Bra låtar med Lou Reed

Lou Reed var en av medlemmarna i Velvet Underground som jag skrivit om flera gånger. Han gjorde flera soloalbum varav Coney Island baby från 1975 utgivet på RCA är det enda som jag hittills har i samlingen. Det är fyllt av vacker melodisk och varierad rockmusik.

Konserten som Ebbot Lundberg hade i Jönköping på Spira i december 2013 efter Lou Reeds bortgång med covers på Velvet Underground och Lou Reed låtar håller jag som en av de bästa konserterna jag hört.

Jag gillar Lou Reeds sångstil som är både anspråkslös och trevlig men samtidigt med ett bra driv och en viss coolhet. Ackompanjemanget är genuint och bra.

Crazy feeling inleder i positiv stil.

Charley's girl har en lite mer reflekterande och lugn stil.

She's my best friend inleder i en snäll uppriktig stil med fin gitarr. En bit in i låten stiger den i intensitet men den behåller hela tiden sin uppriktighet och anspråkslöshet. I slutet kommer fantastisk lätt och flyhänt gitarr och trevlig körsång i ett kokande bubblande slut.

Kicks har en coolare stil. Ovanlig ljudbild med nedtonat sorl i bakgrunden men den är ändå tveklöst genuin och musikalisk.

Andra sidan inleder med A gift är en mjuk liten låt.

Ooohhh baby har lite mer rock n roll känsla.

Nobody's business har mycket atmosfär med majestätiska trummor och cymbaler i inledningen. Lugn anspråkslös gitarr och trevlig sånginsats.

Titellåten Coney Island baby avslutar skivan. En väldigt lugn låt med reflekterande lyriskt gitarrspel. En del fina växlingar i dynamik och temperament.

Vad betyder T Kail

En LP med Eschers Trappa upp och trappa ned på omslaget måste ju vara spännande. Somewhere, sometime med gruppen T Kail har den berömda målningen på omslaget. Skivan beskrivs på andra ställen som en senkommen 60-talsinfluerad LP från 1980. Jag kan i viss mån hålla med. På några ställen får de till ett sound och en känsla som påminner om både Quicksilver Messenger Service och Tripsichord. Skivan gavs ut på Jade Records.

T Kail bestod av Tom Abrahams på sång och gitarr, Tom Shea på bas och gitarr, Kathy Bass på sång och piano, Brian Sherry på trummor samt Lynn Seacord och Peter Barbeau på saxofon. De tycks ha varit från Minneapolis.

Jag gillar Tom Abrahams låtar bäst. Kathy Bass har en viss brännande gnistrande aggressivitet i rösten.

Peace of mind är en snabb rocklåt med Kathy Bass på hård sång. Orgel och gitarr rår sig i psykedeliska ljudbilder ibland men mestadels åt garagehållet.

Somewhere, sometime är inte garagerock utan mer modernt i soundet men ganska psykedeliskt.

Bye bye har Tom Abrahams på sång istället. Soundet är lite mer öppet 70-tal. Ljudet av en klocka som dras upp används som slagverksinstrument. En sekvens med gitarrimprovisationer är riktigt bra också.

Andra sidan inleder med låten Lonely lady med Kathy Bass på lite mer behaglig men fortfarande hård sång. En del bra gitarr.

Ain't used to crying framförs av Tom Abrahams med en viss österländsk touch i refrängen. En lågmäld drömsk låt med fint piano i vissa sekvenser.

Dance dance är en poplåt av discotyp med lite sax och mjuka trummor och bas. Kathy Bass sjunger ganska medryckande.

Progress är en lite smådrömsk och melodiös låt. Orgel och blåsinstrument bygger melodin med vissa mjuka gitarrinslag. Efter en stund kommer Tom Abrahams på sång i en behaglig stil med Kathy Bass i en nedtonad kör.

Skriet

Ett album som har en bild av ett träsnitt av Edvard Munch tavlan Skriet måste ju vara ganska galet och vilt. Det självbetitlade albumet med gruppen Morgen från 1969 lever upp till den förväntningen. Albumet är välkänt i samlarkretsar och är omtyckt. Jag finner beskrivningarna av albumet överdrivet positiva. Det är musik laddad med energi och det är ganska annorlunda i stilen men det som är annorlunda framförallt den överdrivet tillgjorda sånginsatsen är inte bra. Albumet är som en sämre version av Ultimate Spinach med viss Velvet Underground influens.

Den här rariteten dök oväntat upp på skivmässan i Linköping i våras.

Welcome to the void är otroligt aggressiv och fylld med hysterisk galenskap. Men fastnar det gör den. Musikaliskt är den dynamisk med surrande gitarr och rusande gitarr. Sånginsatsen är det riktigt galna. Farligt nära att bli teatral och parodisk.

Of dreams har spännande separation mellan gitarr och trummor. Sånginsatsen är mycket mjukare men fortfarande lite åt det teatrala överdrivna hållet. Finns viss episk och psykedelisk känsla.

Beggin' your pardon (Miss Joan) har en stundtals mer normal sånginsats innan det går över i en del väldigt teatrala passager. Bra återhållsamt komp som sjuder.

Eternity in between har mer melodiös pop-stil men med något stressat över sig. Här lyckas han sjunga normalt i alla fall. En märklig sekvens med rusande trummor surrande gitarr och en klocka som slår. Sen kommer ett rent trumsolo som fylls på med surrande gitarr

Andra sidan inleder med Purple. Bra omväxlande gitarrspel och normal sång.

She's the nitetime har en fin öppen stil med några lyriska gitarrtoner som för tankarna till signaturmelodin till Twin Peaks. Lite Velvet Underground. Men mer pop på sina ställen.

Tio minuter långa låten Love avslutar skivan. Inleder hypnotiskt. En del ganska normal sång. Trummorna är speciella i sina rytmiska skurar och maffiga ljud. Även en del orgel här. En del långa trevliga gitarrpassager och även ett trevligt jazzigt avsnitt.

Teknikens aningslöshet

Den första Kraftwerk låt som jag hörde var We are the robots, den inleder skivan Man machine. För tankarna lite till den gamla svenska TV-serien Gyllenblå som gick när jag var liten. En stämningsfull låt som målar upp sterila vidder där tystnaden endast störs av aningslösa maskiner.

Man machine som kom 1978 var Kraftwerks sjunde album. Kraftwerk bestod av Ralf Hutter, Florian Schneider, Karl Bartos och Wolfgang Flur.

Musiken är elektronisk synth mot pop-hållet. Musiken är kall men inte cyniskt kall utan mer aningslöst kall. Samtidigt förmedlar den en stämning på ett ganska starkt sätt i vissa stunder.

Skivan fortsätter med Spacelab som har en snabbare mer melodiös stil med cirklande flygande toner men alltid nära till det ödsliga. Instrumentell.

Metropolis har en mer futuristisk filmisk stil, de sjunger titeln på låten på ett uppgivet sätt.

Andra sidan med en betydligt poppigare låt The model. Melodiös men märkligt distanserad och kylig. Vacker i sin aningslösa kyla.

Neon lights har en ljus repetitiv framtoning och en melodi som påminner starkt om låten Krama dig med Björn Skifs i refrängen.

The man machine repetitivt rytmiskt mönster och skumma nästan ohörbar röster som ekar bakom. Ingen direkt melodi.

Skolavslutning

Så här i skolavslutningstider passar kanske Alice Cooper och School's out bra. Det var Alice Coopers femte album och det gavs ut 1972 på Warner Bros. Jag har tidigare skrivit om gruppens första album.

Jag gillar den här skivan speciellt den inledande energikicken. Det är inte det partyrocksalbumet som man kanske tror från början utan det är fullt med märkliga uttryck och varierad ljudbild. Allt funkar inte men det är intressant och bra ändå.

Omslaget är gjort som en skolbänk med ett lock som man fälla upp. Lite skruvat och speciellt precis om musiken.

Titelspåret School's out inleder med ett vilt upproriskt riff. Speciella mellanspel med barnkör, marscherande trummor, vild gitarr och galen sång. Avslutar med klockan som ringer ut och sedan en skum ljudeffekt.

Luney tune har en mer skruvad cool framtoning. Bra gitarr och sångstil som påminner om Velvet Underground. Även en del episk fiol ihop med trummor och gitarr.

Gutter cat vs. the jets inleder reflekterande med österländsk gitarr sen övergår det mer i partyrock med en del orgel, gitarr och vildsint sång. Ett mellanspel med trummor och ensam sång är ganska häftigt. Sen kommer gitarr och bas tillsammans med ljus orgel.

Street fight en jättekort låt med trummor, bas och gitarr i ett mjukt snabbt tempo.

Blue turk är väldigt märklig med spridda ljud i en märklig jazzstil med blåsinstrument och allt. Melodiöst och en bra sånginsats.

Andra sidan inleder med My stars inleder med piano och fin lyriskt vinande gitarr. En del märkliga pianoåkningar kombinerat med rusande trummor och ganska underlig sång. Kokar ihop ordentligt i slutet.

Public animal är en melodiös rocklåt med speciell fördröjd rytm. Påminner stundtals om Rolling Stones förutom i slutet när sången blir djupt basbetonad.

Alma mater har en mjuk akustisk och melodiös framtoning. Distad sång som påminner lite om Captain Beefheart. Ingen brist på skruvade infall.

Grande finale är en instrumental låt med en hel del blås och även stråkar. Melodiöst pampigt och hyfsat variationsrikt. Känns lite som filmmusik som spelas under inledningsscenen med namn på filmen, skådespelare osv.

Hur långt det är mellan bergen

Efter lite sökningar på internet kan jag inte hitta att någon annan sett kopplingen mellan den fantastiska gruppen Betty och en annan grupp Good Dog Banned som gjorde en privatpressad skiva 1973. Kopplingen består dels i att de gör en cover på låten River bummin' som är med på skivan Handful med Betty. Men även att en av medlemmarna i gruppen Lee Marks även omnämns på omslaget till Handful som med i kören och är även medkompositör till flera av låtarna. De verkar dock ha varit verksamma i var sin del av Kalifornien, Betty i södra och Good dog banned i mellersta med cirka 100 mil emellan. Kul att musiken färdas ändå att den måste ha varit väldigt lokal vid tiden.

Good dog banned bestod förutom av Lee Marks på sång, trummor och flöjt av Dwight Wolf på sång och bas, Chris Miller på sång, gitarr och saxofon, Doug Mortenson på gitarr och sång, Tim Cain på sång, saxofon och gitarr. De har skrivit samtliga låtar tillsammans utom River bummin'.

Skivan sågas konstigt nog i Acid archives men får en mer saklig behandling i Fuzz acid and flowers. Jag gillar den för den har en avslappnad melodiös ton med bra sånginsats. Musiken är countryrock mestadels.

Rollin' into Salyer är en mjuk melodi med bra anspråkslös sånginsats. Ett långt avsnitt med saxofonspel.

Smokestacks har mer gitarr i en fortsatt mjuk melodi. En bit in i låten kommer ett riktigt bra avsnitt med improviserad countryrocksinfluerad gitarr och även en del hårdare distade toner.

Rust and decay har en märklig svävande gitarrton med fortsatt bra sånginsats och fin melodi. Lite flöjt också tror jag.

Things ain't so bad har lite högre tempo, en hel del både gitarr och gitarr.

Andra sidan inleder med Betty låten River bummin'. Betydligt mjukare speciellt i sånginsatsen än i Bettys version. Trevligt gitarrspel.

Worthy har en tydlig Grateful Dead känsla. Improviserat och avslappnat och lätt i stilen.

Dont burn baby grow är en galen frejdig låt men de balanserar på rätt sidan kanten.

Utah har en lite knasig känsla i melodin.

Livin' in harmony avslutar skivan. En del klockspel och flöjt ger en behaglig stämning. Bra sånginsats med en del stämsång. Bra nedtonat komp.

Sällsynta pärlor

Jag läste en intressant artikel om Robert Crumb i tidningen Record Collector. Där stod det om hans fascination för 20- och 30-tals blues och country. Sen ansåg han att musiken miste sin äkthet och genuinitet. Han ritade ju det underbart knasiga omslaget till Cheap Thrills med Big brother and the holding company. Att han gjorde det berodde tydligen på att han gillade Janis musik efter att ha hört henne sjunga blues på mindre ställen endast ackompanjerad av akustisk gitarr i början av 60-talet. Vid den här tiden kom även de så kallade typewriter tapes till där Janis kompas av Jorma Kaukonen. Dessa inspelningar samt live och även studioinspelningar från 62-65 ingår på någon sorts piratplatta som heter The Genuine rare pearls. Jag tror att det finns en CD-box utgiven på Columbia som heter Rare pearls eller Box of pearls. Det finns även en Genuine rare perals volume 2 som jag återkommer till i ett annat inlägg.

What good can drinkin do inleder. En riktig blues med sparsmakad gitarr och Janis på stark inlevelserik sång. Skriven av henne själv med bra textrader som

what good can drinkin do I drink all night but the next day I still feel blue

riktigt bra.

Trouble in mind är en liten kort låt med lite munspel.

Careless love har en lite mer skojfrisk stil. Snabb med flödande dynamiskt gitarrspel och bra sånginsats. En Bessie Smith låt.

Black mountain blues fortsätter i en fin bluesstil med strålande gitarr. Även denna en Bessie Smith låt.

Stealin' har en riktigt bra melodi med fin körinsats tillsammans med dynamisk sånginsats. Helt fantastisk med gitarrsolo och allt.

Turtle blues är den nyaste inspelningen på skivan. Det är en inspelning i studio från 1965. Gungande långsam blues med mycket känsla. Lite mer återhållsamt men lika intensivt i sånginsatsen. En del piano på ett ställe också tror jag också. Skriven av Janis själv och med på Cheap Thrills.

Codine är en Buffy Saint Marie låt. Har en viss skrämmande atmosfär i sig själv. Janis sjunger mycket bra.

Andra sidan innehåller de så kallade typewriter tapes. De har alla väldigt bra sånginsats av Janis. Avskalat och avslappnat men med mycket känsla. Bra avslappnat gitarrspel. Trouble in mind, Kansas city blues, Hesitation blues och Nobody knows when you're down and out, Daddy, daddy, daddy och Long black train blues.

Transperent musik

Lost and Found gjorde en skiva som heter Forever lasting plastic words. Den gavs ut på International Artists samma bolag som 13th Floor Elevators. Vilket hörs väldigt tydligt. Skivan gavs ut 1968.

Musiken är folk, blues och pop i en psykedelisk stil. På något sätt vill jag även beskriva musiken som tunn och genomskinlig. Ligger kanske mitt emellan 13th floor elevators två första album.

Lost and found bestod av Pete Black på sång och gitarr, James Harell på bas, Jimmy Frost på gitarr och Steve Webb på trummor.

Forever lasting plastic words är en vacker skör folkrocklåt med fin melodi och variation.

Everybody's here låter nästan lite Bob Dylan i sångstilen i verserna.

There would no doubt är lite skramligare i stilen. Snabbt och melodiöst i sin entusiasm.

Don't fall down är en cover på en 13th Floor Elevators låt. En märklig hypnotisk låt men samtidigt skör.

Zig zag blues är en instrumentallåt med gles svävande ljudbild mer surf än blues.

Let me be har ett snabbt tempo och påminner mycket om 13th Floor Elevators i ljudbilden med en stressad stil och ett bubblande Tommy Hall-ljud i bakgrunden.

Andra sidan inleds med Realize. En snabb pop-influerad låt men väldigt 13th floor influerad.

Stroke blues är som titeln antyder en blues. Väldigt speciell tunn men drömsk stil. Vissa inslag av tivolimusik också.

I'm so hip to pain har en märklig enträgen stil på vissa stilen och mer drömsk i andra delar.

Skivan avslutas med instrumentella låten Living eye väldigt märklig varierad stil. Kanske lite österländsk influens. Ofta drömsk och skrämmande. En mäktig temposänkning i låten är effektfull.

Inte alltid bra att följa upp

Sir Lord Baltimore gjorde ett andra album som kom ut 1971 på Mercury. Jag har den holländska utgåvan med ett helt annorlunda omslag från 1972. De kör riktigt vild hårdrock med mycket kryddningar. Problemet är att det inte blir så lyckat. De skiner till ibland, men som helhet så är det mer konstigt och nästan lite otäckt på fel sätt. Deras första album är betydligt bättre.

John Linde verkar ha skrivit samtliga låtar och gruppen har komponerat musiken förutom en låt som M. Lane komponerat musiken till.

Första sidan utgörs till största delen av en svit som heter Man from Manhattan. Elva minuter lång och tyvärr bara musikalisk förvirring.

Where are we going är en mer normal rocklåt med rå sång men en ganska konstig takt med en massa start och stopp. Sen kommer en konstig kör in på ett ställe och en obehaglig orgelton. Mot slutet en saxofon.

Andra sidan inleds med låten Chicago lives som vrider och vänder åt alla möjliga håll men den avslutar stabilt med bra gitarr.

Loe and behold har skränig sång och blir också lite ojämn i kompet med konstiga vändningar.

Woman tamer har ett häftigt svävande ljud i sitt riff och vild bra gitarr i övrigt också. Haltar lite i drivet på ett konstigt sätt.

Caesar LXXI är helt obegriplig med elektroniskt förvriden sång och konstiga stopp i kompet. Nästan otäck underlig körsång. I vissa stunder riktigt vild men som sagt med en obehaglig underton.

Hemlig duo

Ett trevligt fynd på påskens skivmässa i Huskvarna utanför Jönköping var den här skivan Third and Main med Jonathan and Leigh utgiven 1967 på Vanguard.

Skivan är melodiös vacker folkrock fylld med bra sångarrangemang, bra gitarrspel både akustiskt och elektriskt i en behaglig kombination och stänk av både blues och country även milt psykedeliskt på vissa ställen. Finns spår av både Ian and Sylvia och Peter, Paul and Mary. Kan även dra till med mer okända namn som Fraser and Debolt och Guitar Ensemble.

Deras riktiga namn verkar vara John Alden och Sandy Roepken. John har skrivit flera av låtarna, tillsammans med Sandy på två låtar. Medverkar gör även Vinnie Bell på gitarr, Jay Berliner på gitarr, Warren Smith på trummor och William Salter på bas. John och Sandy sjunger och spelar gitarr.

Lite hemligt att de inte använde sina riktiga förnamn som namn på sin duo. Men musiken de skapar är riktigt bra och kul att lyssna på ändå.

Constant Tuesday har en vacker lättsamt flödande halvelektrisk melodi. John sjunger med Sandy som fyller i på ett par ställen. Effektfullt.

Someday baby har mer duettsång men de delar upp sig på ett par ställen vilket skapar fin dynamik. Kompet och melodin är både snabbare och hårdare. Verkar vara en Muddy Waters låt.

Tapestry har väldigt tillbakadragen vacker atmosfär med perfekta sångarrangemang. Ganska drömsk. Bra gitarr med ett fint solo på slutet.

Brownsville är skriven av John. En snabb blueslåt.

Song for Shelley har en viskande vacker duett med drömsk akustisk gitarr.

Third and main avslutar första sidan. Sandy ensam på sång. Väldigt sparsmakad lyrisk elgitarr i bakgrunden och sången långt fram skapar en spännande atmosfär. Melodin är långsam men har ändå en stark dragningskraft. En av två låtar som både John och Sandy skrivit.

Gilead är en glad melodi med mycket bra duettsång. Viss countryinfluens.

Cocaine blues har riktigt knasig text men melodin och sånginsatsen är underbar. De sjunger i lekfulla vackra arrangemang ömsom själva ömsom i duett. Akustisk gitarr som bygger melodin mycket bra.

Summer sorrow är nog svagaste låten på skivan. John sjunger en drömsk avskalad låt men den saknar den där riktiga känslan. Absolut inte dåligt.

Winding river framförs av Sandy på sång. En vacker melodiös låt. Båda har varit med och skrivit den här låten.

Changes har en mycket vacker melodi med viss countrykänsla. John sjunger med Sandy som fyller på i refrängen på ett ett effektfullt sätt. Trevlig tamburin som används sparsmakat men med känsla. Även gitarren har en extra trevlig knorr.

If the earth be round avslutar skivan i ett snabbt tempo med en ganska kort låt.

Väldigt udda blues

Captain Beefheart eller Don van Vliet som han egentligen hette var en udda musiker. Här tänkte jag skriva om hans andra skiva Strictly Personal från 1968 utgiven på etiketten Blue Thumb.

Jeff Cotton som senare var medlem i fantastiska bandet Mu spelar gitarr, Alex St. Claire också gitarr, Jerry Handley spelar bas, John French trummor och Don van Vliet själv sjunger och spelar munspel.

Tidigare har jag skrivit om Paul Butterfield Blues Band och deras väldigt lyckade sätt att mixa ren blues med psykedelisk stil på skivan East west. Strictly personal är ett helt annorlunda album men som ändå utgår från samma grundingredienser, ren blues och psykedelisk musik. Påminner mer om Tom Waits än om Paul Butterfield.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det här är bra eller inte, det varierar mellan lyssningarna. Vissa gånger är det bra och vissa gånger inte så bra.

Ah feel like ahcid inleder. En märklig blues med rå sånginsats och sparsamt gitarrkomp.

Safe as milk är en mer rockorienterad låt. Obevekligt komp med gitarr och trummor som riktigt rusar på ibland och vrider sig vid andra tillfällen. Sånginsatsen är rå.

Trust us är en märklig låt med ett desperat anslag. Kompet är hypnotiskt och rösten elektroniskt modifierad men väldigt rå.

Son of mirror man - mere man avslutar första sidan i en mer bluesinspirerad stil med säregen lågmält intensiv sånginsats. Gitarren åker kana runt omkring genom låten.

On tomorrow är en hypnotisk låt med spännande varierad gitarr.

Beatle bones n' smoke stones har väldigt sparsmakat komp i inledning som växer efter ett tag på ett hypnotiskt sätt. Säger frasen

strawberry fields forever

som jag antar är en anspelning på The Beatles.

Gimme dat harp boy har ett ganska tufft taktfast komp med en massa munspel.

Kandy korn avslutar skivan. En udda rock n roll låt i skumt tempo och med udda sånginsats. Har en fin avslutning på speciell gitarr som fyller rummet.

Först men ändå sist

Gruppen The Charlatans dyker ofta upp när man läser om musik från San Francisco eller om psykedelisk musik i allmänhet. De var med från början med grupper som Grateful Dead, Big Brother and the Holding Company, Jefferson Airplane, Great Society med flera.

De blandar flera stilar inklusive 20-talsmusik på ett bekymmersfritt sätt utan att bli löjliga. Påminner lite grann om Insect Trust i den bemärkelsen. Deras första och enda album gavs inte ut förrän 1969 på Philips. Så de var bland de första men blev ändå bland de sista av de kända klassiska rockbanden från San Francisco. Men det förtar verkligen inte känslan i musiken som är precis så avslappnad och genuin som man hoppas på.

Medlemmarna i gruppen var Dan Healy, Richard Olsen, Darrell De Vore, Michael Wilhelm och Terry Wilson. Flera av medlemmarna som var med från början t ex Dan Hicks hade hunnit lämna gruppen.

High coin inleder i en melodiös spelglad stil. En massa klarinett, piano och bra stämsång tillsammans med gitarr. Det bildar en rik ljudbild.

Easy when I'm dead är en mer påträngande låt. Skriven av Charlatans själva. Melodin byggs upp av blåsinstrument, tydliga trummor och en bit in fin elgitarr. Sången har känslan av att fler än en person sjunger men jag tror att det bara en sångare. Efter ett tag hittar även piano in i ljudbilden.

Ain't got the time har en lössläppt snabb stil med piano och en massa stämsång. Även denna är en egen komposition. Avslutar drömskt.

Folsom prison blues är den klassiska Johnny Cash låten. En väldigt återhållsam cool version. Intensiva trummor och avslappnad gitarr med en cool sånginsats.

The blues aint't nothin' inleder med maffiga trummor och stressat gitarrspel. Sen kommer en ettrig saxofon. Väldigt omväxlande tempo och temperament.

Time to get straight har en mer naturnära känsla. Flöjt och lågmälda trummor och gitarr. Fin sånginsats.

When I go sailin' by är en gammaldags 20-talslåt. Gjord med glatt humör.

Doubtful waltz är en jazzig låt med mycket dynamik. Drömsk ibland.

Wabash cannonball är en Carter family låt. I ett underbart framförande. Rusande tempo som ändå är avslappnat med sköna instick på gitarr och piano. Sånginsatsen är mycket bra med den faste sångaren på lead-sång sen klämmer en kör in på rätt ställen.

Alabama bound är en klassisk blueslåt som bland annat Leadbelly spelade in. Här tillskrivs låten The Charlatans. De gör en bra version med intensivt men lågmält i stilen. Riktigt bra gitarr och piano i samspel utan att överanstränga sig skapar de något stort. Blir riktigt drömsk och svävande i slutet när de bygger upp ett stämningen.

When the movies are over har ett mandolinliknande ljud i vissa partier. Låten har en speciell melodi.

Magi från Ohio

The only truth med gruppen Morly Grey är ett atmosfäriskt mästerverk. Lika tungt som lekfullt vindlande. Skivan gavs ut 1972 på Starshine Records och är en privatpress såvitt jag förstår.

De spelar dynamisk öppen musik med en både öppen lyrisk stil och en hårdare tät stil. Ibland med jazziga anslag. Finns vissa likheter med t ex Quicksilver Messenger Service, Tripsichord, Grateful Dead, Dust och Relatively Clean Rivers. De får till en del riktigt vackra och häftiga sekvenser.

Morly Grey bestod av Tim Roller på gitarr och sång, Mark Roller på bas och sång, Paul Cassidy trummor och sång första sidan samt Bob LaNave trummor och sång på andra sidan. De kom ifrån Ohio.

Peace officer inleder med vild men samtidigt varierad och stundom lyrisk. Mycket trummor och bas också men minimalt med sång. Väldigt varierat i långa improvisationer som alltid håller hög melodisk kvalitet.

You came to me har en mer eftertänksam prägel men även här varierade långa häftiga improvisationer. Lite mer sång på den här låten också. Spännande långt parti med fantastiskt dynamisk ljudbild.

Who can I say you are min favoritlåt på skivan. Har en ljuv melankolisk melodi med några fantastiskt framförda versrader

feel so close and be so far to someone who's gone and cease in your memory

. Svårslagen atmosfär som bryts i vilda riff med dubbla gitarrer med mörka och ljusa riff som löper i varandra. Sen kommer den fina melodin tillbaka och man nästan hör vågor som långsamt når stranden.

I'm afraid inleder uppsluppet men väldigt mycket temperament. Fina cymbaler och bra stämsång. Ett vackert parti har fin melodi med bra sånginsats. Det avslutar på ett häftigt sätt med en vild gitarr som kommer in och river av stenhårda improvisationer samtidigt som den ljuva melodin fortsätter.

Our time fortsätter på temat musikaliska sinnesstämningar. Här är det nervöst undrande i en fin melodi. Har en ganska jazzig stil på några ställen. Det smälter ihop bra till en enhet. Sen kommer en passage med tuff snabb gitarr till cymbaler som byter skepnad till tunga studsande basriff. Sen kommer mer jazziga toner.

Andra sidan inleder med After me again. Bra tempo och fin sånginsats med bra stämmor som fyller på varann. Lyriskt och omväxlande gitarrspel med fina basslingor. De ger en jazzig känsla på vissa ställen.

A feeling for you bygger upp melodin på ett mjukt och vackert sätt med akustiska instrument blandat med tunga elektriska instrument som bryter in efterhand.

The only truth är en lång dynamisk avslutande låt. Inleder bra med gungande tyngd med bra vild gitarr och fin genuin sånginsats. Akustiska inslag tar över efterhand i mystisk improvisation. Sedan kommer ett nytt parti med fantastiska melodiska elgitarrimprovisationer. Dessa övergår i nästan spacerock efterhand med långa svävande toner. Bygger upp ett fint klimax med rusande trummor som sedan transformeras till ett mjukt trumsolo med olika mjuka trumljud inklusive något som är taktfast som en klocka. Avslutar melodiskt men svävande drömskt.

Ett bredare Black Sabbath

Technical Ecstasy från 1976 på Vertigo är Black Sabbaths sjunde album. Här har de breddat sig ordentligt med andra ljudbilder och musikstilar gentemot debutalbumet. Jag tycker att det är ett trevligt och bra album speciellt låten It's alright. Påminner som helhet en del om Queen med hårdrock mixat med pop.

Black street kids inleder i högt rusande tempo med ganska vilda riff och bra dynamik.

You won't change me har en mer episk öppen känsla med orgel men bra tyngd och fint gitarrspel.

It's alright är en trevlig lågmäld låt med pianokomp och bra sånginsats av Bill Ward istället för Ozzy Osbourne.

Gypsy avslutar första sidan. En mer traditionell rocklåt med mycket melodi och ett ganska brett anslag. Bra variation.

All moving parts (stand still) är en ganska långsam rockig låt.

Rock n roll doctor har lite boogie känsla med stabilt gung.

She's gone är en akustisk och trevande låt med gitarr och fioler i vackra arrangemang.

Dirty women avslutar skivan. En tung men ändå ganska snabb låt som växlar tempo ett par gånger också.

Trion som var en kvartett

Tidigare har jag skrivit om skivorna Mama Lion och Ivar avenue reunion en gemensam nämnare för dessa skivor och den jag ska skriva om nu är artisten Neil Merryweather. Han var en del av trion Neil Merryweather, John Richardson and Boers som för övrigt är en kvartett med den fjärde medlemmen Jack Velker. Den här skivan gavs ut 1970 på märket Kent.

De spelar en avslappnad kul bluesbaserad musik på första sidan och lite åt countryrock hållet på andra sidan. Vissa psykedeliska inslag med bra improvisationer på gitarren. Framförallt bra för sin avslappnade stil.

Aren't you glad that you know har en speciell jazzig lätt stil samtidigt som det kommer grymma instick på gitarr ibland och väldigt avslappnad sånginsats.

City boy är en tungt gungande låt med nästan överstyrd sång. Fint samspel mellan en lugn svampig gitarr och en mer vild gitarr på ett ställe.

Dust my blues är en klassisk Elmore James låt. De gör en version där de lägger trycket i takten på ett annorlunda sätt.

Flat black svänger också bra och avslappnat med fina gitarrimprovisationer runt ett stabilt komp.

På andra sidan hittar vi You must live it som skrivits av Lynn Carey och Neil Merryweather. Den påminner på ett trevligt sätt om The Band.

Your real good thing (is about to end) har en längtande stil som påminner om Creedence Clearwater Revival. Bra mandolinliknande gitarr på ett ställe.

Tio minuter långa Are you ready avslutar skivan. En tätare och tyngre låt i jam-stil med mycket gitarr i fina improvisationer. En del orgel som ger låten ett murrigare rökigare sound. Men de gör det bra. Ett omväxlande trumsolo går faktiskt bra också.

Definitivt inte Janis

Lydia Pense har jämförts med Janis Joplin. En extremt dålig jämförelse visar det sig tyvärr. Lydia sjunger på ett ickegenuint sätt utan att förmedla äkta känslor. Hon försöker, men det vill sig verkligen inte och blir bara löjligt. Kompet är tyvärr också hemskt. Dansmusik i soulformat. Ett obehagligt foto på baksidan med någon sorts avrättningscermoni från 1700-talet framför ett modernt höghus sänker detta om möjligt ännu mer. Skivan gavs ut 1969 på märket San Francisco.

I wish I knew how it would feel to be free inleder med en trevlig gospellåt som är bäst i början med minimalt komp. Sedan blir det lite överdrivet både sångmässigt och kompmässigt.

If you will är en släpig låt utan större känslomässigt innehåll. En massa blås och en sångstil som är jobbig.

You got me hummin fortsätter i samma överdrivna stil men lägger till en väldigt stuffig orgel till mixen.

Andra sidan inleder med I just want to make love to you, en klassisk Willie Dixon låt. Tyvärr lyckas de göra en dålig version som tar bort all blues ur den.

I'm a good woman är en ointressant stuffig danslåt.

Let me down easy har lite mer känsla med lågmält komp och Lydia Pense sjunger lite mer äkta. Sen har den ett ointressant lågtempo mittparti som förstör känslan.

Watch your step avslutar skivan med en danslåt.

Vi bryr oss

Growing Concern gjorde en skiva som kom på Mainstream 1968. En av märkets bästa skivor. Deras musik är väldigt omväxlande med ovanligt maffiga trummor, väldigt bra sånginsats med fyra sångare, två män och två kvinnor. Faktiskt en av de första skivorna jag köpte med rent samlartänk. Då var det en nytillverkad utgåva men nu har jag som väl är fått tag på originalet.

De gör flera egna låtar som är riktigt bra. Märkligt att det inte blev fler skivor med gruppen eller att medlemmarna inte dykt upp på andra ställen. Medlemmarna var Ralph Williams på trummor, Pete Guernio på gitarr och sång, Ralph Toms på gitarr, John Pedley på bas, Dan Passaglia på orgel och sång, Bonnie MacDonald på sång och Mary Garstki på sång. Passaglia, Pedley och Toms skrev flera av låtarna på skivan.

Många gör liknelser med Jefferson Airplane eller Mamas and the Papas. I vissa avseenden korrekta liknelser men jag tycker att Growing Concern har en egen stil och skiljer ut sig från övriga grupper. Jag vill slänga in en liknelse med Fapardokly för att de har så speciella arrangemang och så klart flera av grupperna som jag skrivit om här på bloggen tidigare.

Skivan inleds fantastiskt bra med Hard hard year. En stillsam lite drömsk låt med en fin nerv i. Kvinnoröster som sjunger och mansröster i kören. Väldigt bra arrangemang, oändligt mycket bättre än The Hollies förfärliga originalversion. Nästan cembaloliknande komp ibland, elgitarr i andra stunder och även orgel, på vissa ställen förekommer riktigt maffiga trummor. Dynamisk och medryckande.

Edge of time börjar drömskt och mystiskt i nästan sakral stil men fortsätter i en snabb rockig stil med vass elgitarr i frenetisk stil för att sedan avsluta som den började.

Tomorrow has been cancelled har ett fint driv med mycket gitarr och en del orgel. Bra sångarrangemang med två olika mansröster som sjunger var sin del och sedan kvinnlig kör på vissa ställen.

A boy I once knew well fortsätter i en flödande gitarrstil med vissa barocka inslag med cembalo. Bra omväxlande komp och sång.

All I really want är snabbare och har omväxlande manlig och kvinnlig sång.

Andra sidan inleder med en fantastisk låt Mister you're a better man than I. Fin sånginsats och bra stilrent och dynamiskt komp inklusive ett grymt kokande instrumentellt mellanspel. Väldigt mycket bättre än The Yardbirds originalversion.

What kind of life har riktigt vasst bra gitarrspel och en trevlig orgelslinga. Väldigt bra dynamisk sånginsats.

Other side of life inleder sakralt sedan blir det en omväxlande rocklåt innan den avslutar i en sakral högstämd stil. En Fred Neil låt.

I know a girl är en trevligt framförd låt med fina arrangemang och komp på gränsen mellan folkrock och pop.

Sit down I think I love you framförs av en kvinnlig sångerska med en annan kvinna i kören. Det ger fina arrangemang. Bra gitarrspel. En Stephen Stills låt.

Sång till vintern

Nådens år med Ulf Lundell från 1978 blir jobbigt aggressivt i en genomlyssning. Köpte skivan för låten Snön faller och vi med den som jag hörde första gången för drygt ett år sen strax före jul på ett kafé. En mycket bra duett med Agneta Fältskog. Där magin ligger i att hon är nätt jämt hörbar vilket ger ett mystiskt skimmer. Plattan gavs ut 1978 på Parlophone.

Titellåten Nådens år inleder sparsmakat.

Snön faller och vi med den är riktigt bra. Fin melodi, skör duett och mandolin. Kontrasten mellan elpianot i vissa korta sekvenser och resten som är mer äkta fungerar också.

Höga hästar har en jobbigt aggressiv framtoning.

Natten har sitt sätt har en böljande mysig melodi men en förfärligt obehaglig text.

Den lille landstrykaren är tydligen en tonsatt dikt av Andrew Blake. Musiken är rockig.

Kärlekens hundar är en visa i stilen.

Warum all this black stuff? inleder andra sidan med toner ur Auld lang syne men sen blir det rockigt i väldigt aggressiv stil.

Prärien igen har en vacker visframtoning som i vissa lägen när flöjten kommer fram påminner om Lundells senare och mest kända skapelse Öppna landskap.

Sonjas vals är en fin duett med John Holm. Låten är vacker visa på akustisk gitarr.

Kitsch har som namnet antyder en aggressiv och ganska urvattnat komp som faktiskt blir bättre en bit in i låten med pianot.

Skivan avslutas med Vit flagg. En stillsam låt men texten har som i de flesta låtar på skivan en aggressiv framtoning.

En dålig dag följs av en sämre

Stargate Universe var en TV-serie som gick i endast två säsonger för några år sedan. I ett avsnitt spelade de låten It's been the worst since yesterday med gruppen Flogging Molly. Den passade in perfekt i handlingen och är en fantastiskt bra låt. Den finns med på gruppens första LP som kom 2000 på märket Sideonedummy och heter Swagger.

Flogging Molly är en amerikansk grupp som framför musik som låter som speedad irländsk folkmusik. De får till stilen trots aggressiv sång, snabba trummor. Måste vara fiolen, dragspelet och flöjten som gör det. Det är fint att texterna finns med på ett insticksblad. Musiken är väldigt rik på text.

Medlemmarna i bandet är George Schwindt, Bridget Regan, Dave King, Nathen Maxwell, Matt Hensley, Robert Schmidt och Dennis Casey. Dave King kommer ifrån Irland men övriga medlemmar är från USA. Han har tydligen spelat i ett band tillsammans med Eddie Clarke som var medlem i Motörhead i början av deras karriär.

Låten som fångar intresset direkt It's been the worst since yesterday finns med på första sidan. Helt underbar med en accepterad ångest. Textrader som

as the four winds blow my wits through the door

är mycket bra.

Dessutom gillar jag den berättande The ol' beggars bush.

The likes of you again har bra tryck i refrängen.

Andra sidan inleder med Black Friday rule som har ett bra gitarrparti.

Grace of God go I framförs a cappella på ett fint sätt.

Sist ut kommer låten Far away boys som avslutar på ett lugnt och vackert sätt.