Samling vid pumpen

Aerosmith gav ut albumet Pump 1989. Det var tydligen början på väldigt framgångsrikt 90-tal där de redan 1995 medverkade i ett datorspel. Jag var på en märklig demokväll i Jönköping 1995 där det demonstrerades, vilket var första gången jag hörde talas om gruppen. Men det dröjde till 2010-talet någon gång innan jag började lyssna på några av deras skivor.

Young lust inleder frenetiskt med en svängande och hård rock. F.I.N.E. inleder direkt efter att föregående låt avslutar med ett trumsolo. En intensiv ljudvägg men ganska bra gitarr som gömmer sig väl.

Love in an elevator fortsätter i en liknande stil men har mer stämsång och en fångande refräng. En bra sekvens med gitarr. Monkey on my back har en del bra glidande gitarr. Janie's git a gun har en säregen långsam melodi där rösten är snyggt mixad. Bra gitarrspel i ett fint solo.

Andra sidan inleder med The other side. Den har en bra akustisk inledning. Sedan blir det ganska mångsidig och kraftfull rock. My girl fortsätter i snabbt tempo med svängig rock.

Don't get mad get even går i ett långsammare tempo med en bluesig inledning sedan blir det ett tyngre gung. En del störande sång i en sekvens men en del munspel kryddar till det. Voodoo medicine man inleder märkligt med drömska ljud och en röst som talar. Sen blir det ganska hårt och gungande. What it takes ger ett mer melodiskt intryck. Ganska bra själfull sånginsats.

Skivan avslutar med en liten bonustrudelutt i bästa country- eller bluessgrass-stil med fiol och gitarr i en snabb takfast melodi.