Skojfrisk galen rock

Vissa skivor har en komplicerad tillkomsthistoria. Materialet till den här skivan spelades in under 1968 och 1969 och var avsett att utgöra Velvet Undergrounds fjärde skiva på Verve. Men det dröjde ända tills 1985 innan det släptes som VU på Polydor. Det följer med en insert med spännande läsning om historiken bakom bandet och deras musik och även den klassiska bilden som även fanns med i Bonniers gamla rocklexikon. Det blev Velvet Undergrounds i särklass bäst sålda skiva trots alla klassiker med omslag av Andy Warhol och samarbete med Nico.

På den här skivan utgörs Velvet Underground av Maureen Tucker på trummor och sång på en låt, Steerling Morrison på gitarr och lite körsång, Lou Reed sång och gitarr, Doug Yule på bas och John Cale på violin och sång på två låtar. Lou Reed skrev allt material.

Mycket av inspelningarna på skivan har en demokänsla över sig. Men det är tjusningen egentligen med musiken. Den är avskalad och äkta. Lite kantig på ett bra sätt. De påminner både om The Sonics, Kinks, Bob Dylan och Link Wray.

Skivan inleds med I can't stand it en grym rocklåt. Den har fina växlingar i temperamnent lite episk elgitarr men oftast uppbyggd kring ett litet riff som upprepas hyptontiskt. Ljudbilden är hård, äkta och genuin. Har lite både Link Wray och The Kinks över sig.

Stephanie says är istället en ljuv melodi med vackert ackompanjemang. Lite drömsk. En av två låtar som John Cale medverkar på. Han spelar vacker fiol. Sångarens kantighet ger en fin kontrast.

She's my best friend är genuin lite lagom uppstudsig pop. Snabb och bra gitarr.

På Lisa says låter sångaren nästan lite som Bob Dylan. Ackompanjemanget bjuder på mycket temperament ibland lugnt och nästan uppgivet för att sedan växa i styrka. Har hela tiden en härligt avslappnad men ändå driven känsla.

Låten Ocean avslutar första sidan. Lite mer drömskt med mycket cymbaler och fina gitarrljud som dyker upp till synes när de känner för det. Men känslan i låten är mer pop än experiment. Avslutas med en näst instill sakral kör, bra små elgitarr toner och grymma avmätt vildsinta bastrummor.

Andra sidan inleds med Foggy notion. Snubblande krispig gitarr och bra sånginsats. Fint samspel mellan två gitarrer, en vinande och en repetitiv krispig, i ett parti.

Temptation inside your heart den andra låten med John Cale. En lite mer lurig och skojfrisk låt. Väldigt lågmäld men ändå full med bra gitarr som spelas virtuost över grundkompet med bas och trummor. En massa kaotsikt pratande och hummande i bakgrunden och som jag tror John Cale på sång sjunger mycket bra.

One of these days har en hel del rock n roll känsla över sig. Grymt bra slidegitarr. Tråkigt nog sjunger de i lite raljerande falsett aningen för mycket. Men det svänger och det ovanliga trummspelet och slidegitarren har mycket känsla. Dessutom en riktigt bra melodi.

Andy's chest är en ovanlig låt med mycket framträdande men ändå milda trummor och lustig sång som inte riktigt är tal men heller inte riktigt sång. Påminner nog lite om Bob Dylan. Den har en del fin countryinfluerad gitarr.

I'm sticking with you har återigen ett ganska märkligt ackompanjemang som har känslan av ett positiv. Jag tror att Maureen Tucker sjunger med en ganska skör röst och jag antar att Lou Reed är mansörsten som sjunger i ett pat verser. Väldigt skört och stämningsfullt.