Hektiskt år

1972 var ett hektiskt år för Uriah Heep med två album, det första Demons and wizards har jag skrivit om tidigare. Det andra som jag skriva om här heter The magician's birthday. Min kopia är den amerikanska utgåvan på Mercury. I Storbritannien gavs det ut på Bronze. Första sidan är bäst med några riktigt bra låtar fyllda med episk sång och bra mixat akustiskt och elektriskt gitarrspel i en anspråkslös stil. Avslutande titellåten på sida 2 har några fantastiska passager med gitarr och orgel.

Liknande tema som föregångaren med en magiker på omslaget.

Sunrise inleder med mäktig sång och ett intensivt hårt komp. Malande men ändå medryckande.

Spider woman har en stressande atmosfär. Försöker komma på vad grundkompets rytm kommer ifrån men lyckas inte.

Blind eye tillbaka med en mer nyanserad låt. Grunden läggs ut fint i början med gitarren och trummor och sedan kommer en fint berättad sång till ett repetetivt men effektivt lågmält riff som låter akustiskt men det fylls på med elgitarr.

Echoes in the dark har en mörkare men öppen atmosfär. En hoppfull gitarr i långa vridna lyriska toner ger känsla. Mycket dynamik när sången kommer in och musiken tonar tillbaka med bara en gitarrslinga och piano som repeteras.

Rain avslutar första sidan. En lågmäld låt med en del piano som har en annorlunda ton. Mycket bra sånginsats.

Sweet Lorraine har ett märkligt elektroniskt svävande frekvensgeneratorljud som återkommer och däremellan partyrock.

Tales återvänder till en mer drömsk stämning med en flödande melodi med elektroniska ljud blandat med trevligt gitarrspel.

The magician's birthday titellåten avslutar skivan. En lång låt som öppnar med stabilt gitarrspel i bästa rock n roll anda och en bra sånginsats. Växlar sedan över till kazoo-spel och någon sorts skämtsång med kör. Sedan kommer de tillbaka med rockstilen från inledningen innan de byter igen till en kuslig tivolimusik mot tung gitarr. Sen kommer en sekvens med riktigt tung gitarr och trummor utan några krusiduller i ett riktigt rus som på ett spännande sätt förstärks nästan obemärkt av orgel som kommer och går. Sedan kommer bra sång till ett mer traditionellt komp för att sedan bli falsettsång tyvärr. En ojämn låt även om vissa delar är riktigt bra.