Blues på annorlunda vis

Gruppen The Insect Trusts debutalbum The Insect Trust från 1968 utgivet på Capitol är en i sanning märklig skiva men samtidigt en mycket ljuv skiva. De blandar friskt stilar från psykedelisk rock till ljuvliga 20-melodier, blues, folkrock och tradjazz. Till och med lite nästan svensklingande folkmusik.

The Insect Trust bestod av Nancy Jeffries på sång, Luke Faust på banjo och gitarr, Bill Barth på elgitarr och även akustisk gitarr, Bob Palmer på saxofon och klarinett och Trevor Koehler på trummor och bas. De kom ursprungligen från Memphis men verkade i New York och New Jersey. Alla låtar utom tre är skrivna av medlemmarna i gruppen själva.

Omslaget förtjänar en liten utvikning också. Det är märklig och vacker psykedelisk symmetrisk figur ritad av Lydia Salzman.

Musiken de bjuder på är annorlunda gentemot andra grupper. Ibland låter de lite som HP Lovecraft, Ultimate Spinach eller Jefferson Airplane och ibland mer som Nitty Gritty Dirt Band eller The Band med egentligen inte som någon annan grupp. Deras unika 20-talssound som är ljusår från andra gruppers försök till vuaduville och music hall är i sanning underbart. Ljudbilden är otroligt dynamisk och annorlunda där alla instrument får plats att briljera.

The skin game inleder första sidan. Nancy sjunger vackert till ett i början lågmält ackompanjemang med bland annat flöjt. Detta ändras en bit in i låten när den blir snabbsvängande instrumentell med bleckblås och en massa slagverk. Sedan tas den ned på jorden till det mer långsamt flödande lätt jazziga ursprungslåten.

Miss fun city inleder som en folksång från Appalacherna där tiden stått still. Mycket banjo. Sedan förändras sången när Nancy börjar sjunga till ett säreget bleckblås ackompanjemang som för tankarna till mellanöstern i sitt rytmmönster. Låten tar en sväng tillbaka till folksångsstämningen igen och sedan tillbaka.

World war one song en helt ljuvlig sång skriven av bluessångaren Joe Callicott. Med något som låter som en oboe och en sprucken aukustisk gitarr spelad med bottleneck. En vacker trumpet tar över i instumentalversen. Nancy Jefferies sjunger helt underbart varmt och lätt lakoniskt. En versrad som återkommer är:

When Uncle Sam calls out your man don't sigh don't you cry

fantastiskt.

Special rider blues en klassisk blueslåt som finns inspelad i många versioner. Här i en version som verkar tillskriven Skip James. Den börjar på hans kusliga sätt med akustisk gitarr och en enslig stämma. Sedan hämtar den mer luft med elgitarr och bleckblås och Nancys röst som förblir lika varm och ljuv. Alla instrument i låten behandlas som soloinstrument och ger sig hän i eufori men lämnar hela tiden plats för varann och tappar aldrig känslan. Samspelet är fantastiskt genom de knappa 8 minuterna.

Sist ut är den korta låten Foggy river bridge fly som låter precis som en svensk folksång. En massa flinka fioler och en banjo. Rent instrumental.

Andra sidan inleder med Been here and gone so soon. En mycket märklig låt med många skepnader. Först ett kort talat parti om en bro. Sedan börjar låten med fin akustisk gitarr och vacker sånginsats av Nancy. Sedan kommer fylliga fioler och bastubor och vräker loss. Lite funkig countryfeeling utan att vara country.

Declaration of independence en snabb vacker låt. Nancy sjunger grymt bra. Massor med lössläppt blås. Först en pigg tvärflöjt sen massa gangster musik influerade toner från bleckblåsinstrument. Sedan kommer en massa vinande elgitarrsolon.

Walking on nails skriven av Gabor Szabo har en fantastisk ljudbild med sprucken aukustisk gitarr och en späd flöjt. Med Nancy Jefferies röst blir det underbart. Den är så underligt skör och stämningsfull.

Brighter than day har ett starkare och nästan funkigt pumpande ackompanjemang. Mycket fint bleckblås och vinande elgitarr. Tuborna åstakommer riktigt märkliga ljud.

Mountain song har en otroligt ålderdomlig stämning. Akustiska instrument och annorlunda slagverk och en fin flöjt ich något som nästan låter som knastret från en vedeldad spis och hästgnägg. En rent instrumental låt.

Sist ut på skivan är låten Going home. Här kommer återkommer det säregna spruckna gitarrljudet och flöjten. Nancy Jefferies sjunger underbart vackert med värme och visdom. Framkallar nästan bilder av hur det kalla vattnet från bergen porlar i bäcken och hur någon blickar ut över orört land.