Det är otroligt energiskt album som har ett fruktansvärt driv rakt igenom. Till stor del inspelat live. Tempot varierar från långsamma tunga blueslåtar till snabba rocklåtar men den ångestladdade energin är ständigt mycket påtaglig. Mycket av det är Janis Joplins förtjänst med hennes otroliga röst men även de övriga musikerna matchar henne perfekt med psykedeliska gitarrer, bas och vilda trummor. Det har en magisk avslappnad känsla mitt i det kokande raseriet.
Omslaget är speciellt med sin serieliknande framtoning. Det är faktiskt tecknat av serietecknaren Robert Crumb.
Combination of the two är i stora drag en glad och upslupen låt. Men den har även den något ångestladdat eller kanska snarast extatiskt över sig. Massvis med galna röster som ropar genom låten.
Skivan fortsätter med en blues, I need a man to love. Janis uppvisar många temperament genom låten. Från viskande intimt till galet utagerat. Hela tiden med musikalisk känsla. Gitarren och basen uppvisar mycket känslor de också. Med toner som skär distande genom rummet.
En av deras bästa låtar är en cover på Summertime. Inledningen är magnifik i sin avskalade enkelhet. Med det ensliga gitarrljudet och sedan kommer Janis med sin isande innerliga röst. De har fint samspel mellan två gitarrer längre in i låten där den ena håller sig lugn medan den ljusa briljerar och sedan byts de av och basljuden släpps lösa. Också samspelet mellan gitarren och Janis Joplins röst är ljuvligt.
Första sidan avslutas med den mest kända låten Piece of my heart, som också är en cover. Men här i sin ultimata version. Den växlar från total ångest till lugnet i stormens öga. Fin lössläppt kör från männen i gruppen. Otroligt bra gitarrspel återigen.
Andra sidan inleder med Turtle blues. En mer traditionellt framförd blues som Janis Joplin själv skrivit. Hur härligt piano som helst. Hennes klockrena hyllning till Bessie Smith. En bit in i låten kommer lite elgitarr som spelas som akustisk gitarr på ett mycket effektfullt sätt.
Nästa låt har samma melodi som låten Coo coo som släpptes som singel. Men har spelas den långsammare och med mer bruten melodi. Grundriffet varieras på många sätt. Lätt drömsk ångest. Här sjungs en stor del av Sam Andrew med Janis mer i bakgrunden.
Skivan avslutas med en grym cover på Big Mama Thorntons blueslåt Ball and chain. Låten som de spelade på Monterey Pop Festival. Här sjunger Janis väldigt innerligt. Kompet är tungt och psykedeliskt och nästan kontemplativt. Janis sjunger lite ackapella i slutet.
En av de bästa skivor som gjorts. Janis kunde sin blues. Ångest när den är som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar