Halva Simon and Garfunkel

Paul Simon fick Poalrpriset i år. Det fick inte Art Garfunkel den andre halvan av den fantastiska duon Simon and Garfunkel. Jag hade tyckt att det hade varit underbart om de fått priset ihop som en grupp.

Art Garfunkels första soloskiva kom 1973 och hette Angel Clare. Den fylld av bra pop och rock med viss anknytning till latinska rytmer och klassisk musik. Det blir mycket stråkar och blås som kan bli lite mycket ibland men ofta känns väldigt bra och träffar rätt. Även bra piano och fin både el- och akustisk gitarr. Känslan i musiken påminner mycket om sista skivan Paul Simon och Art Garfunkel gjorde tillsammans Bridge over troubled water, men den riktigt minnesvärde låten saknas nog tyvärr. Som helhet är det emellertid angenäm lyssning.

Till sin hjälp hade han förutom flera av studiomusikerna som medverkade på Simon and Garfunkel skivorna även Paul Simon och Jerry Garcia. På sångfronten medverkar en kör på flera ställen. Det gick föresten ett intressant program på TV tidigare i år om Simon and Garfunkel och deras inspelningar framförallt av deras sista skiva Bridge over troubled water. Det bjöd på massvis med detaljerad information om hur de skapade olika ljud och ekon med mera. Producenten Roy Helee och trummisen Hal Blaine t ex var med.

Traveling boy inleder skivans första sida. Väldigt blygsam öppning med ensliga toner från någon sorts elektronsikt piano. Sen börjar Art Garfunkel sjunga och då lyfter låten. En del bra elgitarr och stråkarrangemang.

Down in the willow garden har en akustisk prägel med gitarr och lite mer traditionellt ljudande piano. Art sjunger väldigt bra. Det är kryddat med bra elgitarr här och var.

I shall sing är en brassig låt med latinska rytmer med blås och bongotrummor. Påminner på det sättet lite om Cecilia. Men den här låten är skriven av Van Morrison.

Old man är stillsam med mycket stråkar och vacker sång. Påminner kanske lite i sin dynamik om Bridge over troubled waters.

Feuilles-oh / do spacemen pass dead souls on their way to the moon bakom den långa låttiteln döljer sig en akustisk och lite sydamerikanskt eller möjligen barockinspirerat framförd låt. Den ska vara skriven av Johan Sebastian Bach men även traditionell och av Linda Grossman.

All I know inleder andra sidan. Fint kontemplativt piano. Blir lite överdriven längre in i låten med massiva stråkarrangemang. Men det är medryckande och Art Garfunkel sjunger bra.

Mary was an only child inleder fantastiskt med akustiskt gitarr. Den här gången håller sig ackompanjemanget på en lagom nivå låten igenom. Förutom lite bleckblås men det låter okej. Ger låten lite bossanovastämning.

Woyaya fortsätter i de latisnska rytmernas tecken. En barnkör ger låten en trevlig inramning.

Barbara Allen inleder med stråkar. Art sjunger bra. Sist ut på skivan är låten Another lullaby som inte riktigt känns så stillsam och invaggande som en vaggvisa. Men den har en del bra piano.

Konsert med Jimi Hendrix

Det är lite märkligt att jag inte har någon av Jimi Hendrix originalplattor på lp. Jag har dem bara på cd än så länge. Däremot har jag ett mäktigt dubbelalbum inspelat live under 3 konserter den 10, 11 och 12 oktober 1968 på Winterland i San Fransisco. Samma lokal som The Band spelade i. Bill Graham var konsertarrangör. Konserten gavs ut på skiva 1987 på märket Polydor. På baksidan av skivomslaget står ganska intressant information om låtarna. Det står också att inspelningarna från konserten har digitaliserats och mixats om inför utgivningen av den aktuella skivan. Men jag tycker ljudet på skivan är mycket bra och låter inte alls tillsnyggat.

Jimi Hendrix musik har något lekfullt över sig och mycket är improviserat men han tappar aldrig tråden i låten och han sjunger mycket bra på de ställen där han sjunger. Hans gitarrspel är otroligt varierat, dynamiskt och framförallt väldigt roligt att lyssna på. Samtidigt är det avslappnande och tillbakalutat.

Merparten av låtarna är hämtade från de två första skivorna med The Jimi Hendrix Exprerience nämligen Are you Experienced och Axis bold of love. De två mest kända låtarna var bara utgivna som singlar och ytterligare några, t ex Killing floor, har jag bara sett på den här liveplattan. Bandet bestod förutom av Jimi själv på gitarr och sång av Noel Redding på bas och Mitch Mitchellpå trummor. Jack Cassady från Jefferson Airplane spelade bas på Killing floor.

Skivan inleder med Fire efter något som står med som Prolouge som jag antar bara är påannonseringen av Jimi Hendrix på scenen. Fire är skriven av Jimi Hendrix själv och är en tung snabb rocklåt med strålande gitarrspel.

Manic depression är även den en Jimi Hendrix komposition. En häftigt framförd maskerad blues med rasande kokande trummor och en gitarr som låter som om flera solon spelades på den samtidigt.

Sunshine of your love är nästa låt. En låt som Cream framförde och även hade komponerat. Har ett tydligt riff på ett par toner som Jimi Hendrix spelar på ett imponerande antal olika sätt i olika tempo och med olika karaktär på ljuden. Det är precis som om varje riff är en replik i ett pågående samtal. Ganska tung stämmning genom hela låten som går in och ut från stillsamma partier till partier fulla med ljud i olika tempon och stil.

Första skivans försa sida avslutas med Hendrix kompositionen Spanish castle magic. En tempermentsfull låt med vinande gitarrljud och en hel del cymbaler.

Andra sidan inleder med blueslåten Red House. Den börjar som en rökig lugn blues med mycket längtan och undertryckt ångest. Låten är skriven av Jimi Hendrix och han sjunger bra med sann blueskänsla. En bit in i låten ändrar gitarrspelet lite karaktär och blir ljudligare och mer distat. Häftigt samspel mellan gitarr trummor och bas när långa vinande gitarrtoner liksom rider på korta trumsolon och små basriff. Låten hinner skifta läge litegrann en gång till mot lugnt lågmält gitarrspel men ändå med mycket dist.

Andra och sista låten på sida två blir en gammal Howlin' Wolf favorit nämligen Killing floor. Den börjar nästan akustiskt i snabbt tempo. Den får ett gradvis ett mer elektriskt sound och glider in i den välbekanta melodin med det lustigt glada riffet. I Jimis version så lägger han in någon extra knorr på gitarren så att varje tillslag får två ljud egentligen. Den går grymt snabbt. En bit in i låten så kommer några härliga spruckna ljusa gitarrljud som är riktigt bra. Senare kommer några djupa mungigeliknande ljud som också är riktigt härliga.

På sida ett på den andra skivan så inleder Tax free skriven av svenskarna Bo Hansson och Janne "Loffe" Karlsson som Jimi jammade ihop med i Stockholm på Gröna Lund 1967. En tuff marscherande låt med djupa fjädrande gitarrljud i varierande tempo. Ganska episk och improviserad stämning över låten. Jimi Hendrix lyckas få sin gitarr att låta lite som ett klaviaturinstrument i en passage i mitten.

Sist ut på sidan 3 som den kallas är Jimis egna klassiker Foxy lady. Den inleder med riktiga domedagstoner på gitarren och dunkar sedan igång med supertunga gung. Här sjunger Jimi Hendrix med humor och med mycket dramatisk effekt när kompet tystnar på orden

foxy lady

. Häftigt. Han spelar även väldigt snabbt på gitarren nästan som en banjo.

Den avslutande fjärde sidan inleder med en annan klassiker i Hendrix tappning Hey Joe men den är skiven av Billy Roberts. Den är ett grymt sväng där gitarren och trummorna känns som om de svarar varann. Bäst är naturligtvis den lättnande spänningen i låten där de spelar upp på backrönet och sedan lättar när Jimi sjunger hey Joe varefter kompet kommer igen.

Purple haze är nästa låt. En av Jimis bästa egna kompositioner. Den har lite av backrönskaraktären som föregående låt men har mycket intensivare gitarrspel där giarren stormkokar långa stunder. Ibland kommer den ner på jorden igen. Övergången till sista låten Wild thing är sömlös. Han spelar och sjunger den gamla The Kinks låten med det grymma riffet på ett underbart varmt sätt.

Skivan slutar med vilda applåder och Jimi som säger

Thank you very much

. Underbart!

Världens bästa gitarrslinga

En skiva som jag letat efter ända sen jag började samla på lp-skivor har varit American Beauty med Grateful Dead. Men på skivmässan i Huskvarna nu i november så hittade jag den äntligen. Det är en av Grateful Deads största succeer så det är märkligt att den inte syns på skivmässorna oftare. Min teori är att det beror på att skivan är så bra, när man väl har fått tag i den så släpper man den inte.

Skivan var Grateful Deads sjätte album och utkom 1970 på Warner. Deras närmast föregående album Workingman's dead utkom tidigare samma år och startade temat med countryrock. De gör det betydligt bättre än artisterna de jämförs med. Mycket mer varierat och dynamiskt än t ex Crosby, Stills and Nash.

Flödande ljudbild med tydliga instrument som ofta har en akustisk känsla. Bra medryckande och trallvänliga melodier. En helt genuin och genomärlig skiva med helt underbara låtar.

Skivan öppnar fantastiskt med Box of rain skriven av Phil Lesh och Robert Hunter. Ett fjäderlätt gitarrspel med små speciella virtuosa ljud hela tiden. En mjuk och medryckande låt. Ungefär 2 minuter in i låten tystnar sången och man hör bara grundkompet och den ljuvliga countryaktiga gitarren i kanske en halv minut. En av de absolut bästa gitarrpassagerna någonsin, helt magiskt. I slutet är det riktigt bra stämsång.

Friend of the devil är en snabbare låt men ändå lågmäld. En del banjo och ganska tydlig bas. Ganska udda melodi och struktur. Fina trummor som passar ihop bra med banjon.

Suger magnolia har en riktigt häftig och annorlunda ljudbild. Sången är roligt upplagd med ömsom solosång och ömsom kör. Countryinfluerad gitarr och en stadig bas och pigga trummor. En gitarr har ett alldeles eget sound och en egen spelstil som kommer stötvis och ljudet är ringande och klingande. Som Bo Diddly men med countrystil.

Operator framförs också i en väligt egen stil med en sammanböandning mellan countryrock och blues i ett stötvis framförande. Att Ron McKernan står för sången och även drar av ett munspelssolo bidrar till låtens unika ljud.

Avslutningsvis på sida ett kommer Candyman. En eftertänksam låt med ett sparsmakat och lågmält ackompanjemang. I vissa stunder är det stämsång och i andra sjunger Jerry Garcia själv. I vissa partier svävar pedal steel gitarrsljuden på ett otroligt sätt i andra är det nästan akustiska gitarrtoner som möter lyssnaren. Allt med lika stor känsla och virtuosa svängighet.

Andra sidan inleder med Ripple en folkmusikslåt. Rent aukustisk med mycket varietat gitarrspel och även fantastisk mandolin i refrängen som David Grisman. Vacker och stämmningsfull stämsång som är så trallvänlig att man hänger med själv. I slutet låter det som massvis med folk är med och trallar.

Brokedown palace bjuder på en underbar sånginsats i bra arrangemang och lite tankfullt tillbakablickande piano i avslappnad stil framfört av Howard Wales.

Till the morning comes påminner mycket om Suger magnolia från första sidan. Samma Bo Diddly aktiga sätt men med countryrockfelling. Call and answer mellan sången som framförs i kör och gitarren. Ibland blixtrar en elgitarr till i bakgrunden. Ljudbilden flödar hämningslöst med stor framgång.

Skivans märkligaste låt men ändå märkligt passande är nästa låt Attics of my life. Nästan lite kyrklig i sin framtoning. Väldigt eftertänksam och ångerfull men samtidigt väldigt hoppfull och behaglig att lyssna på. Stundtals bryter sig kompet loss från den innerliga körliknande starka stämsången men oftast intar den en underordnad ställning. På låg volym låter det nästan som om de sjunger akapella.

Skivans sista låt är Truckin som om jag förstått rätt är en liten självbiografi över bandet. Pigg och virtuosa gitarrsolon är spridda över hela låten. Tuff bas som avslutar varje rad i refrängen med ett par oemotståndliga toner. En hel del lågmäld och stilfull orgel emellanåt. En versrad från låten har kommit att definiera Grateful Dead

what a long strange trip it's been

klockrent.

Blues och psykedeliska pionjärer

En blueslegend som jag nämnt på bloggen har varit Paul Butterfield. Under andra hälften av 60-talet hade han sitt egna bluesband, Paul Butterfield bluesband. Deras andra album East West kom 1966 på Elektra. Fyllt med varierad blues både glad och tung i varierat tempo. En av de bästa skivorna med elektrisk genuin och äkta blues som har spelats in. Och även ett tidigt exempel på psykedelisk rock och episka improvisationer.

Gruppen utgjordes av samma gäng som spelade in debuten ett år tidigare och även spelade in en massa låtar som förblev outgivna fram tills för några år sedan när de gavs ut på cd som The Lost Elektra Sessions. Paul Butterfield spelade munspel och sjöng, Mike Bloomfield och Elvin Bishop spelade gitarr, Jerome Arnold på bas, Mark Naftalin spelade piano och orgel och slutligen Billy Davenport på trummor. De spelade allihop på Newport Folk Festival 1965 och där de även kompade Bob Dylan.

Mark Naftalin och Mike Bloomfield bidrog på ett utmärkt sätt till Mother Earths första skiva Living with the animals. Jerome Arnold och Billy Davenport har även spelat ihop med Howlin' Wolf. Paul Butterfield spelade ihop med både Howlin' Wolf och Muddy Waters och även The Band och Levon Helm. Så det här var ett kunnigt gäng.

Skivan inleder med Robert Johnson klassikern Walking blues. Bra sånginsats och piggt och fast ackompanjemang med grymma munspel och gitarrtoner i snabba korta solon.

Get out of my life, woman har en massa piano och en avslappnad medryckande stil. Basgången är grymt bra.

Nästa låt är I got a mind to give up living, en riktigt ångestfull tung klassisk blues. Riktigt bra sånginsats. Lågmält men ändå virtuost ackompanjemang med bra piano och gitarr i fint samspel.

All these blues är en glad blueslåt. Som en långsam rock n roll-låt som svänger hur mycket som helst.

Instrumentallåten Work song avslutar sida ett på ett magnifikt sätt. Inleder med bara trummor och munspel med mycket driv. Sedan kommer en ganska mjuk gitarr som ger sig iväg på vindlande inprovisationer. I ett parti svarar han nästan sig själv i en call and answer sekvens. Munspelet tar vid mitt i en gitarrton och fortsätter med häftiga improvisationer innan en rökig orgel tar vid. Sedan kommer den andra gitarren och river av några solon innan den melodiösa inledningen med ett munspelsriff och trummor knyter ihop säcken. Grundkompet är ganska mjukt låten igenom.

Andra sidan startar med låten Mary, Mary. En väldigt långsam cool och modern blues med avslappnat piano emellanåt och bra munspelsolon. Bloomfield river av några grymma gitarrtoner i slutet.

Two trains running är en ganska skojfrisk och ganska snabb svängig blues med tydliga trummor, rappa gitarrer och rökiga orgeltoner. Ett långt kontemplativt gitarrsolo i mitten och lite call and answer mellan gitarr och munspel samt ett stegrande tempo ger låten känsla.

Nästa låt är en lågmäld tungsint blues som heter Never say no. Paul Butterfield lägger in mycket känsla i sången som bärs av knappt hörbart men stämningshöjande ackompanjemang.

Skivans längsta låt avslutar skivan, East - west. En episk instrumentell låt som förebådar både Allman Brothers, Quicksilver Messenger Service, Big Brother and the Holding Company och Grateful Dead. Här visar Paul Butterfield verkligen vilken virtuos han är. Tonerna från munspelet känns som stundtals som en hel blåsorkester eller som en ilsken geting. Sedan kommer elgitarren som spelar nästan lite österländska episkt berättande sitarklingande toner. Här förändras även det stabila grundkompet med en annan trumsignatur. Det går från sparsmakat till ett kokande inferno och sedan tillbaka igen. Detta föjs av ett parti med annorlunda basbetonat fjädrat gitarrspel och upprömda handklappningar. Hela härligheten avslutas med ett New Orleans influerat bluesgung på bas och munspel med de sitarliknande gitarrljuden i bakgrunden. Helt underbart.

Skojfrisk galen rock

Vissa skivor har en komplicerad tillkomsthistoria. Materialet till den här skivan spelades in under 1968 och 1969 och var avsett att utgöra Velvet Undergrounds fjärde skiva på Verve. Men det dröjde ända tills 1985 innan det släptes som VU på Polydor. Det följer med en insert med spännande läsning om historiken bakom bandet och deras musik och även den klassiska bilden som även fanns med i Bonniers gamla rocklexikon. Det blev Velvet Undergrounds i särklass bäst sålda skiva trots alla klassiker med omslag av Andy Warhol och samarbete med Nico.

På den här skivan utgörs Velvet Underground av Maureen Tucker på trummor och sång på en låt, Steerling Morrison på gitarr och lite körsång, Lou Reed sång och gitarr, Doug Yule på bas och John Cale på violin och sång på två låtar. Lou Reed skrev allt material.

Mycket av inspelningarna på skivan har en demokänsla över sig. Men det är tjusningen egentligen med musiken. Den är avskalad och äkta. Lite kantig på ett bra sätt. De påminner både om The Sonics, Kinks, Bob Dylan och Link Wray.

Skivan inleds med I can't stand it en grym rocklåt. Den har fina växlingar i temperamnent lite episk elgitarr men oftast uppbyggd kring ett litet riff som upprepas hyptontiskt. Ljudbilden är hård, äkta och genuin. Har lite både Link Wray och The Kinks över sig.

Stephanie says är istället en ljuv melodi med vackert ackompanjemang. Lite drömsk. En av två låtar som John Cale medverkar på. Han spelar vacker fiol. Sångarens kantighet ger en fin kontrast.

She's my best friend är genuin lite lagom uppstudsig pop. Snabb och bra gitarr.

På Lisa says låter sångaren nästan lite som Bob Dylan. Ackompanjemanget bjuder på mycket temperament ibland lugnt och nästan uppgivet för att sedan växa i styrka. Har hela tiden en härligt avslappnad men ändå driven känsla.

Låten Ocean avslutar första sidan. Lite mer drömskt med mycket cymbaler och fina gitarrljud som dyker upp till synes när de känner för det. Men känslan i låten är mer pop än experiment. Avslutas med en näst instill sakral kör, bra små elgitarr toner och grymma avmätt vildsinta bastrummor.

Andra sidan inleds med Foggy notion. Snubblande krispig gitarr och bra sånginsats. Fint samspel mellan två gitarrer, en vinande och en repetitiv krispig, i ett parti.

Temptation inside your heart den andra låten med John Cale. En lite mer lurig och skojfrisk låt. Väldigt lågmäld men ändå full med bra gitarr som spelas virtuost över grundkompet med bas och trummor. En massa kaotsikt pratande och hummande i bakgrunden och som jag tror John Cale på sång sjunger mycket bra.

One of these days har en hel del rock n roll känsla över sig. Grymt bra slidegitarr. Tråkigt nog sjunger de i lite raljerande falsett aningen för mycket. Men det svänger och det ovanliga trummspelet och slidegitarren har mycket känsla. Dessutom en riktigt bra melodi.

Andy's chest är en ovanlig låt med mycket framträdande men ändå milda trummor och lustig sång som inte riktigt är tal men heller inte riktigt sång. Påminner nog lite om Bob Dylan. Den har en del fin countryinfluerad gitarr.

I'm sticking with you har återigen ett ganska märkligt ackompanjemang som har känslan av ett positiv. Jag tror att Maureen Tucker sjunger med en ganska skör röst och jag antar att Lou Reed är mansörsten som sjunger i ett pat verser. Väldigt skört och stämningsfullt.

The Bands trea

Tredje albumet med en av min favoritgrupper The Band kom 1970. Det lånade sitt namn från skivans bästa låt, Stage freight scenskräck på svenska. Långt ifrån lika bra som de både första skivorna men ändå angenäm att lyssna på då och då. Deras styrka är de tre unika rösterna hos Levon Helm, Richard Manuel och Rick Danko. Skivans bästa låtar lånar ganska mycket från tidigare skivor. Vilket jag inte tycker är fel. Men ljudbilden är inte riktigt lika mustig och genuin som tidigare. Den lekfulla självklarhet hade försvunnit.

De inleder med zydeco i låten Strawberry wine. Levon och Robbie skrev låten och Levon sjunger tyvärr med väldigt konstig röst som också gjorde på Moondog Matinee. Garth Hudson står får man förmoda för dragspelet som spelas nästan snubblande snabbt.

Sleeping är lite lugnare och mer kontemplativ med fina skiftningar i temperament. Richard Manuel sjunger med bra känsla. Levon Helm spelar en del bra smattrande trumsekvenser. Annars är det svängande och bra gitarr och bas samt riktigt bra piano kryddat med orgel. Richard och Robbie skrev låten.

Time to kill har också mycket prominent piano som spelas flyhänt i lite New Orleans stil. Men gitarren är tydligare och låten är snabb och lössläppt i tempot. Det låter som Richard sjunger men även Rick Danko klämmer nog i på vissa ställen.

Richard Manuel och Robbie Robertson kompositionen Just another whistle stop finns med i en bra liveversion på Rock of ages. Här är den inte riktigt lika bra. Väldigt speciellt stressigt tempo. Men Richard Manuel hinner med att sjunga väldigt engagerat och känslosamt. Bra skruvad gitarr och lika skruvade trummljud och fin lågmäld orgel.

Med All la glory avslutas första sidan. Fin avskalad inledning som påminner lite om Rocking chair från deras föregående skiva. Här känns de mer hemma. De turas om lite mellan verserna och refrängerna Richard Manuel och Levon Helm. Garth Hudson spelar lite böljande dragspel och även orgel i bakgrunden och Robbie spelar varierad akustisk gitarr.

Andra sidan inleder med The shape I'm in. En ganska driven rocklåt med förvånansvärt mycket orgel. Gitarr och basspel är mycket bra.

Nästa låt The W. S. Walcott medicine show misstänker jag ska vara Robbies hyllning till varitésällskap som reste runt i USA fram till 40-talet. Levon Helm anger dem som en inspriration och det är han som sjunger första versen. Sen sjunger Rick Danko nästa. Detta ger lite av känslan i de tidigare albumen. Garth spelar lite New Orleans jazzig saxofon på ett par ställen.

Med låten Daniel and the sacred harp tror man nästan att man lyssnar på The weight. Fin dynamisk akustisk ljudbild med gitarr och lite fiol men även något som låter som elgitarr. Richard och Levon turas om att sjunga i olika verser på ett mycket bra sätt.

Sen är det dags för titellåten Stage freight framförd med mycket känsla av Rick Danko. Mycket bra och trallvänlig melodi.

Avslutar skivan gör The rumor. Rick Danko och Richard Manuel turas om att sjunga varannan versrad och den tredje tillsammans men sedan sjunger de lite längre strofer. Kompet är ganska sparsmakat med försiktiga trummor och orgel men ibland tänder Robbie till kryddar till med gitarren och även Danko med basen. Men det är framförallt en rösternas låt de sjunger med fin känsla.

Energisk sångerska

En av de första rocksångerskorna och kanske kan bästa av pionjärerna var Brenda Lee. Hon föddes 1944 i Lithonia i delstaten Georgia och slog igenom redan 1956 efter att ha bott i Frankrike ett par år. Skivan Miss Dynamite var en engelsk samlingsskiva som kom ut 1962 på Brunswick. De flesta av hennes klassiska rock n roll låtar finns med. Det är är äkta rock n roll med en otrolig intensitet.

Brenda Lee påminner förstås om andra sångerskor t ex Wanda Jackson och Teresa Brewer som jag skrivit om tidigare. Liksom framförallt Wanda Jackson har hon senare sjungit mycket country. Hon sjunger med en extrem energi men på ett helt annat sätt än Janis Joplin. Brenda Lee är betydligt mer positiv i sitt uttryck. Hennes sångstil påminner lite i sin frasering om Eddie Cochran.

När musiken är som bäst är den ovantligt intensiv rock n roll med ett stänk blues och country precis som det ska vara. Mycket bra blås med saxofon som ger lite New Orleans känsla och fin gitarr. Kören utgörs av The Anita Kerr singers. Skivomslaget nämner inget om övriga musiker.

Dynamite inleder skivan. Brenda Lee sjunger grymt intensivt från start och det är en del driven saxofon och bra kör.

Weep no more my baby är en lite lugnare låt med fint sväng och bra stötande saxofon och själfull sång. Bra övergångar och stämningsfull kör.

Hank Willams låten Jambalaya i en riktigt bra version. Brenda Lee uppvisar mycket känsla och temperament. Den går väldigt snabbt och saxofonen far fram som en geting.

Just let me dream låter nästan som The stroll på de första tonerna. En långsam låt med ett grymt driv och känsla.

Be my love again har en häftig bas- och trumsektion som gallopperar fram genom låten.

My baby likes western guys har lite mer gitarr än de föregående låtarna. Bra insats från kören.

Andra sidan inleds med Brendas signaturmelodi Sweet nothin's. Har det härliga långsamma drivet. Hon sjunger väldigt bra. Instrumenten samspelar bra med saxofon och speciella gitarrljud samt bra trummor och handklappning.

I'm sorry är en lugn låt som har lite samma känsla som t ex Crazy. Brenda sjunger bra och och ett talat parti är riktigt bra.

That's all you gotta do har ett häftigt svävande basljud. Bra kör och gitarr samt förstås utmärkt sånginsats och lite galen saxofon. Trevlig och lite lagom balanserad melodi.

Heading home är en liten blues som påminner om Walking to New Orleans. Det långsamma flödande tempot och mycket bra varm och känslofylld sånginsats av Brenda Lee gör detta till en kanonlåt.

Wee wee willies lite trevande och försiktig för att vara Brenda Lee. Spännande annorlunda avslutning på låten.

Skivan avslutas med Let's jump the broomstick. Här har fått tillbaka sin grymma energi. Handklappning, saxofon och gitarr och bra sång i ett rasande tempo.

Dynamisk brittisk rock

May Blitz var en brittisk hårdrocksgrupp som spelar en väldigt progressiv typ av musik. Det blir väldigt konstnärligt och progressivt ibland men på låten Smoking the day away hittar de en perfekt balans. Låten påminner lite grann både om Dust och Parish Hall.

May Blitz gav sammanlagt ut två album och detta var deras första. Den välfyllda lp:n kom 1970. I Storbritannien kom albumet ut på det välkända skivmärket Vertigo. Jag har den amerikanska utgåvan på Paramounth. Gruppen låter faktiskt inte speciellt brittisk. Mycket mycket bättre än Led Zeppelin.

Gruppen skrev och producerade alla sina låtar själva och resultatet är mycket bra. Omväxlande och dynamiskt. Äkta och genuint. De var bara tre musiker och vad jag kan märka så är det inga sessionsmusiker eller orkestrar med. Melemmarna var Tony Newman på trummor, Reid Hudson på bas och sång samt James Black på gitarr och han var också huvudsångare i bandet.

Smoking the day away har ett tungt basbetonat och medryckande grundriff. Detta inleder låten som sedan får ett klarare nästan akustisk klingande gitarrljud som låter lite japanskt. Sedan följer ett längre improviserat parti med en helt annan ljudbild med trummor och akustik gitarr men fortfarande den domedagstunga basen i bakgrunden. De akusktiska ljuden spelas snabbt och efter en stund snubblar nästan basen över sig själv i ett funkliknande inferno. Mot slutet kommer det episka avslappnade men grymt tunga riffet tillbaka och knyter ihop låten.

I don't know är en kortare låt med mer sång. Ganska tung men också betydligt mer experimentell med mycket trummor. Ett långt parti med bra och annorlunda elgitarrspel gör låten till trevlig lyssning.

Avslutningen på första sidan Dreaming är väldigt lågmäld i början men växer i dynamisk intensitet. Akustiska gitarrer med trummorna some smattrar och dundrar. Sånginstansen är engagerad och ganska bluesig. Längre in blir de än mer experimentella med spridda ljud både sjungna och trummor och akustiska gitarrljud. De spelas snabbt ibland och långsamt ibland. Blir på något skumt sätt ganska melodiöst ändå.

Andra sidan inleds med låten Squeet. Annorlunda ljud från elgitarr i början. Väldigt annorlunda rytmer men känslan i låten är nog ändå en blues. Rytmen och känslan ändras en bit in i låten när den blir mer jazziga improvistationer med ett hypnotiskt grundkomp på bas. Blixtrande elgitarrsolon i båda högtalarna får det att svänga rejält. Imponerande hur en låt kan genomgå sådande otroliga förändringar fram och tillbaka på bara några minuter.

Tomorrow may come inleder drömskt med glesa ljud. Mer och tydligare komp tillkommer men den här låten håller sig på en lågmäld nivå. Lite drömska körer hjälper till i sången. En längtande stämning genom hela låten. Akustisk ljudbild som emellanåt är småjazzig men framförallt progressiv.

Ett maffigt trumsolo inleder Fire queen. Sedan kommer lite elgitarr stötvis som låter rock n roll influerad. Ganska galen sånginsats och gitarr som låter som om den spelas allra längst ner på gitarrhalsen. Sin vana trogen byter låten skepnad. Här till ett mer distat och furiöst gitarrläge som i sitt överstyrda manöverområde ändå lyckas låta på många häftiga och varierade sätt. Sånginstasen är som sagt också väldigt galen men bra.

Låten Virgin waters avslutar skivan. Man hör vågorna skölja in mot strand i inledningen. Den här låten blandar även den tunga trummor med akustisk gitarr och elgitarr och bas. Mycket varierad och dynamsik ljudbild. Drömska och mystiska sånginsatser. Maffig avslutning med marsherande bastrummor och en vild elgitarr. Tillbaka till vågskvalpet.

Blues på annorlunda vis

Gruppen The Insect Trusts debutalbum The Insect Trust från 1968 utgivet på Capitol är en i sanning märklig skiva men samtidigt en mycket ljuv skiva. De blandar friskt stilar från psykedelisk rock till ljuvliga 20-melodier, blues, folkrock och tradjazz. Till och med lite nästan svensklingande folkmusik.

The Insect Trust bestod av Nancy Jeffries på sång, Luke Faust på banjo och gitarr, Bill Barth på elgitarr och även akustisk gitarr, Bob Palmer på saxofon och klarinett och Trevor Koehler på trummor och bas. De kom ursprungligen från Memphis men verkade i New York och New Jersey. Alla låtar utom tre är skrivna av medlemmarna i gruppen själva.

Omslaget förtjänar en liten utvikning också. Det är märklig och vacker psykedelisk symmetrisk figur ritad av Lydia Salzman.

Musiken de bjuder på är annorlunda gentemot andra grupper. Ibland låter de lite som HP Lovecraft, Ultimate Spinach eller Jefferson Airplane och ibland mer som Nitty Gritty Dirt Band eller The Band med egentligen inte som någon annan grupp. Deras unika 20-talssound som är ljusår från andra gruppers försök till vuaduville och music hall är i sanning underbart. Ljudbilden är otroligt dynamisk och annorlunda där alla instrument får plats att briljera.

The skin game inleder första sidan. Nancy sjunger vackert till ett i början lågmält ackompanjemang med bland annat flöjt. Detta ändras en bit in i låten när den blir snabbsvängande instrumentell med bleckblås och en massa slagverk. Sedan tas den ned på jorden till det mer långsamt flödande lätt jazziga ursprungslåten.

Miss fun city inleder som en folksång från Appalacherna där tiden stått still. Mycket banjo. Sedan förändras sången när Nancy börjar sjunga till ett säreget bleckblås ackompanjemang som för tankarna till mellanöstern i sitt rytmmönster. Låten tar en sväng tillbaka till folksångsstämningen igen och sedan tillbaka.

World war one song en helt ljuvlig sång skriven av bluessångaren Joe Callicott. Med något som låter som en oboe och en sprucken aukustisk gitarr spelad med bottleneck. En vacker trumpet tar över i instumentalversen. Nancy Jefferies sjunger helt underbart varmt och lätt lakoniskt. En versrad som återkommer är:

When Uncle Sam calls out your man don't sigh don't you cry

fantastiskt.

Special rider blues en klassisk blueslåt som finns inspelad i många versioner. Här i en version som verkar tillskriven Skip James. Den börjar på hans kusliga sätt med akustisk gitarr och en enslig stämma. Sedan hämtar den mer luft med elgitarr och bleckblås och Nancys röst som förblir lika varm och ljuv. Alla instrument i låten behandlas som soloinstrument och ger sig hän i eufori men lämnar hela tiden plats för varann och tappar aldrig känslan. Samspelet är fantastiskt genom de knappa 8 minuterna.

Sist ut är den korta låten Foggy river bridge fly som låter precis som en svensk folksång. En massa flinka fioler och en banjo. Rent instrumental.

Andra sidan inleder med Been here and gone so soon. En mycket märklig låt med många skepnader. Först ett kort talat parti om en bro. Sedan börjar låten med fin akustisk gitarr och vacker sånginsats av Nancy. Sedan kommer fylliga fioler och bastubor och vräker loss. Lite funkig countryfeeling utan att vara country.

Declaration of independence en snabb vacker låt. Nancy sjunger grymt bra. Massor med lössläppt blås. Först en pigg tvärflöjt sen massa gangster musik influerade toner från bleckblåsinstrument. Sedan kommer en massa vinande elgitarrsolon.

Walking on nails skriven av Gabor Szabo har en fantastisk ljudbild med sprucken aukustisk gitarr och en späd flöjt. Med Nancy Jefferies röst blir det underbart. Den är så underligt skör och stämningsfull.

Brighter than day har ett starkare och nästan funkigt pumpande ackompanjemang. Mycket fint bleckblås och vinande elgitarr. Tuborna åstakommer riktigt märkliga ljud.

Mountain song har en otroligt ålderdomlig stämning. Akustiska instrument och annorlunda slagverk och en fin flöjt ich något som nästan låter som knastret från en vedeldad spis och hästgnägg. En rent instrumental låt.

Sist ut på skivan är låten Going home. Här kommer återkommer det säregna spruckna gitarrljudet och flöjten. Nancy Jefferies sjunger underbart vackert med värme och visdom. Framkallar nästan bilder av hur det kalla vattnet från bergen porlar i bäcken och hur någon blickar ut över orört land.

Musikalisk ångest

Big Brother and the Holding Companys andra album kom 1968 det var det sista med Janis Joplin som medlem i gruppen. Albumet hette Cheap Thrills och kom ut på det stora skivbolaget Columbia. De gav ut två alum ytterligare det ena 1970 och det andra 1971 som jag säkerligen kommer att återkomma till. Jag har skrivit om det första albumet tidigare: Världens bästa sångerskas debut. Janis själv spelade också in ytterligare två album. Även dessa kommer jag att skriva om på bloggen.

Det är otroligt energiskt album som har ett fruktansvärt driv rakt igenom. Till stor del inspelat live. Tempot varierar från långsamma tunga blueslåtar till snabba rocklåtar men den ångestladdade energin är ständigt mycket påtaglig. Mycket av det är Janis Joplins förtjänst med hennes otroliga röst men även de övriga musikerna matchar henne perfekt med psykedeliska gitarrer, bas och vilda trummor. Det har en magisk avslappnad känsla mitt i det kokande raseriet.

Omslaget är speciellt med sin serieliknande framtoning. Det är faktiskt tecknat av serietecknaren Robert Crumb.

Combination of the two är i stora drag en glad och upslupen låt. Men den har även den något ångestladdat eller kanska snarast extatiskt över sig. Massvis med galna röster som ropar genom låten.

Skivan fortsätter med en blues, I need a man to love. Janis uppvisar många temperament genom låten. Från viskande intimt till galet utagerat. Hela tiden med musikalisk känsla. Gitarren och basen uppvisar mycket känslor de också. Med toner som skär distande genom rummet.

En av deras bästa låtar är en cover på Summertime. Inledningen är magnifik i sin avskalade enkelhet. Med det ensliga gitarrljudet och sedan kommer Janis med sin isande innerliga röst. De har fint samspel mellan två gitarrer längre in i låten där den ena håller sig lugn medan den ljusa briljerar och sedan byts de av och basljuden släpps lösa. Också samspelet mellan gitarren och Janis Joplins röst är ljuvligt.

Första sidan avslutas med den mest kända låten Piece of my heart, som också är en cover. Men här i sin ultimata version. Den växlar från total ångest till lugnet i stormens öga. Fin lössläppt kör från männen i gruppen. Otroligt bra gitarrspel återigen.

Andra sidan inleder med Turtle blues. En mer traditionellt framförd blues som Janis Joplin själv skrivit. Hur härligt piano som helst. Hennes klockrena hyllning till Bessie Smith. En bit in i låten kommer lite elgitarr som spelas som akustisk gitarr på ett mycket effektfullt sätt.

Nästa låt har samma melodi som låten Coo coo som släpptes som singel. Men har spelas den långsammare och med mer bruten melodi. Grundriffet varieras på många sätt. Lätt drömsk ångest. Här sjungs en stor del av Sam Andrew med Janis mer i bakgrunden.

Skivan avslutas med en grym cover på Big Mama Thorntons blueslåt Ball and chain. Låten som de spelade på Monterey Pop Festival. Här sjunger Janis väldigt innerligt. Kompet är tungt och psykedeliskt och nästan kontemplativt. Janis sjunger lite ackapella i slutet.

En av de bästa skivor som gjorts. Janis kunde sin blues. Ångest när den är som bäst.

Conway Twitty och Family Guy

TV-serier kan ofta vara en inspiration till att upptäcka ny musik. Ett bra exempel är den amerikanska tecknade serien Family Guy som går på 6:an. Där förekommer all möjlig musik bland annat faktiska klipp med Conway Twitty. En artist som spelade rock n roll redan på 50-talet och som under 60- och framförallt 70-talet spelade country. Påminner på många sätt om Elvis Presley.

Conway Twitty hette egentligen Harold Jenkins och han växte upp i samma trakter i Arkansas som Levon Helm och Ronnie Hawkins och de kände varann. Han omnämns flera gånger i Levon Helms och Ronnie Hawkins självbiografier. Han var äldst av de tre född 1933. Tillsammans med Loretta Lynn spelade Conway Twitty in flera skivor under 70-talet och det var genom honom som Levon Helm fick rollen i Coal miners daughter skriver Levon i självbiografin. Sorgligt nog så dog han redan 1993.

Skivan som jag tänkte ta upp här är I'm not through loving you yet från 1974 utgiven på märket MCA. Här finns alltså även med en låt som spelas i ett Family Guy avsnitt där Peter Griffin efteråt säger:

If Conway Twitty doesn't help I don't know what will

det säger mycket om hans storhet som en varmt inbäddande och genuin sångare. Med rötterna tryggt förankrade i countrymusiken och dess rika mylla.

Inleder skivan gör I'm not through loving you yet, som blev en hit. En äkta countryballad. Massvis med pedal steel gitarr och bra sång med lite körande på sina ställen.

Pure love är en snabbare låt men lika äkta och genuin country. Bra variation i tempot med fina gitarr stötar både på pedal steel och vanlig elgitarr. Dessutom lite skönt gungande bas på ett par ställen. Bra kvinnlig sångerska som sjunger ibland. Refrängen är mycket trallvänlig.

We've already tasted love tar det återigen lite lugnare. Conway Twitty sjunger med känsla. Här finns det med lite trevlig fiol.

She's just not over you yet framförs som en duett. Möjligen är det Carol Lee Cooper som är den kvinnliga sångerskan. En mycket stämmningsfull låt som man verkligen blir avslappnad av. Har en fin liten melodikrok.

Bakom den långa titeln I come here to let her memory wander through my mind döljer sig en behaglig countrylåt. Med en del piano och akustisk gitarr förutom pedal steel gitarren förstås.

Sist ut på första sidan kommer låten I changed my mind en låt som Conway Twitty komponerat helt på egen hand. En något rockigare låt. Riktigt bra gitarr som blandas upp med ljuvlig fiol. Conway sjunger grymt inlevelsefullt och i refrängen kommer Carol Lee Cooper och förstärker. Dessutom en kanonbra melodi.

Andra sidan inleds med låten I see the want to in your eyes som jag nämnde tidigare att den spelas upp i ett Family Guy avsnitt. En helt underbar låt framförd med känsla.

She fights that lovin' feeling har ett väldigt sparsmakat ackompanjemang men Conway Twittys röst fyller upp rummet på ett underbart sätt. Before your time fortsätter i samma lågmälda stil men höjer tempot och intensiteten längre in i låten. Fin ljudbild. Mycket bra och avkopplande. That's asking too much of the wine inleder med härliga toner från en mandolin.

Skivan avslutas med låten Your leaving left me still loving you med fint barinfluerat och avslappnat piano med många imprioviserade knorrar. Mycket bra duettsång med grym känsla.

Dansk rock

Hitintills så har jag mestadels tagit upp amerikansk musik på bloggen. Någon enstaka engelsk och en svensk lp har smugit sig fram. Det är därför på tiden att ta upp något annat. Nämligen en dansk skiva med gruppen Gasolin' som heter Efter endu en dag, den gavs ut 1976 på CBS.

Det är en ren slump att jag köpte skivan, den var med i ett paket med 10 skivor där jag egentligen bara var intresserad av en av skivorna. Överaskande nog så var de flesta av bonusskivorna riktigt bra. Bland dem den här. Det är den första skivan med Gasolin' som jag har hört men deras sjätte skiva totalt. Den är överaskande bra och mångsidig.

Gasolin' bestod av Kim Larsen på sång, Wili Jönsson på bas, Franz Beckerlee på gitarr och Sören Berlev på trummor. De är alla skickliga musiker med mycket känsla.

Deras musik består i grunden av rock men de slänger in lite tradjazz och visor och även en del andra musikaliska influenser. Jag skulle nog vilja jämföra dem lite grann med amerikanska The Insect Trust som också blandade rock med tradjazz.

Pilli Villi inleder. Den har ett svängigt ganska sparsmakat komp med ett fjädrande gitarrljud. Bra sånginsats av Kim Larsen.

Mamma CuCu är lite mer drömsk och känns väldigt modern i sin produktion. Konstiga jetplansljud och en del bra gitarr. Jag tror att hela låten framförs på engelska.

Bella Donna är en riktigt skum låt. En tradjazz låt, med både trä- och bleckblås. Ett par coola trumsolon också och några pianostänk. Den svänger rejält och har en trevlig melodi.

Kloden drejer stille rundt är lite mer avvaktande och lugnare med en härlig längtande melodi. Kim Larsen sjunger med känsla. Ackompanjemanget domineras av fin varierad elgitarr, perfekt avvägd fiol och piano och kraftfullt trumspel. En av skivans höjdpunkter.

De gule enker har också lite tradjazz eller 30-talsmusik över sig. Lite orgel och trumpet. En ganska försiktig och trevlig låt.

Sist ut på första sidan är Sirenesangen. Har ett ganska annorlunda komp med mungiga och lite obestämd reggietakt som varvas med en trallvänlig refräng som nästan låter som "vi er röde vi er vide". Ett riktigt bra elgitarrsolo hinns också med.

Andra sidan inleder med Twilight birds. Framförs helt på engelska. En hel del körande som låter riktigt bra men väldigt modernt. En del bra elgitarr och trumpet men annars ganska popinfluerat.

På Tantes foto hämtas inspirationen från Västindien tror jag. Bra kaotisk stämsång. En avslappnad skön låt.

De fem årstider känns istället som en visa. Skulle kunna ha varit en svensk visa. Mycket fint ackompanjemang med akustisk gitarr och stråkar samt lite lite flöjt.

Pas på svinget i Solröd är lite rockigare. Melodin påminner väldigt mycket om American farm som Levon Helm sjunger på skivan American Son. Bra elgitarr.

Stenaldersjazz är en instumentallåt. Mer visa än jazz. Men den har mycket temperament och låter som den är inspelad av en stor orkester. Har en liten vacker melodistrimma som återkommer på olika sätt.

Sist ut är den engelskspråkiga låten This is my life. En vacker lågmäld låt. Ackompanjemanget består mestadels av akustisk gitarr och stråkar. Kim Larsen sjunger engagerat och starkt och Birgitte Lindhardt, som jag antar är en skolad sångerska, sjunger ett bra solo.

Barock hårdrock

Rare Earth var ett avknoppningsmärke till det klassiska soul och pop skivmärket Motown i Detroit. Det skapades 1969 för att bredda repertoaren. Skivan The Gospel According to Zeus med bandet Power of Zeus som kom 1970 bjuder på hårdrock och progressiv rock lite i samma stil som Ultimate Spinach, Dust eller Savage Grace. Men de har ett väldigt eget sound där de förutom tung hårdrock med barockmusikinslag även sjunger på ett sätt som nästan är lite 50- och 60-tals inspirerat. Man tänker både på grupper som The Platters och Mamas and the Papas eller Growing Concern.

Power of Zeus bestod av Joe Periano på gitarr, Bill Jones på bas, Dennis Weber på orgel, piano och cembalo samt Bob Michalski på trummor. De skrev nästan allt sitt material själva och var och en har varit inblandad i minst en låt.

Skivan inleder tungt med It couldn't be me, den enda coverlåten. Ödesmättad tung basaktig gitarr och mycket gitarr. Bra sång som dessutom blommar ut i körsång ibland. Ett långt parti utan sång innehåller förutom det tunga basriffet lite mer vanligt gitarrspel och en del lågmäld orgel. Har ingen direkt melodi men fungerar bra ändå.

In the night har mer melodi men är lika tung även om den på sina ställen har riktigt bra stämsång. Sången är faktiskt väldigt varierad i den här låten. Fin vinande vindlande gitarr ovanpå en stadig rytmsektion av trummor och bas. Dessa tystnar och episka orgeltoner gör sig gällande innan trummorna och häftigt kontrasterande stämsång avslutar låten.

Green grass and clover är en helt annorlunda låt med cembalo som huvudinstrument. En del tunga trummor behåller dock delvis den hårda stilen. Fin sånginsats även här. Påminner lite om t ex Growing Concern på vissa sätt.

I lost my love är tillbaka med det tyngre artilleriet. Lite snabbare tempo och inte fullt lika tungt. Ett häftigt riff som upprepas effektivt.

The death trip är en riktigt häftig låt som kanske kan påminna lite om ett tyngre Ultimate Spinach. Inleder drömskt och klipper sedan i med tunga riff och bra sång. Sedan dämpas kompet något och de sjunger bara lite hummande. Lite orgel smyger sig lagom obemärkt förbi. Ett par mellanspel med tunga riff och trummor som svarar varann. Till och med lite klockor förekommer tror jag. En härlig psykeldelisk låt.

Andra sidan öppnar med No time som är riktigt tung med trummor, bas och grym gitarr. Orgel och piano förkommer också på ett kul sätt. Återigen förvånar de positivt med bra sång i bra arrangemang.

Uncertain destination inleder med det säregna ljudet från en cembalo sedan trycker de till ordentligt med gitarren och trummorna innan cembalon kommer tillbaka. Gitarren och och engagerad stämsång vävs ihop med cembalon på ett helt otroligt bra sätt. Riktigt skum rytm i en instrumentell sekvens med tung gitarr och cembolo tillsammans.

Realization har ett drivande tempo och en subtil närvaro av melodi. Osannolik men bra stämsång. Grym virtuos gitarr som briljerar fullständigt.

Hard working man förvånar på ett positivt sätt. Det är en maskerad blueslåt tror jag. Ganska skramlig och charmig. Med lite orgel, piano och bra sång. Påminner starkt om en annan låt som jag inte kommer på just nu.

The sorcerer of Isis (ritual of the mole) avslutar skivan. En vandrande episk låt. Lätt hypnotisk där de slår på med allt. Bra varierad gitarr som ibland är mörk och distad till en vägg och ibland ensligt vinande. Bra grundkomp med trummor och orgel som går in och ut. Innehåller ett mellanspel med skumma rymdljud och mystisk körsång. På något sätt känns det logiskt.

En varierad skiva proppfull med idéer. De kombinerar olika stilar på ett unikt sätt. Det blir aldrig pompöst eller överdrivet. Hela tiden äkta och genuint. Saknar kanske den där riktigt trallvänliga melodin men som helhet betraktat är det ett mycket bra album.

Spara sista dansen för mig

Låten Save the last dance for me skrevs av Doc Pomus och Mort Shuman och har spelats in i ett otal versioner, även på svenska med t ex Towa Carson. Originalversionen spelades in av vokalgruppen The Drifters och finns på med på deras skiva Save the last dance for me från 1962. Jag har den i dess brittiska utgåva på märket London. I USA gavs den ut på märket Atlantic.

Musiken är väldigt smäktande men blir aldrig prålig eller överdriven. De använder sig av att de har olika röstlägen och en kvinnokör ger ännu mer mångsidighet till sången i låtarna. De dominerande instrumenten är diverse stråkinstrument som används mycket bra. Även en del mjuka avrundade slagverk skapar en härlig rytm till den medryckande musiken.

Det är otroligt förvirrande vilka The Drifters egentligen var. På skivomslaget så är de namngivna som Carol Gardner, Billy Guy, Bill Jones och Earl Carroll. Men dessa är med smärre modifikationer medlemmarna i ett liknande band, The Coasters. Medlemmarna i detta band hette Carl Gardner, Billy Guy, Will Jones och Earl Carroll. Kan det vara så att The Coasters spelade in en skiva under namnet The Drifters?

Faktum är att tar man och lyssnar på Save the last dance for me från skivan så har den inte riktigt samma sug i melodin som när Ben E. King är med vid mikrofonen. Och han var ju medlem i The Drifters när singeln kom 1960.

Oavsett om det är The Drifters eller The Coasters som spelar så är det en bra skiva. Den inleder som sagt med titellåten som är en av mina absoluta favoritlåtar överhuvudtaget. En melodi som man rycks med av och som det går ljuva rysningar längs ryggraden när man hör.

Andra låten på sida ett är I count the tears. Med en melodi som påminner mycket om låten I wanna be Bobby's girl.

Somebody new dancin' with you har ett något annorlunda komp med mest gitarr och lite mjuka trummor inga stråkar.

Jackpot går i ganska långsamt tempo. Ganska mycket bas tror jag. Lite countryinfluerad men även i melodin lite lik den klassiska bluesen .

No sweet lovin' är den enda låten på skivan med elgitarr och bleckblås. Snäll och mjuk rock n roll.

Sweets for my sweet avslutar sida ett. En låt som jag framförallt förknippar med engelska bandet The Searchers. Här i en betydligt bättre version med skramliga charmiga trummor, piano, kvinnokör och fina vokalharmonier med basröst och ljusare röst.

Andra sidan inleder med Mexican divorce en skön melodi med underbart lunkande ackompanjemang i lite latinsk countrystil med gitarr. Här finns även en kvinnokör med. I slutet sjunger basstämman samtidigt som kvinnokören på ett väldigt trevligt sätt.

When my little girl is smiling den första av två låtar på skivan som är skriven av Carole King och Jerry Goffin. Påminner lite om The Platters. Här finns fina sångarrangemang som även involverar kvinnokören och mycket stråkar.

Some kind of wonderful King och Giffins andra låt på skivan. Även den har en fin melodi och en del stråkar. Men inte lika spännande sångarrangemang.

Pleasy stay inleder med fin call and answer sång mellan basstämman och de ljusare stämmorna.

Nobody but me riktigt bra melodi med fina stråkar och sångarrangemang. Återigen lite The Platters känsla. Huvudsångaren sjunger med mycket känsla och musiken tystnar ibland och han sjunger ett par ord ensam på ett effektfullt sätt.

Avslutningsvis kommer låten Room full tears har ett lite annorlunda mer sparsmakat men effektivt ackompanjemang. Stämmorna sjunger i häftiga vackra arrangemang. Fint samspel mellan slagverk och stråkar i mellanspelet.

En skiva som man blir på gott och avslappnat humör av. En snäll och charmig skiva. Rekommenderas!

Den improviserade rockmusikens kungar

Grateful Deads fjärde album är inspelat live och hette Live / Dead och är på maffiga två lp-skivor. Det gavs ut på märket Warner Brothers i november 1969. Ett album som anses som ett de bästa konsertalbum som spelats in. En skiva som fångade Grateful Deads improviserade experimentella och psykedeliska musik allra bäst. Efter den här skivan så spelade de in rakare country influerade låtar även om improvisationerna fortsatte på deras konserter ända till slutet.

Skivan inleder med Dark star skriven av Robert Hunter och Jerry Garcia. Den sträcker sig över en hel skivsida. Låten är i stort sett instrumentell, bara kanske sammanlagt 2 minuter sång. Den har ingen direkt melodi men håller ändå ihop och är en både avslappnande och spännande lyssning. En konstig låt på det sättet att den även utan melodi låter så melodisk. Den växlar mellan nästan jazz i stilen och psykedelisk rock. Jerry Garcias gitarr är det dominerande instrumentet genom hela låten. Han spelar den på hur många olika sätt som helst, ibland bara coolt knäppande och ibland i långa vinande temperamentsfulla sekvenser. Varje ljud från gitarren är utsökt fraserat. Ungefär i mitten spelas ett annorlunda solo på gitarren med spuckna drömska ljusa ljud, det är nog låtens bästa sekvens. Det är en del trummor och lite lite svag orgel i bakgrunden ibland. Intensiteten och tempo pendlar flödande genom hela låten. Mycket imponerande improvisationer som irrar hit och dit men alltid hittar hem.

Sida två som märkligt nog är på den andra skivan är Saint Stephen som var med på deras föregående skiva Aoxamoxoa. Den har i gengäld en väldigt stark taktfast melodi i grunden. I inledningen så låter det som att orgeln och gitarren spelar lite ur fas för att sedan sluta ihop igen det ger ett häftigt sväng. Betydligt mer sång i den här låten också som låter riktigt bra i låtens snabba refräng.

Utan paus övergår de i låten The eleven, skriven av Hunter och Lesh, med grymma trummor och väldigt euforisk gitarr. När de börjar sjunga igen så låter de som en uppslupen kör. Imponerande att de kan köra med samma instrumentuppsättning och ändå få till så annorlunda ljudbilder som hänger ihop så väl helt utan avbrott. Mot slutet gör Jerry Garcia så grym gitarr han kan i ena högtalaren medan Phil Lesh går lös så gott han kan på sin bas i den andra högtalaren. De följer varann perfekt på ett lössläppt sätt.

Sida tre innehåller en lång version av den tidiga blues och rock n roll låten Turn on your love light skriven av Joseph Scott och Deadric Malone. Ron Pigpen McKernan sjunger. I inledningen är det ett maffigt trumsolo. Återigen mycket bra gitarrspel som återigen låter annorlunda med mycket dist. Trummorna får stort utrymme genom hela låten. En nästan akapellasekvens med galen sång som leds av McKernan men där de andra körar kaotiskt. Grateful Dead kunde sin blues, här låter stundtals McKernan i sitt växlande tempo och temperment som en manlig Janis Joplin. Här hör man också hur publiken lever sig in.

Sista sidan börjar med den stillsamma bluesen Death don't have no mercy skriven av Gary Davis. Mycket varsamt och intimt framförd med gitarr och orgel. Jerry Garcia sjunger. Ljudnivån ökar något längre in i låten och de får till en längtande dröjande ödesmättad känsla med grym gitarr och trummor samt en del fin orgel. Mot slutet kommer sången tillbaka och det mer stillsamma kompet. En del fina basaktiga toner. Mycket bra psykedelisk rock.

Feedback skriven av Mcgannahan Skjellyfetti är nästa låt. En skrämmande expermimentell låt med vassa distorderade ljud. Kommer troligen från att de medvetet skapade rundgång, dvs att ljudet de spelade in i en mikrofon som stod placerad framför samma högtalare som ljudet spelades upp i. De måste dock ha haft något som bröt rundgången eftersom ljudet inte går i taket hela tiden. På något sätt låter det riktigt bra trots allt.

Som avslutning på detta episka konsertalbum kommer den stillsamma låten And we bid you goodnight. En superkort låt på bara en halvminut. En traditionell folksång.

Dynamisk sångerska

Nu tänkte jag ta itu med en mycket idérik skiva. Sångerskan Bonnie Kolocs första skiva heter After all this time. Den kom 1971 på märket Ovation som jag tidigare nämnt i samband med skivan Refuge med duon Heaven and Earth.

Bonnie Koloc kommer från Chicago Illinois. Hon spelade in flera skivor under 70-talet och kom faktiskt med sin senaste nu i år. Hennes fina omväxlande och nyansrika röst för ibland tankarna till Joan Baez eller Carole King och ibland till Grace Slick.

Innehållet på skivan kan i stora drag beskrivas som singer/songwriter, hon har skrivit de flesta av låtarna själv, men det tar musikaliska influenser från många håll och har ofta en drömsk ljudbild men sen finns det även en del psykedelisk rock. Flera av de medverkande musikerna är gemensamma med skivan Refuge. De som medverkar här är Norm Christian på trummor, Ron Scroggin på gitarr och harpa, Liz Scroggin på bakgrundssång, Stu Heiss på gitarr och Phil Upchurch på bas. Sedan omnämns även Allen Barcus på piano och även lite bas från Sid Simms. Bonnie och de första fem musikanterna får man förmoda är de som förekommer på bilden inne i skivkonvolutet.

Låten Don't leave me inleder skivan. Den börjar med drömska hummanden till svagt ackompanjemang. Sedan börjar hon sjunga och kompet blir starkare men behåller sitt drömska transtillstånd där kompet blir som ett kaotiskt mantra. Man får en inre bild av ett stort antal människor runt en eld en mörk natt som stampar takten. En av skivans många höjdpunkter.

Titellåten After all this time är mer traditionell och melodiös med avslappnat piano och engegerad vacker sång med mycket temperament. Kompet är dynamiskt med emellanåt stark gitarr, bas och trummor och ibland bara pianot. Bra kaotiskt körande i bakgrunden.

New York city blues är en avslappnad låt med piano och munspel som kommer in perfekt då och då. Står och väger mellan jazz och blues. Bonnie Koloc sjunger fint även här.

Devil's nine questions har lite mer folklåtskänsla över sig. Nästan ohörbart ackompanjemang men Bonnie sjunger starkt och man får en enslig längtande stämning.

Another new morn avslutar första sidan. Den har ett rikt ackompnagemang med fin akustisk gitarr men även elgitarr och fina trummor och bas. Bonnie sjunger varierat och melodin är glad och medryckande. I slutet kokar de upp grymt överaskande starkt solo.

Andra sidan inleder med den utmärkta låten Rainy day lady. Den är lite drömsk och flödande med akustisk gitarr och en massa andra mystiska men äkta klanger och bra sång.

Jazz man har lite Carole King över sig i melodi och tempo. En av skivans bästa låtar. Fint ackompanjmang. Avslappnad och trallvänlig.

Victoria's morning inleder trevande och lite kontemplativt med vackert avskalat piano. Bonnie Koloc sjunger med inlevelse och känsla. Lite gitarr och även trummor smyger sig fint fram i vissa partier.

Got to get what you can är en annorlunda låt med taktfast hypnotiskt munspel eller kanske dragspel som dominerande instrument. Bonnie sjunger ganska bluesigt och lite ljusare munspel drar igång långa kaotiska solon. Mycket dynamisk låt där även en gitarr och kaotiska bakgrundsröster hörs ibland. Riktigt överaskande och bra.

Skivan avslutas med låten One sure thing som är väldigt vackert sjungen av Bonnie Koloc. Kompet är sparsmakat och omväxlande och dynamiskt. Det växer i styrka med rund lite funkig bas och akustisk gitarr. Sen river de av några mäktiga psykedeliska solon på elgitarr också. En ganska ödesmättad låt i vissa partier där Bonnie verkligen använder sin röst. Skivans bästa låt.

Sammantaget en väldigt omväxlande skiva som tar sig många uttryck men det är ändå samlat och enhetligt. Flera riktigt bra låtar och några överaskningar. Rekomenderas varmt.

Fullt ös medvetslös

John Cippolina gitarristen i Quicksilver Messenger Service på bland annat deras första och deras andra lp hoppade av 1971. Han bildade då gruppen Copperhead som kom med sin första och enda platta 1973. Cippolina själv spelade gitarr, Gary Philippet bidrog på gitarr och sång, Jim McPherson på piano och sång samt bas, Hutch Hutchinson på sång och bas, och David Weber på trummor.

Tyvärr så har musiken på skivan inget med Quicksilver Messenger Service musik att göra. Det här är musik i ett enda tempo utan något temperament. Bara fullt ös medvetslös. Inga episka jam. Sen är produktionen väldigt modern.

Skivan inleder med Roller derby star en snabb och positivt laddad låt. Party. Man hör lite virtuosa gitarrsolon och trumsmattrande på två ställen i låten.

Kibitzer inleder lovande med lite enslig gitarr. Trumkompet har lite Bo Diddley över sig. Tyvärr så låter sångaren som någon som sjunger en polerad modern hårdrockslåt.

A little hand är en skön avslappnad och avskalad låt med lite piano. En del bra countryrockig gitarr. Sångaren låter alldeles för modernt uttryckslös.

Kamikaze börjar med lite japanska toner sen blir det partyhårdrock. Rösten som sjunger låter distad ibland eller så har de gjort en medveten förvrängning? Kokar upp en del ursinnig gitarr mot slutet innan musiken tystnar i en explosion.

Andra sidan inleder med Spin-spin som en del bra gitarr. Men i det stora hela tunggungande partymusik.

Pawnshop man är också en ganska slätstruken hårdrockslåt. Den har vissa passager av bra gitarr.

Wing-dang-doo fortsätter i samma stil. Väldigt anthemiska gitarrljud.

They're making a monster har fina plinkande känsliga gitarrljud som övergår i tyngre ljud. Men grundkompet är lite för mycket fullt ös medvetslös. Sånginsatsen har för mycket modern hårdrockspop över sig.

Kan tyvärr inte rekomendera den här skivan. Trots enskilt bra delar så lyfter det aldrig. Mycket på grund av dålig producering. Cippolina medverkade på fler skivor senare under 70-talet som jag säkerligen kommer att åtvända till här på Dagens album.

Okänd Stevie Wonder hit

Jag har alltid förknippat Stevie Wonder med låten I just called to say I love you som är en riktigt bra låt. I övrigt har jag mest förknippat Stevie Wonder med mest med väldigt moderent producerad soul och pop. Därför var det en ögonöppnare att höra låten A place in the sun från skivan Down to earth som Stevie Wonder spelade in redan 1966, bara 16 år gammal. Jag hade inte en aning om att han spelade in låtar redan på 60-talet och så underbart bra. En mycket glad överaskning. Jag hörde den på radio för första gången nu i år.

Skivan gavs ut på soulmärket framför andra, Motown men innehåller ändå en trevlig cover på Bob Dylans fantastiska Mr. Tambourine man. Det var imponerande nog Stevies sjätte album, men han hade inte börjat författa några låtar själv än.

Enligt Allmusic så spelade Benny Benjamin trummor, James Jamerson bas och Stevie Wonder själv spelade munspel och piano förutom att sjunga förstås. Ingen gitarrist alltså. Men jag misstänker att det fattas uppgifter. Bland annat hörs tydligt en basröst som säger något i bakgrunden på vissa låtar. Han omnämns inte.

Skivan inleds med A place in the sun. Stevie sjunger med en pojkaktig röst men har ändå en fantastisk värme och innerlighet i rösten. Textrader som

there's a place in the sun where there's room for everyone

värmer.

Nästa låt är den flitigt inspelade Bang bang. Bra driv.

Titelspåret Down to earth är en ganska långsam historia där man tydligt hör ett piano men kanske något för tamt.

Thank you love påminner mycket om annat från Motown. Väldigt rent producerad pop och soul i ett halvlångsamt tempo.

Be cool, be calm (and keep yourself together) är en mer upptempo låt men ganska omelodiöst och väldigt perfekt.

Sista låten på första sidan Sylvia fortsätter i samma rena kontemplativa soulstil.

Andra sidan inleder med My world is empty without you som är en riktigt bra låt med fint driv och uttrycksfull sånginsats.

The lonesome road har också ett fint driv med melodi.

Angel baby (don't you ever leave me) saknar tyvärr melodi och är alltför slätstruken.

Största överaskningen bland låtvalen måste ändå vara Mr. Tambourine man som Stevie Wonder framför väldigt bra. Han sjunger väldigt bra och ackompanjemanget är avvägt på ett bra sätt. Här tycker jag mig definitivt höra lite gitarr.

Sixteen tons har lite gangsterstämning över sig. Lite cool och dansant. Bra frasering och temperamentsfull sång. Jag trodde innan jag hörde skivan att den här låten hette "company store".

Skivan avslutas med låten Hey love, tråkigt nog en långsam typisk soullåt utan någon direkt melodi.

Det sammanfattade omdömet om skivan blir nog tyvärr inte så positivt som vissa av låtarna förtjänar. Det blir för mycket modernt producerad slät soul. Men ungefär hälften av låtarna är riktigt trevlig lyssning och A place in the sun är en av mina favoritlåtar överhuvudtaget och ger skivan en given plats i min samling.

Bo weevil med Teresa Brewer

En av mina favoritlåtar är Fats Dominos Bo Weevil. Den spelades in av Teresa Brewer i en annorlunda version 1956 på märket Coral. Sen spelade hon in den på nytt 1962 till en Greatest hits LP med nyinspelningar av låtar som hon gjort under 40- och 50-talen. Den kom ut på Philips records.

Teresa Brewer påminner lite grann om både Brenda Lee och Wanda Jackson men hon var lite mer åt jazz-hållet och dessutom var hon född redan 1931 och spelade in sina första singlar redan 1949. Hon var definitivt en rock n roll pionjär.

På skivan ackompanjeras Teresa troligen av musiker från Nashville eftersom inspelningen gjordes där. Enligt texten på baksidan kallades den effektfulla bakgrundskören för Milestone singers. Den påminner lite grann om The Jordanairs som var med på många inspelningar med Elvis Presley.

Skivan inleds med hennes mest kända låt Music, music, music. En glad medryckande låt i snabbt tempo med barpiano och en basröst som körar på ett par ställen.

A tear fell är en långsam vecker ballad. Melodin påminner mycket om My darling Clementine.

A sweet old fashioned girl har lite jazz över sig men är en trevlig svängig låt med bra driv ändå.

Till I waltz again with you är en mer avslappnad lätt jazzinfuerad låt. Den har en del klarinett och trumpet i sig. Den här var också nummer 1 i USA 1950.

Let me go, lover en välsjungen ballad.

Sida ett avslutas med klassikern Pledging my love. Teresa Brewer framför den mycket bra med långa toner och mycket känsla i rösten och fraseringen. Ackompanjemanget är också det mycket bra med trumpet i fint samspel med rösten och gitarren.

Först ut på andra sidan är Ricochet. En mycket glad och snabb men samtidigt avslappnad rock n roll låt. Kör i refrängen, trumpet och fina klanger från en elgitarr. Sånginsatsen är perfekt.

Empty arms är en ballad med fint piano och underbar tårdränkt sång av Teresa. Ganska contryinfluerad.

If you want some lovin' är en bra rock n roll låt. Mycket temperament i sången. Underbart trumpetsolo.

The ballad of lover's hill har något bekant över sig som jag inte kan placera. Påmonner om marschmusik. Fin insats på sången som är förstärkt av en bra kör. Teresas vackra röst blandas med en mörk manskör. Fina stråkarrangemang och toner från en akustisk gitarr och även fin bastrumma.

Min favorit Bo weevil kommer näst sist. Den går i snabbt tempo med kvinnlig kör och grymma slingor på elgitarr och intensiv sånginsats. Teresa Brewer gör en distinkt version av låten.

Avslutar skivan gör låten You send me. En avslappnad låt med lite stråkarrangemang och fin balanserad sånginsats. Trevlig melodi som knyter ihop säcken. En rock n roll ballad.

Sammantaget är mycket bra skiva med en sångerska som hade flera toppplaceringar på Billboard-listan i USA men som idag är ganska bortglömd. Hon slog igenom före rock n rollen men har ändå fångat en del av den energin i sin musik.

En strålande rockballad

Black and blue kom 1976. Det var Rolling Stones första album utan fast andregitarrist. Mick Taylor som ersatt ursprungsmedelmmen Brian Jones slutade i bandet inför inspelningen. Därför provade de flera olika gitarrister, så på skivan kan man höra både Harvey Mandel och Wayne Perkins samt förstås Ronnie Wood som blev den nye gitarristen till slut.

Skivan inleder med funklåten Hot stuff som också klättrade en bit upp på Billboardlistan. En av två låtar som gitarrgeniet Harvey Mandel från USA medverkar på.

Nästa låt är Hand of fate med gitarr av Wayne Perkins. Ett riktigt bra solo på gitarren. Mick Jagger sjunger riktigt bra på den här låten som är en ganska rättfram rocklåt.

Cherry oh baby är en avslappnad reggielåt där Keith Richard körar lite bakom Mick emellanåt. Ronnie Wood som senare blev fast medlem medverkar här för första gången ihop med Rolling Stones på gitarr. Den enda låten på skivan som inte är skriven av Richards och Jagger. Den är istället författad av Eric Donaldson.

Skivans bästa låt avslutar sida ett, Memory motel. En stillsam och lågmäld låt som framförs fantastiskt bra med mycket känsla av Mick Jagger som dessutom spelar piano. Låter mycket som Van Morrison i vissa lägen. Harvey Mandel gör en fin insats med gitarren. Mycket bra lätt kaotisk körsång kommer och går genom låten på ett trevligt sätt.

Andra sidan inleder med en reggie i annorlunda tappning. Hey negrita framförs avslappnat och Mick Jagger sjunger på sitt speciella sätt. Ibland låter det som om låten knappt håller ihop men sen kommer de in i gunget igen. Ljudbilden ändras lite på vissa ställen bland annat blir det lite piano och på ett ställe kommer lite bra elgitarr in.

Melody är nog skivans svagaste låt. En märklig lugn låt med lite rökig 20-talsjazzkänsla över sig. Känslan skapas framförallt av pianot, takten och sättet som texten framförs på. I slutet blir tillkommer bleckblås som fullbodar jazzkänslan.

När Fool to cry börjar så tror man att skivan vänt på sig själv och att Memory motel spelas igen. De är väldigt lika varann i vissa avsenden men Fool to cry har inte lika tydlig melodi och saknar den härliga pianokänslan och gitarrspelet är inte heller på långa när så bra. Gitarren hämtar sig lite i slutet.

Rolling Stones avslutar skivan med en rejäl rocklåt med titeln Crazy mama. Keith Richards står för huvudgitarrspelet. Driven takt och ganska tungt gung men väldigt positivt och medryckande. Lite skumma Japan-influerade ljud hörs ett par gånger. Galna röstarangemang skapar en härlig stämning och Mick Jagger sjunger engagerat och genuint. Skivans näst bästa låt.

En riktigt bra rockskiva med många bra låtar. Memory motel tycker jag kan räknas till en sann Rolling Stones klassiker i klass med t ex Angie och Ruby Tuesday.

Bob Dylans varma röst

Bob Dylan är en av mina favoritartister, därför är det kanske lite underligt att jag inte tagit upp någon av hans skivor här på bloggen tidigare. Därför tänkte jag nu skriva lite om Slow train coming en skiva som kom 1978. Inte någon av hans allmänt hyllade klassiker kanske men det gör det extra intressant att skriva om.

När man läser om den här skivan så är det främst dess påstådda religösa innehåll som tas upp. Jag vill hellre skriva om musiken och intensiteten i Dylans framförande.

Mark Knopfler från Dire Straits spelar gitarr och skivan är inspelad i den välkända Muscle Shoals studio i Alabama.

Gotta serve somebody inleder skivan. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en reggielåt eller en blues. Den är uppbyggd av orgel eller kanske synth och lite gitarr som spelar samma lilla slinga genom hela låten. På detta sjunger Bob Dylan engegerat och utrycksfullt emellanåt förstärkt av en kvinnokör. Detta blev lite av en singelhit och Dylan fick en grammy för bästa manliga sångframförande för den.

Precious angel är mer lik Dylans tidigare låtar med akustisk gitarr och i vissa partier förstärkt med bra elektrisk gitarr och lite piano. Återigen väldigt bra sjunget, Dylan tar verkligen i på sina ställen. Kvinnokören ger en härlig känsla den också.

I belive in you börjar stillsamt med akustisk gitarr. Dylan sjunger med varm och mild röst. Det kommer lite orgel, trummor och elgitarr men låten behåller sin varma invaggande känsla.

Titellåten Slow train avslutar första sidan. Påminner om första låten. En sorts blues i reggietakt. Här finns förutom elgitarren, orgeln, pianot, kören och Bob Dylans fantastiska röst även lite trumpet med. Låten är mer lössläppt och varierad än första låten.

Andra sidan inleder med Gonna change my way of thinking liksom första sidans första låt en en repetitiv låt men här med mer tyngd och mer åt rockhållet. Do right to me baby (do unto others) fortsätter i samma stil men lite mer lågmält. Ganska speciella gitarrljud. When you gonna wake up låter väldigt modern och fortsätter i samma stil som de två föregående låtarna. Utmärker sig lite med en blåssektion.

Man gave names to all the animals fortsätter med reggietakterna men har ett ovanligt driv i melodin och kanske latinska rytmer över sig också. Dylan sjunger nästan duett med kören i många partier av låten. Ackompanjemanget är stillsamt men kryddat med små krusningar av piano eller slagverk som förhöjer stämmningen.

Avslutningsvis kommer låten When he returns. Bara Dylan som sjunger till mycket bra ackompanjemang av piano. Och som han sjunger. Väldigt varmt och inlevelsefullt. Han tar i och tar långa behagligt hest skrikande toner. Förmedlar en hoppfull känsla. Min favoritlåt på skivan.

Ett av Dylans mindre kända album och vad jag förstår ett album som många avfärdar. Men enligt mig är det ett mästerverk fyllt med bra musik och några låtar som tillhör Dylans absolut bästa. Speciellt sångmässigt är det en otrolig och även ovanlig Dylan-platta. Han sjunger med en värme och uppriktighet som är underbar att lyssna på.

Lekfullt och gitarrintensivt

Jefferson Airplanes sista klassiska album var Volunteers. Efter det slutade flera av medlemmarna och gruppen bytte namn till Jefferson Starship. Volonteers gavs ut 1969 samma år som gruppen spelade på Woodstock-festivalen.

Jag skulle nog vilja påstå att det är Jefferson Airplans näst bästa skiva efter Surrealistic Pillow. Här kommer Jorma Kaukonen till sin rätt med långa improviserade gitarrsolon. Fortfarande finns experimenten från de två föregående plattorna kvar men här är de lekfullare och mer musikaliska och därför mycket mer lyckade.

Förutom själva bandet bestående av Grace Slick, Paul Kantner, Marty Balin, Jorma Kaukonen, Jack Casady och Spencer Dryden så spelade även Nicky Hopkins och Jerry Garcia på skivan. Nicky Hopkins som kommer ifrån England på piano och Jerry spelar pedal steel guitar.

We can be together inleder skivan på ett bra sätt. Folkrock i grunden men gott om bra psykedelisk gitarr som varieras på tufft sätt och lite avslappnat piano kryddar anrättningen. Både Kantner och Grace Slick sjunger. I en kort sekvens så påminner den om Spirits Animal zoo.

Good shepherd inleder magnifikt med avslappnat vinande gitarr sedan blir låten stundtals akustisk. Grace Slick sjunger drömskt till grym vinande gitarr. Även Kantner sjunger.

The farm framförs återigen av både Kantner och Slick. Här finns bra avslappnat piano som tillsammans med den lätt galna sången i galna arrangemang skapar en härlig stämning.

Hey Fredrick inleder med grym tung gitarr och Grace Slick som sjunger så där klart och kallt som bara hon kan. Väldigt bra gitarr och annorlunda gitarr genom hela låten. Ibland tung och mycket bas, ibland surrar den som geting. Hopkins försiktiga piano känns även det helt rätt, det hörs även precis så tydligt som det ska mitt i gitarrens vilda rytanden. En av Jefferson Airplanes bästa låtar.

Turn my life down är en annorlunda låt i sammanhanget med lite soul eller kanske gospelinslag och en del orgel.

En av de bästa låtarna på Crosby, Stills and Nash debutalbum var låten Wooden ships. Den är faktiskt medförfattad av Kantner tillsammans med Crosby och Stills. Grace Slick tillför en extra dimension med sin röst och låten går betydligt långsammare och är betydligt mer skrämmande i den här versionen. Riktigt bra gitarr och lite piano som tillsammans med galna röstarrangemang mellan Kantner och Slick ger låten karaktär. Dessutom framförd med mycket variation i temperment.

Eskimo blue day har lite episk Quicksilver Messenger Service känsla över sig. Grace Slick sjunger mycket bra till otroligt känslofyllt gitarrspel med mycket improvisation av Jorma Kaukonen.

A song for all seasons är en liten folkrockslåt i samma anda som t ex Ripple eller Brokedown palace från Grateful Deads skiva American Beauty. Avslappnat barpiano och lite pedal-steel gitarr och lätt galen körsång. Riktigt härlig och medryckande.

Skivans kortaste låt, Meadowlands är speciell med endast en dallrande men ändå lågmäld orgel. Skulle i princip kunna vara hämtat från ett datorspel från 80-talet. Lite häftigt och känns konstigt nog helt rätt.

Titelspåret Volunteers avslutar. Är säkerligen en sammhällskommentar rent textmässigt. Melodin är medryckande och texten framförs lätt euforiskt. Har några fina gitarrslingor utslängda här och var.

Sammantaget är kanonskiva med många riktigt bra låtar och inga tråkiga stunder. Skivan känns helgjuten och genuin. Det man bär med sig är lekfullheten i sången och det fantastiska gitarrspelet.

Oväntat innehåll

När man ser framsidan av omslaget till Parish Halls självbetitlade skiva så är det lätt att tro att det är en singer/songwriter skiva. Omslaget visar en man med ett behagligt ansikte och en bekymrad men innerst inne hoppfull min. Namnet manar dock till eftertanke, parish betyder ju församling och parish hall närmast församlingshem. När man lyssnar på skivan så möts man istället av helt underbar perfekt avvägd lössläppt hårdrock. En rolig vändning.

Gruppen Parish Hall bestod av tre personer. Gary Wagner på sång, gitarr och piano, John Haden på bas och Steve Adams på trummor. Skivan med dem gavs ut 1970 på märket Fantasy som även gav ut Creedence Clearwater Revival. Gruppen var från liksom dem från Kalifornien.

Gary Wagner skrev samtliga låtar och han sjunger väldigt bra. Producent var Ray Shanklin. Ljudbilden är väldigt klar och instrumenten hörs tydligt, så han gjorde ett bra jobb.

Skivan startar med häftiga basaktiga gitarrljud i låten My eyes are getting heavy. Ljudbilden är tung men varierad hårdrock. Sånginsatsen är underbart skör. Gitarrljuden har en kul liten knorr i slutet på varje anslag. I slutet kommer en längre sekvens med galna skärande ljusa gitarrljud som studsar runt i rummet. Låten är lite progressiv också med variation i takten.

Dynaflow är en skön blues i grunden som framförs på ett lössläppt sätt med bra sång och varierad gitarr. Gitarrljudet är tungt och basaktigt men med en rolig ljus avslutning. Hela sången är väldigt varierad med en flödande ljudbild.

En lågmäld rökig orgel äntrar ljudbilden i låten Ain't feeling too bad. Det ger en viss Allman Brothers Band känsla. Lite lite piano döljer sig nog bakom orgeln också. Sånginsatsen är återigen jättebra.

Med Silver ghost inleder Parish Hall med ett trevligt japanskt gitarrljud som återkommer genom hela låten. Basen är också prominent i en låt som känns väldigt medryckande på ett avslappnat och behagligt sätt.

Skid row runner avslutar första sidan. Grym inledning på låten med call and answer mellan gitarr och piano. Låten har ett snabbt varierat tempo. Bra gitarrsolo med långa vinande toner. Ett bra trumsolo också. Mycket cymballjud från trummorna i vissa parter. Skumt svävande gitarrljud precis i slutet på låten.

Andra sidan inleder med den snabba låten Lucanna. Bra sång och häftiga gitarrljud över ett grymt bas och trumkomp.

We're gonna burn together är en lite långsammare låt där den rökiga orgeln är tillbaka. Påminner lite grann om Allman Brothers Band men gitarrljudet är annorlunda med ett gummisnoddsliknande anslag. De uppmanar en del av det jammande improviserande ljudet som är så underbart att lyssna på.

Somebody got the blues har också lite sydstatsrocksinfluenser. Gitarrljudet skuljer sig från föregående låt och är aningen mer countryinfluerat i många passager. Ett par orgelfria mellanspel har riktigt häftiga gitarrtoner som påminner lite om Grateful Dead på American Beauty.

How can you win är riktigt tung ångestfylld blues. Grymma gitarrljud och mycket call and answer mellan bas och gitarr. Ett kort solo som återkommer flera gånger är helt underbart med helt unikt ljud från gitarren.

Med Take me with you when you go avslutas skivan i glad och lite ljuv stil. Helt perfekt skör sång och stillsamt ackompanjemang. Lite piano och fin bas och gitarr som sitter perfekt. Har en mysig countryrockskänsla över sig.

Hårdrock blir inte bättre än så här. En helt underbas skiva som innehåller varierad och jammande avslappnad hårdrock i country och bluesstil. Rekommenderas.