Återdistad

Link Wray spelade in ett par otroligt bra album i början av 70-talet och medverkade även på minst tre album med andra artister som även de tillhör mina favoriter. Nu ska jag skiva om albumet Stuck in gear som gavs ut 1975 på Virgin. Här går han delvis tillbaka till den 50-talsrockande stilen som han började med i slutet av 50-talet.

Mina favoritlåtar från skivan är Quicksand och Cottoncandy apples den första påminner om de två klassiska albumen med blixtrande countryrock och blues och den andra andra är härligt anspråkslös och påminner lite om Elvis.

Southern lady inleder i en berättande ganska svepande countrystil med både piano och bra improviserad gitarr i långa solon.

Tecalote har en mer sval men andå tuff stil med en gungande bluesstil. Bra gitarr här också men även en del orgel.

Quicksand har en riktigt gungande och medryckande takt med en engagerad sånginsasts av Link. Snyggt nog glider gitarrimprovisationen över i countryrock med fantastiska kryddade flödande och sprudlande toner.

I know you're leaving me now är en mer renodlad countrylåt med vackert framförd och med en annan sångare. Behaglig melodi och ansprpåkslöst framförd.

Did you see the man fortsätter i countrystil men kryddad litegrann med calypso i en rockig stil. Har lite saxofon i slutet.

Andra sidan inleder med Midnight lover här är Link tillbaka vid mikrofonen. En ganska avslappnat funkig låt. En del bra gitarr och piano.

Cottoncandy apples har ett fantastiskt sparsmakat komp med piano och en annan sångare som sjunger väldigt intimt. Han påminner märkligt nog om Elvis. En väldigt vacker melodi. En del bra gitarr kommer in i låten också efter hand.

Bo Jack är en låt i tuff bluesstil. Har några distade gitarrtoner som är fantastiskt bra.

En av Links signaturlåtar från tidigt i karriären Jack the ripper avslutar skivan. Häftiga distade gitarrtoner och bra ös med dynamiska växlingar.

Kanske paranoida

Idag hade jag och familjen tänkt åka till skivmässan i Hova på andra sidan Vättern i Västergötland som jag hört mycket talas om för första gången men istället åkte jag på en riktigt dunderförkylning. Det hindrar ju inte att går att spela en skiva eller två hemma.

Black Sabbath blev jag imponerad av när jag lyssnade på deras första skiva som jag skrivit om tidigare. Den gavs ut 1970 och redan samma år kom deras andra LP ut. Den heter Paranoid och gavs även den ut på Vertigo. Mitt examplar är den brittiska andrapressen tror jag. Inte helt lätt att reda ut ens med Discogs.

Musiken fortsätter i samma tunga men ändå lekfulla stil som första skivan. Några riktiga topplåtar finns med som War pigs, Paranoid och Iron man men även Planet caravan och Fairies wear boots.

War pigs inleder blytungt och med dynamiska pauser i musiken som varierar på ett medryckande sätt. Trummorna ligger tydligt i mixen och både bas och gitarr får mycket utrymme. Sången är i call and answer stilen med ett tungt riff. Öppnar upp och blir lite episk i soundet mot slutet. Känns som en aktuell låt i dessa hemska tider.

Titellåten Paranoid har en snabbare rusande stil som är väldigt medryckande.

Planet caravan har en annorlunda framtoning men mycket stämning och man ser riktigt ser kamelerna sakta lunka fram över sand och sten. Nästan lite jazzig i sitt berättande och improviserade ljudlandskap med trummor och gitarr.

Sista låten på första låten är Iommis signaturlåt Iron man. Melodiös, tung och medryckande och med ett fantastiskt riff som mullrar fram. En bit in i låten kommer även en snabbare sekvens med bra gitarrspel. Rusande trummor i samspel med gitarren hinner de också med.

Electric funeral har ett speciellt dovt darrande gitarrljud och mörka klanger i melodin. En bit in i låten kommer en kortare ganska konstig sekvens med snabbare gitarr och underligt ljudande sång.

Hand of doom är en väldigt dynamisk låt som pendlar i styrka och intensitet. Från jazziga passager till kraftfull rock.

Rat salad har ett medryckande samspel mellan gitarr och trummor som svarar varandra. Innehåller ett långt trumsolo.

Fairies wear boots har lite längre episka toner men också mycket trummor. Bra gungande tyngd. Har en del häftiga långa vridande och vinande toner på gitarren som åker kana på ett snyggt sätt. Riktigt bra improvisationer.

Innan Grateful Dead

Brent Mydland var medlem i Grateful Dead mellan 1979 och 1990 när han tragiskt avled av en drogöverdos. Innan Grateful Dead spelade han piano och sjöng i gruppen Silver på deras enda album. Det var självbetitlat och gavs ut 1976 på Arista. De spelar trevlig countryrock med en antydan åt pophållet.

Jag hörde talas om dem via den svenska gruppen KG 22 som jag skrivit om tidigare. De gjorde en cover på Musician och där kände jag igen upphovsmannen Brent Mydland i låtlistan.

Min favoritlåt från skivan är nog All I wanna do som är väldigt solig och även Memory som har en härlig melankolisk melodi.

Musician (it's not an easy life) inleder skivan. En väldigt mjuk låt men ganska melodiös. All I wanna do är en trevlig och solig countryrocklåt. Memory fortsätter i en melodiös stil men lite mer melankolisk. No wonder bjuder på lite mer gitarr och mjuk countryrock. Trust in somebody har en lite snabbare framtoning.

Andra sidan inleds med It's gonna be alright. Mjukt och melodiöst. Climbing fortsätter mjukt med bra mycket körande och en del gitarr. Wham bam har en solig och melodiös framtoning. Right on time har en lite annorlunda mer akustisk countryrockig framtoning. Bra variation i gitarrspelet. Goodbye, so long avslutar skivan melodiöst och lite melankoliskt med bra piano och stämsång.

Länk till LPn hos Amazon (affiliate link).