En skiva som jag letat efter ända sen jag började samla på lp-skivor har varit American Beauty med Grateful Dead. Men på skivmässan i Huskvarna nu i november så hittade jag den äntligen. Det är en av Grateful Deads största succeer så det är märkligt att den inte syns på skivmässorna oftare. Min teori är att det beror på att skivan är så bra, när man väl har fått tag i den så släpper man den inte.
Flödande ljudbild med tydliga instrument som ofta har en akustisk känsla. Bra medryckande och trallvänliga melodier. En helt genuin och genomärlig skiva med helt underbara låtar.
Skivan öppnar fantastiskt med Box of rain skriven av Phil Lesh och Robert Hunter. Ett fjäderlätt gitarrspel med små speciella virtuosa ljud hela tiden. En mjuk och medryckande låt. Ungefär 2 minuter in i låten tystnar sången och man hör bara grundkompet och den ljuvliga countryaktiga gitarren i kanske en halv minut. En av de absolut bästa gitarrpassagerna någonsin, helt magiskt. I slutet är det riktigt bra stämsång.
Friend of the devil är en snabbare låt men ändå lågmäld. En del banjo och ganska tydlig bas. Ganska udda melodi och struktur. Fina trummor som passar ihop bra med banjon.
Suger magnolia har en riktigt häftig och annorlunda ljudbild. Sången är roligt upplagd med ömsom solosång och ömsom kör. Countryinfluerad gitarr och en stadig bas och pigga trummor. En gitarr har ett alldeles eget sound och en egen spelstil som kommer stötvis och ljudet är ringande och klingande. Som Bo Diddly men med countrystil.
Operator framförs också i en väligt egen stil med en sammanböandning mellan countryrock och blues i ett stötvis framförande. Att Ron McKernan står för sången och även drar av ett munspelssolo bidrar till låtens unika ljud.
Avslutningsvis på sida ett kommer Candyman. En eftertänksam låt med ett sparsmakat och lågmält ackompanjemang. I vissa stunder är det stämsång och i andra sjunger Jerry Garcia själv. I vissa partier svävar pedal steel gitarrsljuden på ett otroligt sätt i andra är det nästan akustiska gitarrtoner som möter lyssnaren. Allt med lika stor känsla och virtuosa svängighet.
Andra sidan inleder med Ripple en folkmusikslåt. Rent aukustisk med mycket varietat gitarrspel och även fantastisk mandolin i refrängen som David Grisman. Vacker och stämmningsfull stämsång som är så trallvänlig att man hänger med själv. I slutet låter det som massvis med folk är med och trallar.
Brokedown palace bjuder på en underbar sånginsats i bra arrangemang och lite tankfullt tillbakablickande piano i avslappnad stil framfört av Howard Wales.
Till the morning comes påminner mycket om Suger magnolia från första sidan. Samma Bo Diddly aktiga sätt men med countryrockfelling. Call and answer mellan sången som framförs i kör och gitarren. Ibland blixtrar en elgitarr till i bakgrunden. Ljudbilden flödar hämningslöst med stor framgång.
Skivans märkligaste låt men ändå märkligt passande är nästa låt Attics of my life. Nästan lite kyrklig i sin framtoning. Väldigt eftertänksam och ångerfull men samtidigt väldigt hoppfull och behaglig att lyssna på. Stundtals bryter sig kompet loss från den innerliga körliknande starka stämsången men oftast intar den en underordnad ställning. På låg volym låter det nästan som om de sjunger akapella.
Skivans sista låt är Truckin som om jag förstått rätt är en liten självbiografi över bandet. Pigg och virtuosa gitarrsolon är spridda över hela låten. Tuff bas som avslutar varje rad i refrängen med ett par oemotståndliga toner. En hel del lågmäld och stilfull orgel emellanåt. En versrad från låten har kommit att definiera Grateful Dead
what a long strange trip it's beenklockrent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar