Gör det själv

Maureen Tucker var trummis i Velvet Underground. 1981 spelade hon in soloskivan Playin' possum som gavs ut på Trash records påföljande år. Hon spelade alla instrument själv och även sång.

Det är en ganska speciell skiva rent musikaliskt men den är genuin och det märks mycket av Velvet Underground i musiken.

Det här var hennes första soloalbum men hon spelade in åtminstone ett album till, men det har inte lyssnat på än. Här hyllar hon flera av de tidiga rock n roll artisterna men även sin gamla grupp Velvet Underground. Väldigt avskalat och egensinnigt.

Bo Diddley en cover på den klassiska rock n roll låten. En del märklig gitarr i säregna mönster.

Andra låten är en cover på Velvet Underground låten Heroin. En mycket bra låt som framförs på ett stämningsfullt sätt. Väldigt mycket dynamik och temperament. Säreget bubblande gitarrljud.

Slippin' and slidin', den gamla Little Richard klassikern går i ett obevekligt tungt långsamt tempo som blir riktigt bra. Rått gitarrljud och hennes försiktiga röst. Bra munspel.

I'll be your baby tonight är en Bob Dylan cover. Känns som en kul kommentar på en löjlig låt.

Andra sidan inleder med Louie, Louie även den en 50-tals rockare. En del saxofon.

Slippin' and slidin' körs en gång till. Har en inte fullt så rå framtoning som A-sidans version.

Concerto in D major en märklig traktering på gitarr av en Vivaldi komposition, även ett sparsmakat cymballjud.

Around and around är en cover på en Chuck Berry låt. En säregen ljudbild.

Sista låten är hennes egen komposition Ellas som är en hyllning till Bo Diddley alias Ellas MacDaniel. En instrumentallåt med det karaktäristiska Bo Diddley soundet i botten.

Grå höstdagar

Sedan i eftermiddags har det varit grått och regnigt ute, riktig höst. En skiva med titeln Celebrations for a grey day med äkta paret Richard and Mimi Farina kanske kan vara passande. Den spelades in 1965 och gavs ut på Vanguard. Mimi Farina var lillasyster till Joan Baez. De gav ut ännu en skiva året därpå och senare samma år dog Richard tragiskt i en motorcykelolycka.

Skivan är fylld med akustiska låtar, mycket är instrumentalt, men en del har bra sång. Stilarna rör sig mellan appalachisk folkmusik till Mellanöstern folkmusik via brittisk folkmusik. Ett litet stänk av blues finns också med.

Inledande Dandelion river run är en snabb melodi med viss bluegrass känsla.

Pack up your sorrows är en fin duett med vackert böljande melodi och fin sånginsats.

Tommy Makem fantasy har ett nästan diskordant ljud.

Michael, Andrew and James påminner mycket om brittisk folkmusik, de sjunger delvis duett. En skrämmande stressande känsla.

Dog blue är en trevlig melodi med flyhänt gitarrspel.

V har väldigt udda trumspel och en österländsk stil.

One way ticket har både elgitarr och piano i en ljudbildsmässigt mycket rikare låt. Faktiskt en blues i grunden men framförd på en folkmusiksätt som gör att den får ett annorlunda sound. Duetten är lössläppt vilket ger liv åt låten.

Andra sidan inleder med Hamish en lunkande låt.

Another country är en långsam något drömsk brittisk folksång.

Tuileries är en glad och snabb liten låt med flyhänt spel.

The falcon har en mer reflekterande sorglig stil. De sjunger duett a cappella på flera ställen. Den är melodiös och vacker.

Reno Nevada kör med fullt band med elgitarr, piano, trummor och bas. Låten är melodiös

Celebration for a grey day är en instrumentell improvisation kring barnlåten Broder Jakob.

Inspelningsorten finns i soundet

Boz Scaggs gav ut sitt andra album på Atlantic 1969. Hav var tydligen medlem i Steve Miller band och här spelar han tillsammans med Duane Allman. Även Tracy Nelson körar lite på nån låt. Albumet är inspelat i Muscle Shoals i Alabama vilket på hörs.

De flesta av låtarna är skrivna av honom själv. Musiken påminner lite grann om både The Band ibland och även om Janis Joplin i sista låten.

Skivan inleder med tät funk blues i låten I'm easy. En del blås och själfull sånginsats med en del kvinnlig kör.

I'll be long gone har en annorlunda lugn framtoning med nästan bara sången som hörs i en berättande stil. En del soul över den här låten.

Another day (another letter) har en riktigt längtande stämning. Väldigt längtande och själfull. Utsökt komp.

Now you're gone någon slags countrylåt i 40-talstappning.

Finding her är en lite mystiskt låt med svävande gitarrljud.

Look what I got är lite mer genuin country i stilen. Fina svävande slidegitarrtoner. Avslutningen på låten är riktigt bra med blås, gitarr och sång kokande ihop.

Andra sidan består av endast tre låtar. Först ut är Waiting for a train som är en countrylåt med en tydlig text men framförd på ett något teatralt sätt.

Loan me a dime är en lugn avslappnad bluesig låt med en bra sånginsats med mycket känsla. Riktigt bra gitarr och orgel i samspel med en del smakfullt blås.

Sweet release är en riktigt själfull behaglig låt. Kompet är rikt utan att bli svulstigt. Det är gitarr, kör, blås och orgel. Fin anspråkslös sånginsats. Har lite samma känsla som låten Little girl blue med Janis Joplin.

Hur sluts cirkeln

En del grupper har gruppnamn utan uppenbar mening. Ett exempel är gruppen Kak från San Francisco. Kanske ska det utläsas som ryska ordet kak som betyder hur. Gruppens enda skiva var självbetitlad och kom 1969 på Epic.

Kak är en grupp med flera beröringspunkter till Blue Cheer via Gary Yoder som var medlem av gruppen på deras två sista plattor. Samt Chris Lockheed som var medlem i Poulation 2 med Randy Holden som var med i Blue Cheer. Dehner Patten samt Gary Yoder var även med i gruppen The Oxford Circle som endast gav ut en singel men här var Paul Whaley med som spelade på de båda första albumen med Blue Cheer. Blue Cheers cirkel sluts på så vis med Kak. Förutom de tre redan nämnda var även Joseph Damrell medlem i Kak.

Kak bjuder på en blandad kompott där guldkornen är countryrock och folkrock men de även får med riktigt bra psykedelisk rock på sina ställen.

HCO 97655 inleder. Snabbt tempo och bra melodi. Fint gitarrspel och maffiga trummor. En väldigt kort låt.

Everything's changing bjuder på en behaglig folkrocksinspirerad melodiös poplåt med en del fin psykedelisk gitarr och bra sånginsats. Bryter ihop snyggt i slutet med bra gitarr och trummor.

Electric sailor påminner mig om Golden dawn och deras med ett grymt driv och ett repetitivt komp. En positivt laddad låt.

Disbelievin' är en ganska bred countryrocklåt med mycket energi. Fin dynamik i gitarrspelet.

I've got time en av skivans höjdpunkter med en luftig melodiös countryrock låt med vackert sparsmakat men impulsivt gitarrspel och fin sånginsats.

Flowing by är en berättande låt på gränsen mellan visa och folkrock. Bjuder på en mycket speciell stämning och atmosfär som är angenäm.

Andra sidan inleder med den snabba låten Bryte 'n' clear day. Mycket gitarr.

Trieulogy är en svit med tre avsnitt Golgotha, Mirage och Rain. Inledningen är majestätisk. Andra delen är mer melodisk och innehåller fin gitarr. Avslutningen byter till en mer driven stil.

Lemonaide kid avslutar skivan med en lång oemotståndligt luftig och anspråkslös låt med en vacker melodi, drömska bongotrummor, orgel, lyrisk gitarr och fin sånginsats.

Mustig blues

Mac Rebennack mer känd som Dr. John avled på nationaldagen. Han var en originell New Orleans pianist med en mycket avslappnad värm känsla. Här tänkte jag skriva om hans fjärde skiva Sun, moon and herbs. Den bjuder på tät men avslappnad hypnotisk och suggestiva rock med psykedelisk känsla i vissa låtar och en genuin The Band känsla i andra låtar. Skivan gavs ut 1971 på Atco.

Dr. John var pianist från New Orleans men ändå med en komplett annorlunda stil i jämförelse med Fats Domino och Professor Longhair. Namnet Dr. John kom från voodoo traditionen i New Orleans.

Enligt texten i insidan av konvolutet ska både Mick Jagger och Eric Clapton medverka på albumet.

Black John the conqueror inleder i en avslappnad men mustig bluesstil med piano och sång med en kvinnlig kör som slår till ibland. Även en del blås som kryddar till det med känsla.

Where ya at mule fortsätter i en avslappnad bluesstil med fina sparsmakade pianotoner, cool sång, blås som kryddar låten tillsammans med kören. Även en riktigt bra gitarr som kommer in i mitten av låten där Dr. John kör call and answer med kören.

Craney crow avslutar första sidan med en mer suggestiv stil med rytmer, saxofon och kvinnlig kör som sjunger stora delar ensam. Dr. John sjunger nästan lite Captain Beefheart inspirerat på den här låten. Hela låten andas en varm sommardag mitt ute i Louisianas träsk.

Andra sidan inleds med Familiar reality - opening en underbar lågmäld lite The Band inspirerad låt med själfull sång, blås och fina sparsmakade glittrande gitarrlinjer.

Pots on the fiyo (filé gumbo) / who I got to fall on (if the pot get heavy) en mer hypnotisk låt med kvinnlig kör, bongotrummor och mystiska pianotoner som liksom trummorna har en improviserad känsla.

Zu zu mamou inleder drömskt med trummor som sedan växer med piano och sång. Stämningsfull körsång som är skrämmande tillsammans med den ljudmässiga inramningen och Dr. Johns egen sång.

Avslutar med Familiar reality - reprise som är samma låt som inledningen men med kvinnlig kör på sång, fortfarande bra gitarr och trummor och en hemtrevlig stämning.

Hårt på Hisingen

Graveyard är en svensk grupp som bildades 2006. I Göteborg får man förmoda. Hisingen blues är deras andra skiva och den gavs ut på etiketten Stranded 2011. De lade ner verksamheten för något år sedan efter 4 skivor men har nu återbildats och spelat in en femte skiva.

Gruppen bestod här av Joakim Nilsson på sång och gitarr, Rikard Edlund på bas, Axel Sjöberg på trummor och Jonatan Larocca Ramm på gitarr.

För mig blir det här mest likt en grupp som Motörhead. Men för andra verkar det vara mest likt 70-talets hårdrock. De har en image som stämmer in på 70-talet och de refererar artister som Grateful Dead i en låttitel och Randy Holden i en annan. Omslaget påminner mycket om Kak. Men de påminner inte om dessa grupper. Kanske lite grann om Black Sabbath.

Ju mer jag lyssnar desto mer rämnar min initiala barrikadering mot det plågsamt kompakta och hårda ljudet. Vissa låtar har både dynamik och luft. Dessa låtar gör skivan bitvis riktigt trevlig.

Ain't fit to live here har ett extremt tryck med en snabb melodi.

No good, Mr. Holden är långsammare med mer dynamik men fortfarande väldigt högt ljudtryck och kompakt ljudbild. Jag hoppas att titeln refererar till gitarrhjälten Randy Holden.

Hisingen blues titellåten är inte så mycket blues. Fortsätter med stenhårt ljud. Bra medryckande riff som man tyvärr ofta får värja sig mot på grund den hårda ljudbilden.

Uncomfortable numb inleder föredömligt dämpat med gitarr och bra sång. Fin dynamik låten igenom. Melodin är vackert uppgiven. Skivans bästa låt.

Andra sidan inleder med Buying truth (tack och förlåt) som har en bra melodi med ett medryckande riff.

Longing är en instrumentell stillsam låt med en ton av öppna ökenvidder.

Ungrateful are the dead påminner inte om Grateful Dead utan de spelar tung hårdrock.

Rss har en lite lättare ton men är lite snabbare och aggressiv vilket gör den svår att höra något på.

Skivan avslutas med The siren en dynamisk låt med lite mer variation i musiken och soundet.

Blues i Nashville

David Allan Coe är framförallt känd som en countryartist men hans första album var renodlad blues. Det kom 1969 på SSS International och heter Penitentiary blues.

Musiken är bluesrock med många melodier hämtade ur Chicago-bluesen. Tyvärr sjunger David lite oengagerat och det är en del påfrestande gimmicks i några av låtarna. Melodierna är mestadels klassiska blueslåtar. De är inte dåligt framförda men det är inget som berör heller.

Texterna handlar vad jag förstår om fängelser, droger, straffarbete, död och liknande. De flesta är skrivna av David oftast med medförfattare. T ex Betty Coe som kanske är hans fru? En låt verkar vara en cover. Det står inget om vilka musiker som medverkar, men skivan är inspelad i Nashville.

Penitentiary blues är en klassisk blues spelad med ett modernt sound. Har både piano och gitarr.

Cell #33 fortsätter med en mer klassisk rock n roll influerad låt. Snabbt piano och en del gitarr.

Monkey David wine är en munspelsblues med bra gitarr. Sången har lite för mycket gimmicks.

Walkin' bum är en bra rytmisk blues. Mycket munspel.

One way ticket to nowhere en blues med rockens snabbhet.

Andra sidan inleder med Funeral parlor blues har ett väldigt modernt sound. Stämningsfull och bra i början men tyvärr en del teatral sång på slutet.

Death row är en nästan talad låt med Muddy Waters influerat komp.

Oh warden medryckande munspelsblues med en del gitarr.

Age 21 har ett säreget repetitivt komp på gitarr med en del munspel.

Little David och avslutande Conjer man fortsätter med Chicago-bluesen.

Ett riktigt San Francisco album

Big brother and the holding company gjorde två skivor efter att Janis Joplin lämnat gruppen. Den första Be a brother släpptes i oktober 1970 således vid ungefär samma tidpunkt som Janis tragiskt dog.

På baksidan av konvolutet nämns faktiskt Janis som en vän. Även Richard Greene nämns som vän, troligen spelar han fiol på skivan.

Musikaliskt så är det rock, funk, och folkrock. Skulle säga att det finns lite psykedeliska antydningar på vissa låtar också samt en del popkänsla. Att det rör sig om Big brother and the holding company går tyvärr inte att höra men det är en bra skiva med några riktigt bra låtar. Nick Gravenites gör en riktigt bra insats som sångare på flera av låtarna. I övrigt är det Sam Andrew som sjunger. Påminner i stil och känsla faktiskt lite grann om en annan San Francisco grupp The Charlatans som jag skrivit om tidigare.

Keep on är en funkig intensiv låt med intressant dynamiskt komp och bra sånginsats förstärkt av en kvinnlig kör.

Joseph's coat är en stämningsfull tung rocklåt. Bra gitarrspel med fina improvisationer och varierade toner. Sånginsatsen är också mycket bra med en själfull basröst. En Quicksilver Messenger Service låt från början.

Home on the strange är en kontemplativ episk låt utan sång. Mycket bra gitarr och en fin stämning. Skulle kunna vara en Allman Brothers låt från deras Brothers and sisters skiva.

Someday har en mer funkig stil men inte renodlat. Bra sånginsats.

Heartache people är nog skivans bästa låt. En väldigt rakryggad berättande folkrockslåt med ett stillsamt men mycket dynamiskt komp där en fiol ger det där lilla extra. Den själfulla sånginsatsen och fiolen tillsammans med gitarr, bas och trummor skapar en medryckande känsla som man inte kan slita sig ifrån.

Andra sidan inleder med Sunshine baby en ganska snabb låt. Den har en drömsk sekvens mot slutet.

Mr. Natural är en lite småfunkig låt. Har en bra instrumentell sekvens med bra och ovanligt gitarrspel. Har en kvinnlig call and answer sekvens också.

Funkie Jim är en väldigt funkig låt. En blåssektion. Bra gitarrspel på några ställen.

I'll change your flat tire, Merle är riktigt väl genomförd bluegrass/country-låt. En manlig sångare ibland i duett med en kvinnlig sångerska. Riktigt bra fiol och även elgitarr som dyker upp naturligt. Upplupen stämning.

Titellåten Be a brother avslutar skivan. En snabb lågmäld låt. Har en bra improviserad sekvens.

Nästan som Ultimate Spinach

Beacon street union spelade in två album samt ytterligare ett under namnet Eagle. Det första kom 1968 med titeln The eyes of the Beacon street union. De kom från Boston och albumet gavs ut av MGM. De var således en del av Bosstown sound och likheter med Ultimate Spinch hörs tydligt. Skivan är bra och musiken går i en blues och folkrock stil med psykedeliska influenser och både tung rock och lättare pop på sina ställen. Ett par tramslåtar förstör helhetsintrycket men när de är bra är de riktigt bra.

Namnet på gruppen kommer från av gata i Boston som heter just Beacon street. Gruppen bestod av Robert Rhodes på piano, orgel och blås, Paul Tartachny på gitarr och sång, Wayne Ulaky på bas och sång, Richard Weissberg på trummor samt John Lincoln Wright på sång. Samtliga låtar om en chuck Berry låt är egna kompositioner.

My love is inleder med ett märkligt talat parti och sedan blir det frånkopplad sång till rusande euforiskt komp.

Beautiful Delilah är en välspelad blueslåt signerad Chuck Berry. Tyvärr framförs den här med extremt jobbig sångröst.

Sportin' life fortsätter i bluesstil. En lite mer rökig tät barblues. Här är sånginsatsen bra. Stabilt pianospel.

Four hundred and five har en märklig trumsekvens i början med elgitarrtoner i spännande takt som växer fram. Instrumental.

Mystic mourning är avslappnad men ändå hotfull med de taktfasta trummorna. Tankarna leder till Ultimate Spinach och deras majestätiska och drömska låtar. Lite österländsk känsla i viss mån och även västindiska influenser i soundet från trummorna.

Andra sidan inleder med Sadie said no som har ett tungt komp som kontrasterar på ett kul sätt mot stämsången. En bra sekvens är när de utropar "No" upprepat mot grym gitarr.

Speed kills inleder med ljud som tagit från en utombordare. Sen blir det nästan Beatles pop.

Blue avenue återvänder till Ultimate Spinach land med marscherande drömskt komp och lugn sång. Sången har riktigt bra arrangemang.

South end incident (I'm afraid) är en välspelad uppgiven blues som gränsar till psykedeliskt land på ett skickligt sätt.

Green destroys the gold fortsätter med psykedeliskt epos a la Ultimate Spinach i snabbt tempo.

The prophet inleder med tät atmosfär. Fin gitarr och bra sånginsats i en melodisk psykedelisk låt.

Ansiktet på etiketten

Phil and the Flakes hette en grupp som endast spelade in en singel. Det här blir första gången som jag skriver om en 45-varvare här på bloggen. Anledningen är att Phil Pearlman var med i gruppen och skrev båda låtarna. Skivan gavs ut 1964 av Fink records. Etiketten har förutom skivbolagsnamn med logotyp, skivnummer, låttitel med mera även en bild på Phil Perlmans ansikte. Ganska ovanligt skulle jag tro.

Musiken är hotrod, surfmusik och doowop. Glimten i ögat på både text och musik. Fink records gav ut skivor med artisten och tydligen skådespelaren Tim Morgon. En av skivorna är ett soundtrack till en surffilm som heter Dirty feet.

Chrome reversed rails är låten på första sidan. Den har en glad melodi och bra driv. Fint med kvinnlig kör i refrängen. Texten handlar om att hans tjej älskar honom för hans bil.

Blower scoop fortsätter i samma stil men här med en hummande kör och vass gitarr och maffiga trummor. Texten handlar om att motorn exploderar när hans kompis spiller glass på den.

Drömsk bluegrass

Cedar creek spelade tillsammans i tio år innan de gav ut sin enda LP 1976 som en privatpress. Cedar creek spelar bluegrass och countryrock ibland i en Crosby, Stills and Nash inspirerad drömsk stil. De spelar bra och deras sångarrangemang är ibland rikigt bra. Kan slänga in en referens till Old and in the way också.

Cedar creek bestod av Brad Martin på bas, banjo och sång, Clayton Smith på gitarr och sång, Steve Wyrick på gitarr, dobro och sång samt Sam Stafford på dobro och bas. Steve och Brad skrev de flesta av sångerna. På en sång fick de hjälp av Mary Dorsey och avslutande låten är en traditionell låt. De kom från Charlotte i North Carolina med sina Blue Ridge Mountains.

Solida countryrocklåten Blue mist inleder skivan med fin varierad stämsång och vackert varierat gitarrspel som glittrar till lagom ofta.

Wild river är en snabb mer bluegrassinspirerad låt med snabbt banjospel och mycket angenäm stämsång i härliga spontana arrangemang.

Yancey's hill har lite mer melankolisk countryrock över sig återigen.

Titelspåret In the wind avslutar första sidan. Har en del Crosby, Stills and Nash över sig men kryddat med lite banjo.

Andra sidan öppnar med Earthwood suite också i en Crosby, Stills and Nash stil med drömska behagliga passager.

Climber är en roligare bluegrasslåt med kul avslutning.

Autumn man är melodiös och har en fina dobrotoner. Bra arrangemang med a cappella sång i slutet.

Soliloquy har en obegriplig titel och melodin är väldigt långsam och drömsk.

Make me a pallet on your floor är den enda låten som de inte skrivit själva. En gladlynt svängig bluegrasslåt.