May Blitz var en brittisk hårdrocksgrupp som spelar en väldigt progressiv typ av musik. Det blir väldigt konstnärligt och progressivt ibland men på låten Smoking the day away hittar de en perfekt balans. Låten påminner lite grann både om Dust och Parish Hall.
May Blitz gav sammanlagt ut två album och detta var deras första. Den välfyllda lp:n kom 1970. I Storbritannien kom albumet ut på det välkända skivmärket Vertigo. Jag har den amerikanska utgåvan på Paramounth. Gruppen låter faktiskt inte speciellt brittisk. Mycket mycket bättre än Led Zeppelin.
Gruppen skrev och producerade alla sina låtar själva och resultatet är mycket bra. Omväxlande och dynamiskt. Äkta och genuint. De var bara tre musiker och vad jag kan märka så är det inga sessionsmusiker eller orkestrar med. Melemmarna var Tony Newman på trummor, Reid Hudson på bas och sång samt James Black på gitarr och han var också huvudsångare i bandet.
Smoking the day away har ett tungt basbetonat och medryckande grundriff. Detta inleder låten som sedan får ett klarare nästan akustisk klingande gitarrljud som låter lite japanskt. Sedan följer ett längre improviserat parti med en helt annan ljudbild med trummor och akustik gitarr men fortfarande den domedagstunga basen i bakgrunden. De akusktiska ljuden spelas snabbt och efter en stund snubblar nästan basen över sig själv i ett funkliknande inferno. Mot slutet kommer det episka avslappnade men grymt tunga riffet tillbaka och knyter ihop låten.
I don't know är en kortare låt med mer sång. Ganska tung men också betydligt mer experimentell med mycket trummor. Ett långt parti med bra och annorlunda elgitarrspel gör låten till trevlig lyssning.
Avslutningen på första sidan Dreaming är väldigt lågmäld i början men växer i dynamisk intensitet. Akustiska gitarrer med trummorna some smattrar och dundrar. Sånginstansen är engagerad och ganska bluesig. Längre in blir de än mer experimentella med spridda ljud både sjungna och trummor och akustiska gitarrljud. De spelas snabbt ibland och långsamt ibland. Blir på något skumt sätt ganska melodiöst ändå.
Andra sidan inleds med låten Squeet. Annorlunda ljud från elgitarr i början. Väldigt annorlunda rytmer men känslan i låten är nog ändå en blues. Rytmen och känslan ändras en bit in i låten när den blir mer jazziga improvistationer med ett hypnotiskt grundkomp på bas. Blixtrande elgitarrsolon i båda högtalarna får det att svänga rejält. Imponerande hur en låt kan genomgå sådande otroliga förändringar fram och tillbaka på bara några minuter.
Tomorrow may come inleder drömskt med glesa ljud. Mer och tydligare komp tillkommer men den här låten håller sig på en lågmäld nivå. Lite drömska körer hjälper till i sången. En längtande stämning genom hela låten. Akustisk ljudbild som emellanåt är småjazzig men framförallt progressiv.
Ett maffigt trumsolo inleder Fire queen. Sedan kommer lite elgitarr stötvis som låter rock n roll influerad. Ganska galen sånginsats och gitarr som låter som om den spelas allra längst ner på gitarrhalsen. Sin vana trogen byter låten skepnad. Här till ett mer distat och furiöst gitarrläge som i sitt överstyrda manöverområde ändå lyckas låta på många häftiga och varierade sätt. Sånginstasen är som sagt också väldigt galen men bra.
Låten Virgin waters avslutar skivan. Man hör vågorna skölja in mot strand i inledningen. Den här låten blandar även den tunga trummor med akustisk gitarr och elgitarr och bas. Mycket varierad och dynamsik ljudbild. Drömska och mystiska sånginsatser. Maffig avslutning med marsherande bastrummor och en vild elgitarr. Tillbaka till vågskvalpet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar