Biter sig fast

En skiva jag inte blir klok på är Radio City med gruppen Big Star. Den beskrivs som power pop i böcker och på internet. Jag vet inte det känns som ganska modern musik med väldigt starkt ljud och allt ligger långt fram i mixen. Men det är inget murrigt ljud. Klangerna är klara och ljusa. Jag skulle säga rock som påminner lite om Rolling Stones men utan både blues och country. Deras musik har en ljus melankolisk stämning med ett okonstlat och direkt uttryck. Emmit Rhodes är en annan artist som jag tror nämns i samband med Big Star, men jag har inte hört någon skiva med honom än.

Radio City var Big Stars andra LP. Den kom 1974 och gavs ut på märket Ardent Records som var en underetikett till Stax i Memphis. Big Star bestod av Jody Stephens, Andy Hummel och Alex Chilton. De skrev all sin musik själva, framförallt skrev och komponerade Alex Chilton mycket. Han hade tidigare varit medlem i soulgruppen The Box Tops, men den har jag aldrig hört.

Omslaget är en modern fotokonstbild av fotografen Bill Eggleston. Jag är ganska säker på att jag såg exakt den här bilden i ett TV-program som handlade om foto som konst. Men jag minns tyvärr inte vilket program. I programmet nämdes inget om att fotot förekom på ett skivomslag. Bill har även fotograferat bandet i en bar eller liknande på baksidan av omslaget. Så de måste ha träffats.

Skivan inleder med låten Oh my soul. Väldigt starkt driv. Skramligt och kaotiskt. Varierad på oväntade sätt.

Life is white är en lugnare låt med munspel och piano.

Way out west är också en lugnare låt men är helt driven av gitarr. Har festivalen fått sitt namn av den här låten måntro.

What's goin ahn lugn låt igen och med en akustisk prägel men blir elektrisk nästan direkt.

Första sidan avslutas med You get what you deserve som har en fin bas i grundkompet.

Mod lang är en rejäl rocklåt. Lite Rolling Stones över den.

Back of a car påminner väldigt mycket om första sidan. Lite melankolisk gitarrmusik.

Daisy glaze är mer sparsmakad i kompet. Klara gitarrklanger. Hummande sång. Ändrar karaktär efter ett tag där får låten ett medryckande driv med sitt fjädrade ljusa gitarrljud.

She's a mover har ett coolt riff blandat med en sorts melankolisk rock. Surrande gitarrsolo i slutet.

September gurls är vad jag förstår skivans mest berömda låt. Klingande gitarrer, drivande trummor och en melankolisk längtande känsla. Gitarrljudet varierar genom låten och är på ett par ställen dämpat och riktigt ljust ringande på gränsen till överstyrt på andra ställen.

Morpha too en icke typisk låt för skivan. Kort och med piano utan annat komp. Väldigt ljus sånginsats i två stämmor. En vacker ganska skör låt.

I'm in love with a girl bara sång och akustisk gitarr. Får till en bra känsla med väl avvägt driv. Påminner på ett lustigt sätt om Christmas vacation eller om det är en annan låt.

Om jag ska försöka sammanfatta skivan så säger jag att den är bra och medryckande utan att jag kan förklara varför. Den har ett sound som biter sig fast.