Inte en hel skiva

Om det bara var för den inledande låten så skulle Maggot brain med Funkadelic vara ett sant mästerverk. Men en LP är oftast mer än bara en låt även om den låten är ett tio minuter långt mästerverk.

Här är tyvärr stora delar av resten av skivan mindre bra. Det finns fler låtar som är bra men tyvärr även partier som är dåliga och låtar som bara är utfyllnad känns det som. Albumet var Funkadelics tredje och det gavs ut 1971 på Westbound records.

Funkadelic bestod av George Clinton, Eddie Hazel på gitarr med flera. Intressant nog är Dorothy Schwartz koordinator för albumet, hon hade samma uppdrag på Tripsichords album. Musikaliskt är den inte alls lik Grodeck Whipperjenny som man skulle kunna tro. Istället är det mer renodlad funk i vissa låtar och renodlad psykedelisk rock i andra samt tyvärr en del udda skämtlåtar på vissa ställen. I sina bästa stunder är de riktigt bra och påminner lite om Jimi Hendrix, The Band, Ultimate Spinach eller James Brown.

Maggot brain är en magnifik låt. Ett talat parti i inledningen sen tar själva låten som är instrumentell vid. I ena högtalaren spelas en kort upprepad vacker liten visa på ett lugnt behagligt sätt på lyrisk gitarr eller piano, nästan hypnotiskt. Men i den andra högtalaren är det grym psykedelisk gitarr som viner kokar och bubblar, överstyrt och improviserat. De båda starkt kontrasterande ljuden samsas på ett naturligt och väldigt bra sätt. Mixningen är fantastisk där de båda så olika ljudbilderna hörs så bra. Tio minuter musikalisk njutning.

Can you get to that är lite mer funkig med släpigt sväng. Lite annorlunda med en massa kvinnliga sånger och en man med mycket djup röst som sjunger i lätt kaotiska men mycket bra lösa arrangemang. Bra också med akustisk gitarr. Inledningen låter lite som en The Band låt faktiskt.

Hit it and quit it är ren funk med orgel som inte blir så jätteintressant. Har ett bra gitarrsolo i slutet.

You and your folks, me and my folks är också en svängig ganska renodlad funklåt. Här spelas den på piano och en man sjunger med kvinnliga bakgrundssångare.

Andra sidan inleder med Super stupid. Är ganska rockig med en stabil rytm. Kommer en del vass orgel på ett ställe och bra gitarr och trummor i ett längre parti med bra improvisation.

Back in our minds har ett väldigt märkligt ackompanjemang med en ett förstärkt distat klockspel eller vad det nu kan vara. Små skruvade ljud fyller i alla fall rummet. Annars är det funk med piano och en del saxofon.

Skivan avslutas med Wars of armageddon. En funklåt med jazzinfluerad sång. Skumt slagverk och orgel. En del bra gitarr finns i låten men den får jobba hårt emot all orgel och rytmiskt slagverk. En bit in i låten kommer trumsolo och märkliga ljud som en råmande ko bland annat. Avslutar med ljudet av en explosion av något slag.