing (egentligen hette han William Constable), Ray Benick och Jim Quinn. Man undrar ju vad Adam Blessing har gjort för att bli fördömd. Omslaget är ganska suggestivt med de båda händerna och den fallande människan.

Skivan är bra med fin pyskeldelisk rock som lutar åt både hårdrock och folkrock ibland med inslag av jazz eller blues. De når dock inte lika långt som de bästa artisterna och skivorna i det här facket. De påminner lite grann om Ultimate Spinach i någon låt, om Allman Brothers i en annan och om Amboy Dukes eller Led Zeppelin i en tredje. Mina favoriter från skivan är nog Strings and things, Dreams och Lonely.

Cookbook inleder kraftfullt med hårda men melodiösa riff och ståtliga trummor. Ganska mycket dramatiska växlingar i melodin.

Morning dew den klassiska Bonnie Dobson låten som Grateful Dead gör den definitiva versionen av. Här har den fint komp av både akustisk och elektrisk gitarr som samsas i ett snyggt arrangemang. Sånginsatsen är ganska fläskig.

Le voyage har också ett hårt och rusande men melodiöst komp. Ett mångsidigt sångarrangemang med de andra körande bakom sångaren ibland. Efter ett tag kommer lite orgel in i ljudbilden.

You don't love me en blues som de gör en ganska poppig version av. Orgeln får det att låta ganska mycket Allman Brothers om låten. Inte så konstigt eftersom de också spelade in låten.

Strings and things här är de mer folkmusikinfluerade med ett vackert semiakustiskt komp och en sånginsats som matchar melodin. Efter ett tag växer både sången och kompet så att ljudet fyller hela rummet. Sen kommer det tillbaka till inledningen men med en vridande gitarr som trakterar melodin.

Last train to Clarksville inleder sida två. Har ett repetitivt riff men också bra gitarrspel. En ton låter faktiskt som en tågvissla.

Dreams har ett härligt episkt och drömskt anslag med snygga dynamiska skiften och riktigt bra gitarrspel. Sången med en del körande smälter in på ett trevligt sätt.

Hold on har ett medryckande riff. En ganska poppig låt överlag med Beach Boys stämmor på några ställen. Gitarr och trummor skiner igenom ibland.

Skivan avslutas med låten Lonely. Påminner på vissa sätt som Ultimate Spinach faktiskt. En berättande låt som flödar fram till ett ömsom stuffigt och ömsom episkt komp. Behagligt avslappnat och nästan jazzigt när de improviserar som bäst.

Inlevelsefullt med Pops

Pops Staples spelade in flera låtar 1999 men han dog året efter så det blev ingen skiva då. Men Mavis Staples och Jeff Tweedy på bas och gitarr färdigställde låtarna som gavs ut som Don't lose this på dBpm records 2015. Det är ett underbart sparsmakat, stilrent och avslappnat album. Väldigt genuin musik som rör sig bland blues, rock och gospel på ett souligt sätt. Pops spelar bra gitarr och hans röst är försiktig och fylld av känsla som växer tillsammans med Mavis inlevelsefulla röst. Kompet på gitarr och bas ger en fantastisk inramning.

Somebody was watching har en väldigt tät stämning med sparsmakat och rytmiskt komp med bas och lite gitarr. Pops sjunger anspråkslöst och en bra kör i bakgrunden. Långsamt väldigt djupt gung.

Sweet home framförs nästan a capella med några få toner på gitarr och en duett mellan Mavis och Pops som improviseras fram.

No news is good news har ett stabilt gungande komp med mycket bas och trummor och Pops ensam på sång med kör i refrängen. Snygga instick på gitarr.

Love on my side framförs framförallt av Mavis på själfull sång och riktigt fina känsliga gitarrtoner.

Friendship har en härlig The Band influerad berättande melodi med Pops på sång och fina körinsatser från Mavis, Cleotha och Yvonne. En mysig låt.

Andra sidan inleder med Nobody's fault but mine som jag antar är inspirerad av Blind Willie Johnsons låt. Väldigt lågmäld men ändå intensiv med sparsmakad gitarr och inlevelsefull sånginsats.

The lady's letter är en medryckande låt med bra körsång och komp i samspel med sången.

Better home har ett väldigt snyggt sångarrangemang med en duett mellan Pops och Mavis där rösterna går in och ut ur fas på ett medryckande sätt. Melodin är annars härligt långsam på ett bluestigt sätt. Bra sparsmakat gitarrspel med fin klang.

Will the circle be unbroken den klassiska countrylåten gör de på ett fantastiskt rytmiskt sätt med mycket bas och bra sånginsats med bra körande också.

Skivan avslutas med en cover på Bob Dylans Gotta serve somebody. En tät atmosfär med en del orgel. Ett fint gitarrsolo. Verkar vara inspelad live.

Albumdebut vid 65

Namnet Elizabeth Cotten dök upp i samband med att lyssnade på skivorna Almost acoustic med Jerry Garcia acoustic band och Reckoning med Grateful Dead. Där framförs låten Oh babe it ain't no lie. Skivan Folksongs and instrumentals with guitar gavs ut 1958 på Folkways och det var hennes första skiva. Hon var 65 år och hennes sista skiva kom 1983. Ett texthäfte följer med och det står även historien bakom varje låt. Hon skrev låten Freight train redan 1912 och det här var den första inspelningen.

Jag tänker främst på Leadbelly men även Mississippi John Hurt och Mississippi Joe Callicott när jag lyssnar på skivan. Ibland hör jag vissa likheter med den underbara skivan Guitar Ensemble. Jag tror att hon måste ha varit ganska välkänd även i Sverige för många melodier och toner känns märkligt bekanta t ex Freight train som blev SJ, SJ gamle vän. Det kan också vara att hennes sånger spelades in av flera andra artister både i USA och England.

Elizabeth har en speciell stil på gitarren med flera bottnar i melodin som framförs samtidigt med klara vackra toner som klingar ut. Vad jag förstår så lärde hon spela banjo först och sedan gitarr. Det hörs på något sätt i hur klara och snabba tonerna är och hur många lager de skapar. Hennes anspråkslösa och försikiga sångstil är också utmärkande även om de flesta låtarna är instrumentella.

Wilson Rag inleder med ljusa toner i lättsam men virtuos stil.

På nästa låt Freight train sjunger Elizabeth på ett skört och intimt sätt. Flödande och gnistrande gitarrspel.

Going down the road feeling bad fortsätter i en liknande stil men med en piggare sånginsats.

I don't love nobody har ett intrikat och långsamt medryckande gitarrspel.

Ain't got my honey baby now är en kort instrumentell låt.

Graduation march är en ljus och lunkande liten trudelutt på gränsen till en visa.

Honey babe your papa cares for you har en säregen sprucken klang i gitarrtonerna och ett speciellt taktfast basljud.

Vastopol har ett fylligt gitarrljud som fyller hela rummet i slingor som går in i varandra. En del slidetoner.

Andra sidan inleder med Here old rattler here sent for my fiddle sent for my bow George Buck är en rusande folksång i en speciell call and answer stil.

Run run mama your son done gone har en sökande och spejande stil i spännande takt med virtuost gitarrspel.

Sweet bye and bye what a friend we have in Jesus är en väldigt anspråkslös och vacker version av den välkända melodin.

Oh babe it ain't no lie framförs med en försiktig röst och vackert mjukt gitarrspel i en strålande melodi.

Spanish flang dang har lite annorlunda framtoning av visa med en vackert trakterad och mjuk melodi.

When I get home fortsätter lite i samma stil med mjuka bastoner men melodin med mer spruckna toner. Fin anspråkslös sånginsats.

Städmusik

Neil Merryweather och Lynn Carey bjuder alltid på bra musik så också på skivan Vacuum Cleaner från 1971. Mitt exemplar är den tyska utgåvan på RCA. En bra skiva att lyssna på kanske extra mycket när man städar även om dammsugaran brukar vara ganska högljudd.

I grunden rock med många inslag från framförallt blues men även av funk och några stänk av psykedeliska gitarrtoner. Sång och gitarrspel är dynamiskt och mycket bra. Det förekommer också lite munspel i någon låt vilket är trevligt. John Richardson på gitarr och Robin Boers på trummor är också med såsom på flera andra plattor med Merrywedather. Mina favoritlåtar är nog Let it shine och Few and far between.

Livin' in the USA är en ganska spretig låt med spektatulär sånginsats. En bra refräng med bra kraftfull bas, trumor och sång. Övergår väldigt snyggt till nästa låt.

Let it shine har en väldigt behaglig atmosfär med duett med Neil och Lynn i olika arrangemang. Påminner lite om en Joe Coocker låt eller The Band.

So fine är avslappnat medryckande med någon slags kombination mellan gospel och reggie. Snygga improviserade gitarrtoner viner och mullrar i bakgrunden.

Few and far between har sång med Lynn Carey och riktigt bra gitarrspel som pendlar mellan högtalarna.

No worries har också bra sång av Lynn och själfullt munspel.

If I were you framförs med bra sångarrangemang med Neil och en kör. Bra tryck i melodin. Fint tillbakalutat pianosolo.

Andra sidan inleder med 1/2 Introduction to second side by Kim Fowley. En nervös röst med tamburin.

Shop around har en del soul över sig med Lynn, Neil och en kör som sjunger omväxlande. En del bra gitarr.

Sugar man inleder fantastiskt med repetitiv gitarr som spelar ett kort riff som körs genom hela låten sedan kommer det trummor och Lynn på sång. En del stämningsfull svävande orgel också. Lite drömsk och bra sånginsats.

Can I set a witness har bra sång av Neil med en del körande av Lynn i ett vilt samspel. Trummor och gitarr är bra också.

Five days on the trail har en ganska släpig men suggestiv stil. Mycket orgel och bra sång av Lynn.

Captain terrific har medryckande sång med call and answer mellan Neil och Lynn.

Get straight with your brother inleder med riktigt bra gitarr. Duett mellan Neil och Lynn med stark sång. Har en sekvens med härligt avslappnat komp och gitarr.

Räcker långt

Den första sidan av Judy Collins samlingsskiva Recollections utgiven 1969 på Elektra är en fröjd att lyssna på. Sen tappar den fart till andra sidan. Tyvärr är ljudet specifikt i sången bitvis dåligt på några låtar. Om det har med mixning eller kvalitet på pressningen vet jag inte.

Hon sjunger endast olika covers mestadels på Bob Dylan men även Gordon Lightfoot, Tom Paxton och Pete Seeger. Eric Weissman som spelade in låten Duelling banjos till klassiska filmen Den sista färden medverkar på de flesta låtarna. Men även musiker som Richard Farina och Jim McGuinn medverkar på några låtar.

Judy påminner på vissa sätt om Joan Baez som var samtida och jag tror att de rörde sig i samma kretsar vilket även märks på låtvalet och medverkade musiker. Spännande nog var hon med som skådespelare i den roliga komedin Junior med Arnold Schwarzenegger, Emma Thompson och Danny Devito från 1994.

Richard Farinas Pack up your sorrows inleder fantastiskt. Mycket känsla i både sång och gitarrspel. Spelglada instick på dulcimer och gitarr genom hela låten.

Tomorrow is a long time är en av Dylans bästa låtar. Här i en ganska nedtonad version som i uttryck påminner mer om den svenska covern Om min älskade väntar än t ex Elvis version. Bra närvaro.

Hennes version av Early morning rain har ett enormt driv där hela låten andas en ängsligt angelägen hopp om framtiden. Otroligt flinkt och medryckande gitarrspel med enorm närvaro och känsla.

Anathea är skiven av Lydia Wood som även HP Lovecraft spelade in en låt av. Andas mer brittisk folk med ett ganska mörkt och dramatiskt tonläge. Skrämmande gitarrspel även att det är akustiskt. Judy sjunger väldigt starkt.

Turn! Turn! Turn! (to everything there is a season) är en böljande Pete Seeger låt. Ganska dåligt mixad sång tyvärr som går i taket.

Listen Now! Daddy You've Been On My Mind har vackert glittrande och varierat gitarrspel.

Andra sidan inleder med den klassiska Dylan-låten Tambourine man. Judy gör en fin version men med en ganska säregen rytm i melodin.

Två låtar inspelade live föjer. Winter sky går otroligt sakta. Gitarrtoner och sång utan tydlig melodi. The last thing on my mind mer melodiös men ganska sorgtung.

På The Bells Of Rhymney är det otroligt märkligt gitarrspel.

Farewell heter passande nog skivans sista låt. En Dylanlåt i en böljande stil med viss brittisk feeling.

Kul men kort

Big Brother and the Holding Company hade alla originalmedlemmarna kvar 1990 när den här mini-LPn spelades in. Den gavs ut så sent som 2019 på Sireena Records på grön vinyl men originalutgåvan på kasett 1993. Sången står Michel Bastian för. Hon spelade med Big Brother and the Holding Company 1987 till 1996.

Det är en kul med kort EP där sången är bra och kompet fortfarande fantastiskt bra.

Bluesklassikern Ball and chain inspelad live inleder. Kompet är riktigt vackert med strålande gitarrslingor. Michel Bastians sånginsats är också bra och full av inlevelse speciellt i slutet utan komp.

Fly with me är inspelad i studio och har inte samma närvaro och genuinitet som föregående låt. Men den har bra gitarrspel ändå som improviserar ovanpå grundmelodin. Sånginsatsen är också bra. Tyvärr lite för mjuk polerad ljudbild i övrigt.

Piece of my heart har en bra sånginsats med mycket känsla. Bra körande också av de andra i bandet. Gitarrspelet är mycket bra med fantastisk känsla för dynakik. Kul mandolin-ljudande ton i slutet av låten. Inspelad live.

Avslutar skivan gör en liveversion av Janis Joplins egna Women is losers. Märkligt att ordningen på både etiketten och Discogs är tvärtom. De får till ett bra sväng och bra sångarrangemang med Michel sjunger först och bandet svarar. Grymma gitarrtoner i två kortare solon.