Barock hårdrock

Rare Earth var ett avknoppningsmärke till det klassiska soul och pop skivmärket Motown i Detroit. Det skapades 1969 för att bredda repertoaren. Skivan The Gospel According to Zeus med bandet Power of Zeus som kom 1970 bjuder på hårdrock och progressiv rock lite i samma stil som Ultimate Spinach, Dust eller Savage Grace. Men de har ett väldigt eget sound där de förutom tung hårdrock med barockmusikinslag även sjunger på ett sätt som nästan är lite 50- och 60-tals inspirerat. Man tänker både på grupper som The Platters och Mamas and the Papas eller Growing Concern.

Power of Zeus bestod av Joe Periano på gitarr, Bill Jones på bas, Dennis Weber på orgel, piano och cembalo samt Bob Michalski på trummor. De skrev nästan allt sitt material själva och var och en har varit inblandad i minst en låt.

Skivan inleder tungt med It couldn't be me, den enda coverlåten. Ödesmättad tung basaktig gitarr och mycket gitarr. Bra sång som dessutom blommar ut i körsång ibland. Ett långt parti utan sång innehåller förutom det tunga basriffet lite mer vanligt gitarrspel och en del lågmäld orgel. Har ingen direkt melodi men fungerar bra ändå.

In the night har mer melodi men är lika tung även om den på sina ställen har riktigt bra stämsång. Sången är faktiskt väldigt varierad i den här låten. Fin vinande vindlande gitarr ovanpå en stadig rytmsektion av trummor och bas. Dessa tystnar och episka orgeltoner gör sig gällande innan trummorna och häftigt kontrasterande stämsång avslutar låten.

Green grass and clover är en helt annorlunda låt med cembalo som huvudinstrument. En del tunga trummor behåller dock delvis den hårda stilen. Fin sånginsats även här. Påminner lite om t ex Growing Concern på vissa sätt.

I lost my love är tillbaka med det tyngre artilleriet. Lite snabbare tempo och inte fullt lika tungt. Ett häftigt riff som upprepas effektivt.

The death trip är en riktigt häftig låt som kanske kan påminna lite om ett tyngre Ultimate Spinach. Inleder drömskt och klipper sedan i med tunga riff och bra sång. Sedan dämpas kompet något och de sjunger bara lite hummande. Lite orgel smyger sig lagom obemärkt förbi. Ett par mellanspel med tunga riff och trummor som svarar varann. Till och med lite klockor förekommer tror jag. En härlig psykeldelisk låt.

Andra sidan öppnar med No time som är riktigt tung med trummor, bas och grym gitarr. Orgel och piano förkommer också på ett kul sätt. Återigen förvånar de positivt med bra sång i bra arrangemang.

Uncertain destination inleder med det säregna ljudet från en cembalo sedan trycker de till ordentligt med gitarren och trummorna innan cembalon kommer tillbaka. Gitarren och och engagerad stämsång vävs ihop med cembalon på ett helt otroligt bra sätt. Riktigt skum rytm i en instrumentell sekvens med tung gitarr och cembolo tillsammans.

Realization har ett drivande tempo och en subtil närvaro av melodi. Osannolik men bra stämsång. Grym virtuos gitarr som briljerar fullständigt.

Hard working man förvånar på ett positivt sätt. Det är en maskerad blueslåt tror jag. Ganska skramlig och charmig. Med lite orgel, piano och bra sång. Påminner starkt om en annan låt som jag inte kommer på just nu.

The sorcerer of Isis (ritual of the mole) avslutar skivan. En vandrande episk låt. Lätt hypnotisk där de slår på med allt. Bra varierad gitarr som ibland är mörk och distad till en vägg och ibland ensligt vinande. Bra grundkomp med trummor och orgel som går in och ut. Innehåller ett mellanspel med skumma rymdljud och mystisk körsång. På något sätt känns det logiskt.

En varierad skiva proppfull med idéer. De kombinerar olika stilar på ett unikt sätt. Det blir aldrig pompöst eller överdrivet. Hela tiden äkta och genuint. Saknar kanske den där riktigt trallvänliga melodin men som helhet betraktat är det ett mycket bra album.