Spegel spegel på väggen där

Jag har inga skivor med Iron Maiden och min kunskap om deras musik stannar vid Run to the hills men nu har jag införskaffat ett soloalbum med sångaren Bruce Dickinson. Närmare bestämt hans senaste som heter The mandrake project och gavs ut på BMG 2024. En dubbel i ett fint gatefoldomslag. Av designen att döma med de grekiska bokstäverna t ex den e-liknande stora sigma och det a-liknande stora delta så är det inspirerat av Grekland. Men det är en latinsk sentens på medaljongen och första låten nämner ragnarök så det är flera olika mytologier och historiska referenser uppblandat.

Medverkande på skivan är Bruce Dickinson på sång, gitarr och piano, Dave Moreno på trummor, Roy Z på gitarr och Maestro Mistheria på piano.

En låt sticker ut och är fantastiskt bra nämligen Face in the mirror som är en stark melodi och bra reflekterande sång till bra gitarrspel. Annars är det mycket symfoniskt och bombastiskt men en del fina ögonblick ändå.

Afterglow of ragnarok ganska symfonisk och dramatisk känsla med hårt och snabbt komp.

Many doors to hell har mer tungt mullrande stil med mer känsla i sången.

Rain on the graves är mer berättande i stilen med sång till effektfulla trummor.

Resurrection men har ett lite countryinfluerat gitarrljud i inledningen. Bra basgung lite längre in i låten också.

Fingers in the wounds har en del stråkar som har en klang av Brahms Ungerska danser. Annars är det ganska bombastiskt.

Eternity has failed inleder stillsamt och sedan kommer ett snabbt galopperande komp och dramatisk sång. Ett bra vinande och smattrande gitarrsolo en bit in i låten är riktigt bra. Det framförs av Gus G.

Mistress of mercy är hårdare och ganska bombastiskt mullrande men sedan en mer melodiös del. Riktigt snyggt när de kombineras längre in i låten. Där har de dessutom ett gitarrsolo.

Face in the mirror har en underbar melodi som inte är bombastisk och en anspråkslös sång men ändå med styrka och mycket känsla. En del piano och akustisk gitarr och trummor som ger tryck och visar att det ändå är en hårdrockslåt.

Shadows of the gods fortsätter i den lågmälda stilen. Bruce ger återigen prov på en fin känslomässig sånginsats. En ganska långsam men ändå engagerande låt med ett hårdare grundkomp. En bit in i låten ändras karaktären lite och det blir snabbare och tyngre både sång och komp. Sen blir det lite symfonsikt men snyggt gjort.

Sonata (immortal beloved) är hård och tung men sången är känslomässig och reflekterande. En bit in i låten är det mer dynamik och dramatik med ödesmättad sång och en del bra gitarrspel. Sista tonen är vecker.