Lydia Pense har jämförts med Janis Joplin. En extremt dålig jämförelse visar det sig tyvärr. Lydia sjunger på ett ickegenuint sätt utan att förmedla äkta känslor. Hon försöker, men det vill sig verkligen inte och blir bara löjligt. Kompet är tyvärr också hemskt. Dansmusik i soulformat. Ett obehagligt foto på baksidan med någon sorts avrättningscermoni från 1700-talet framför ett modernt höghus sänker detta om möjligt ännu mer. Skivan gavs ut 1969 på märket San Francisco.
I wish I knew how it would feel to be free inleder med en trevlig gospellåt som är bäst i början med minimalt komp. Sedan blir det lite överdrivet både sångmässigt och kompmässigt.
If you will är en släpig låt utan större känslomässigt innehåll. En massa blås och en sångstil som är jobbig.
You got me hummin fortsätter i samma överdrivna stil men lägger till en väldigt stuffig orgel till mixen.
Andra sidan inleder med I just want to make love to you, en klassisk Willie Dixon låt. Tyvärr lyckas de göra en dålig version som tar bort all blues ur den.
I'm a good woman är en ointressant stuffig danslåt.
Let me down easy har lite mer känsla med lågmält komp och Lydia Pense sjunger lite mer äkta. Sen har den ett ointressant lågtempo mittparti som förstör känslan.
Watch your step avslutar skivan med en danslåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar