Musikalisk alruna

Här kommer ett album med gruppen Mandrake Memorial som består av fantastisk psykedelisk rock orienterad mot pop med vissa barocka inslag. Inte olikt Ultimate Spinach, Growing Concern eller Fapardokly. Det här var deras debutskiva och den gavs ut på etiketten Poppy 1968. De gav ut ytterligare två album som jag inte har hört än men jag försöka införliva dem i samlingen. Speciellt deras sista album med en Escher-etsning på omslaget.

Mandrake memorial bestod av Craig Anderton på gitarr och sitar, Randy Monaco på bas och sång, Kevin Lally på trummor och timpani samt Michael Kac på piano och sång. Jag undrar om de tog namnet från serien Mandrake om någon slags trollkarl som fanns med som serie i serietidningen Fantomen. Eller så är det från växten alruna som det samtida danska bandet Alrune rod.

Ljudbilden är väldigt rik och låtarna flödar lättsamt och medryckande. Genuin musik utan trams. Mina favoritlåtar är nog Here i am, This can't be real och Sunday noon.

Låten Bird journey inleder. Den är komplett med episka gitarrslingor, flyhänt sitar som låter som en cembalo, mäktiga trummor och bra lika episk sång som gitarren.

Here I am fortsätter med bra sitar och sång med stämmor med en kvinnlig röst som svarar på ett par ställen. Även riktigt bra gitarr och bra trummor, speciellt i en längre improviserad sekvens.

Rainy may har en mer drömsk jazzig känsla. Lunkande behaglig melodi.

This can't be real har en fantastisk luftig melodi som byggs upp anspråkslöst med gitarr och sång.

Dark lady inleder kusligt med ensamma toner på sitar. Sen kommer resten av kompet in och melodin byggs upp. En del bra gitarr, bas och en del bra sångarrangemang med stämmor.

Andra sidan inleder med House of mirrors. Den har riktigt hård gitarr på vissa ställen och däremellan bra sitar som låter som cembalo och en del orgel.

To a lonely återgår till en mer jazzig lite lurig stil.

Strange har en långsam melodi som knappt bär men den har vissa berättande moment. Efter ungefär halva låten kommer den igång lite mer mer med stark gitarr.

Next number har ett märkligt lite tivolibetonat grundkomp. Ger nästan en elektronisk association.

Sunday noon har också lite styrlös berättande melodi. Har en längre sekvens med improvisationer på trummor, sitar och gitarr som är riktigt drömsk och bra. Ljudbilden går efter ett tag över i det cembo liknande ljudet som fortsätter improvisationen. Lite Beat of the Earth stämning över deras flödande musicerande.

Highlander

Albumet A kind of magic med Queen innehöll mycket filmmusik men det står bara om filmen Iron eagle på omslaget. Den åtmisnstone för mig mer kända filmen Highlander nämns inte. Sevärd för att Sean Connery är med. Tre låtar från den filmen finns med på skivan som gavs ut 1986 på EMI.

Musiken på den här skivan är både helt fantastisk och en del som inte är så intressant. Låtarna Friends will be friends, Who wants to live forever och Princes of the universe är helt underbara och bland det absolut bästa med Queen. Trevligt nog finns alla texter med på innerpåsen.

One vision var tydligen musik till filmen Iron eagle. Jag har inte sett den.

A kind of magic har bra melodi och gitarrspel. Freddie sjunger med mycket inlevelse.

One year of love har en stor portion 80-tal över sig men melodin är bra och sånginsatsen likaså. Snygg orkestering i slutet.

Pain is so close to pleasure fortsätter i en 80-talsstil men har en del bra gitarr.

Friends will be friends har en riktigt stark melodi med mycket dramatik där intensiteten i ljudbilden växlar snyggt genom hela låten. Mycket bra sånginsats i samklang med piano och gitarr. Även en del fin stämsång. May får till några riktigt bra toner på gitarren.

Andra sidan inleder med Who wants to live forever har en härligt ödesmättad men ändå positiv känsla med stark sånginsats och melodi. Byggs upp väldigt dramatiskt och snyggt.

Gimme the prize (Kurgan's theme) är mer hård i sin framtoning och den har mer dramatik och märkliga ljud och röster än melodi. Har en slags distad skotsk folkmelodi inbakad i en kort sekvens.

Don't lose your head har en väldigt 80-talsinfluerad stil med dimmiga ljudmattor och distansierade röster. Freddie sjunger dock bra.

Princes of the universe kombinerar på ett fantastiskt sätt sång a cappella och med tungt ackompanjemang med gitarr och trummor. Magnifikt och medryckande. Riktigt snygg sekvens med snabbt gitarrspel och mycket dynamisk variation.

Elvis live

Elvis Presley gav ut flera skivor med liveinspelningar under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Den här skivan är en de bästa med en fin mix av låtar och Elvis i högform med sin inlevelse, energi, äkthet och humor. Skivans titel är On stage och den spelades in live i Las Vegas 1970 och gavs ut på RCA. Mycket bra gitarrspel och bra körinsats skivan igenom också. Två är senare spelades den underbara konsertfilmen Elvis on tour in. Den här skivan får mig alltid på gott humör.

Bra spriding på låtarna med blues, rock n roll, pop och rock hela tiden i Elvis fantastiska stil. Covers på både en bra Creedence Clearwater Revival och en bra Beatels låt. Min absoluta favorit blir ändå skivans sista låt Let it be me (Je t'appertiens).

Skivan inleder med klassikern See see rider. Riktigt bra tempo med snyggt gitarrspel och fantastisk sånginsats av Elvis.

Release me (and let me love again) har en avslappnad stämning med bra kör och fantastisk sånginsats.

Sweet Caroline är en Neil Diamond låt. Elvis version är melodiös och har mycket engagemang och känsla. Låten dyker för övrigt upp i Seth Macfarlane filmen Ted på ett roligt sätt.

Nästa låt är Del Shannons klassiker Runaway. Otroligt bra sånginsats och gitarrspel. Mycket bra arrangemang med kör och sprucken surfgitarr.

The wonder of you är en omtänksam och underbar låt med Elvis varma röst. Fantastisk kör och gitarr som ytterligare förgyller låten.

Andra sidan inleder med Polk salad Annie. De skapar en dallrande tuff stämning. Bra gitarrspel.

Oväntat nog är nästa låt Beatelslåten Yesterday. Vackert framförd med piano och kör bakom Elvis fantastiska känslosamma sångröst.

Klassiska Creedence Clearwater Revival låten Proud Mary följer härnäst. Elvis gör en engagerad sånginsats och den har bra tryck.

Walk a mile in my shoes är en spelglad och svängig låt. Även Jerry Lee Lewis har gjort låten.

Let it be me (Je t'appertiens) verkar vara en fransk låt. Framförs med mycket temperment. Fullständigt underbar känsla i Elvis röst och en så vacker melodi med kören och allt. De får även med ett litet anspråkslöst gitarrsolo.