Skivan inleder med Dark star skriven av Robert Hunter och Jerry Garcia. Den sträcker sig över en hel skivsida. Låten är i stort sett instrumentell, bara kanske sammanlagt 2 minuter sång. Den har ingen direkt melodi men håller ändå ihop och är en både avslappnande och spännande lyssning. En konstig låt på det sättet att den även utan melodi låter så melodisk. Den växlar mellan nästan jazz i stilen och psykedelisk rock. Jerry Garcias gitarr är det dominerande instrumentet genom hela låten. Han spelar den på hur många olika sätt som helst, ibland bara coolt knäppande och ibland i långa vinande temperamentsfulla sekvenser. Varje ljud från gitarren är utsökt fraserat. Ungefär i mitten spelas ett annorlunda solo på gitarren med spuckna drömska ljusa ljud, det är nog låtens bästa sekvens. Det är en del trummor och lite lite svag orgel i bakgrunden ibland. Intensiteten och tempo pendlar flödande genom hela låten. Mycket imponerande improvisationer som irrar hit och dit men alltid hittar hem.
Sida två som märkligt nog är på den andra skivan är Saint Stephen som var med på deras föregående skiva Aoxamoxoa. Den har i gengäld en väldigt stark taktfast melodi i grunden. I inledningen så låter det som att orgeln och gitarren spelar lite ur fas för att sedan sluta ihop igen det ger ett häftigt sväng. Betydligt mer sång i den här låten också som låter riktigt bra i låtens snabba refräng.
Utan paus övergår de i låten The eleven, skriven av Hunter och Lesh, med grymma trummor och väldigt euforisk gitarr. När de börjar sjunga igen så låter de som en uppslupen kör. Imponerande att de kan köra med samma instrumentuppsättning och ändå få till så annorlunda ljudbilder som hänger ihop så väl helt utan avbrott. Mot slutet gör Jerry Garcia så grym gitarr han kan i ena högtalaren medan Phil Lesh går lös så gott han kan på sin bas i den andra högtalaren. De följer varann perfekt på ett lössläppt sätt.
Sida tre innehåller en lång version av den tidiga blues och rock n roll låten Turn on your love light skriven av Joseph Scott och Deadric Malone. Ron Pigpen McKernan sjunger. I inledningen är det ett maffigt trumsolo. Återigen mycket bra gitarrspel som återigen låter annorlunda med mycket dist. Trummorna får stort utrymme genom hela låten. En nästan akapellasekvens med galen sång som leds av McKernan men där de andra körar kaotiskt. Grateful Dead kunde sin blues, här låter stundtals McKernan i sitt växlande tempo och temperment som en manlig Janis Joplin. Här hör man också hur publiken lever sig in.
Sista sidan börjar med den stillsamma bluesen Death don't have no mercy skriven av Gary Davis. Mycket varsamt och intimt framförd med gitarr och orgel. Jerry Garcia sjunger. Ljudnivån ökar något längre in i låten och de får till en längtande dröjande ödesmättad känsla med grym gitarr och trummor samt en del fin orgel. Mot slutet kommer sången tillbaka och det mer stillsamma kompet. En del fina basaktiga toner. Mycket bra psykedelisk rock.
Feedback skriven av Mcgannahan Skjellyfetti är nästa låt. En skrämmande expermimentell låt med vassa distorderade ljud. Kommer troligen från att de medvetet skapade rundgång, dvs att ljudet de spelade in i en mikrofon som stod placerad framför samma högtalare som ljudet spelades upp i. De måste dock ha haft något som bröt rundgången eftersom ljudet inte går i taket hela tiden. På något sätt låter det riktigt bra trots allt.
Som avslutning på detta episka konsertalbum kommer den stillsamma låten And we bid you goodnight. En superkort låt på bara en halvminut. En traditionell folksång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar