Bob Dylans varma röst

Bob Dylan är en av mina favoritartister, därför är det kanske lite underligt att jag inte tagit upp någon av hans skivor här på bloggen tidigare. Därför tänkte jag nu skriva lite om Slow train coming en skiva som kom 1978. Inte någon av hans allmänt hyllade klassiker kanske men det gör det extra intressant att skriva om.

När man läser om den här skivan så är det främst dess påstådda religösa innehåll som tas upp. Jag vill hellre skriva om musiken och intensiteten i Dylans framförande.

Mark Knopfler från Dire Straits spelar gitarr och skivan är inspelad i den välkända Muscle Shoals studio i Alabama.

Gotta serve somebody inleder skivan. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en reggielåt eller en blues. Den är uppbyggd av orgel eller kanske synth och lite gitarr som spelar samma lilla slinga genom hela låten. På detta sjunger Bob Dylan engegerat och utrycksfullt emellanåt förstärkt av en kvinnokör. Detta blev lite av en singelhit och Dylan fick en grammy för bästa manliga sångframförande för den.

Precious angel är mer lik Dylans tidigare låtar med akustisk gitarr och i vissa partier förstärkt med bra elektrisk gitarr och lite piano. Återigen väldigt bra sjunget, Dylan tar verkligen i på sina ställen. Kvinnokören ger en härlig känsla den också.

I belive in you börjar stillsamt med akustisk gitarr. Dylan sjunger med varm och mild röst. Det kommer lite orgel, trummor och elgitarr men låten behåller sin varma invaggande känsla.

Titellåten Slow train avslutar första sidan. Påminner om första låten. En sorts blues i reggietakt. Här finns förutom elgitarren, orgeln, pianot, kören och Bob Dylans fantastiska röst även lite trumpet med. Låten är mer lössläppt och varierad än första låten.

Andra sidan inleder med Gonna change my way of thinking liksom första sidans första låt en en repetitiv låt men här med mer tyngd och mer åt rockhållet. Do right to me baby (do unto others) fortsätter i samma stil men lite mer lågmält. Ganska speciella gitarrljud. When you gonna wake up låter väldigt modern och fortsätter i samma stil som de två föregående låtarna. Utmärker sig lite med en blåssektion.

Man gave names to all the animals fortsätter med reggietakterna men har ett ovanligt driv i melodin och kanske latinska rytmer över sig också. Dylan sjunger nästan duett med kören i många partier av låten. Ackompanjemanget är stillsamt men kryddat med små krusningar av piano eller slagverk som förhöjer stämmningen.

Avslutningsvis kommer låten When he returns. Bara Dylan som sjunger till mycket bra ackompanjemang av piano. Och som han sjunger. Väldigt varmt och inlevelsefullt. Han tar i och tar långa behagligt hest skrikande toner. Förmedlar en hoppfull känsla. Min favoritlåt på skivan.

Ett av Dylans mindre kända album och vad jag förstår ett album som många avfärdar. Men enligt mig är det ett mästerverk fyllt med bra musik och några låtar som tillhör Dylans absolut bästa. Speciellt sångmässigt är det en otrolig och även ovanlig Dylan-platta. Han sjunger med en värme och uppriktighet som är underbar att lyssna på.