Energisk sångerska

En av de första rocksångerskorna och kanske kan bästa av pionjärerna var Brenda Lee. Hon föddes 1944 i Lithonia i delstaten Georgia och slog igenom redan 1956 efter att ha bott i Frankrike ett par år. Skivan Miss Dynamite var en engelsk samlingsskiva som kom ut 1962 på Brunswick. De flesta av hennes klassiska rock n roll låtar finns med. Det är är äkta rock n roll med en otrolig intensitet.

Brenda Lee påminner förstås om andra sångerskor t ex Wanda Jackson och Teresa Brewer som jag skrivit om tidigare. Liksom framförallt Wanda Jackson har hon senare sjungit mycket country. Hon sjunger med en extrem energi men på ett helt annat sätt än Janis Joplin. Brenda Lee är betydligt mer positiv i sitt uttryck. Hennes sångstil påminner lite i sin frasering om Eddie Cochran.

När musiken är som bäst är den ovantligt intensiv rock n roll med ett stänk blues och country precis som det ska vara. Mycket bra blås med saxofon som ger lite New Orleans känsla och fin gitarr. Kören utgörs av The Anita Kerr singers. Skivomslaget nämner inget om övriga musiker.

Dynamite inleder skivan. Brenda Lee sjunger grymt intensivt från start och det är en del driven saxofon och bra kör.

Weep no more my baby är en lite lugnare låt med fint sväng och bra stötande saxofon och själfull sång. Bra övergångar och stämningsfull kör.

Hank Willams låten Jambalaya i en riktigt bra version. Brenda Lee uppvisar mycket känsla och temperament. Den går väldigt snabbt och saxofonen far fram som en geting.

Just let me dream låter nästan som The stroll på de första tonerna. En långsam låt med ett grymt driv och känsla.

Be my love again har en häftig bas- och trumsektion som gallopperar fram genom låten.

My baby likes western guys har lite mer gitarr än de föregående låtarna. Bra insats från kören.

Andra sidan inleds med Brendas signaturmelodi Sweet nothin's. Har det härliga långsamma drivet. Hon sjunger väldigt bra. Instrumenten samspelar bra med saxofon och speciella gitarrljud samt bra trummor och handklappning.

I'm sorry är en lugn låt som har lite samma känsla som t ex Crazy. Brenda sjunger bra och och ett talat parti är riktigt bra.

That's all you gotta do har ett häftigt svävande basljud. Bra kör och gitarr samt förstås utmärkt sånginsats och lite galen saxofon. Trevlig och lite lagom balanserad melodi.

Heading home är en liten blues som påminner om Walking to New Orleans. Det långsamma flödande tempot och mycket bra varm och känslofylld sånginsats av Brenda Lee gör detta till en kanonlåt.

Wee wee willies lite trevande och försiktig för att vara Brenda Lee. Spännande annorlunda avslutning på låten.

Skivan avslutas med Let's jump the broomstick. Här har fått tillbaka sin grymma energi. Handklappning, saxofon och gitarr och bra sång i ett rasande tempo.