En väldigt känd och bra rock n roll låt är Fats Dominos Blue Monday från 1958. Men det finns en helt annorlunda låt med samma namn inspelad 1969 med bandet Dragonfly. De spelade bara in en skiva. Den hette bara Dragonfly och kom ut på märket Megaphone.
Själva skivomslaget lämnar inga upplysningar om vilka som spelar på skivan men många namn på ljudingenjörer, producenter och liknande. Den spelades in i Hollowood i två olika studios I. D. Sound och Amigo Recordning Studios. Omslaget är ett gatefoldomslag med en mycket fin teckning på fram- och baksida. Teckningen har med en trollslända dvs dragonfly på engelska. Vissa ledtrådar kan vara namnen på de som skrivet låtarna. Dessa finns med på etiketten. J. Duncan, R. Russ, G. Jimerfield, B. Davis och B. Ray kanske var med i gruppen. De har en cover som verkligen är annorlunda på en Willie Dixon låt men annars så tror jag att det är eget material.
Musiken är vild, melodiös och väldigt bra. Det är psykedelisk hårdrock med vissa bluesinslag. Det verkar som att de gjort precis vad som fallit dem in i varje låt. Det är galet men det är väl sammanhållet. Påminner om Blue Cheer och deras två första album.
Skivan inleder med Blue monday. Vild grov skriande sång och lika vilda gitarrer. Bra medryckande melodi.
Enjoy yourself inleder med ett knasigt trumsolo som låter som hämtat från en marsch. Sen kommer en lugnare melodiös låt med mycket infall med eko och fint utlagda gitarrer. Efter ett tag kommer en surrande improviserande gitarr på ett lugnt trumkomp. Gallopperande trummor och fina melodiösa sekvenser avlöser varandra.
Hootchie kootchie man börjar helt lugnt på låg volym som växer i styrka. Tempot rusar ända till det lugnar ner sig i ett kokande bluesinferno. Sen tar den rusande ickebluesiga stilen över ett tag sen kommer bluesen tillbaka. Det är helt magnifikt galet. En sorts utökning av Muddy Waters klassiker.
I feel it avlöser direkt. En mer lugn låt med vackra klingande gitarrer. Maffiga trummor och mycket dynamik. Väldigt intensiv sånginsats.
Trombodo är kanske den korta sekvens med nästan cembalo-liknande ljud och en härligt uppgiven blåsorkester.
Potrait of youth tar vid direkt med grymt trumspel och engegerad lite renare sång. Melodin är upprymd med vilda maffiga trummor och cymbaler. Lite körsång till och med tror jag. En vild surrande överstyrd gitarr finns också med på ett smakfullt sätt.
Crazy woman inleder andra sidan på ett kaftfullt sätt. Grym sång, snabbt komp med trummor och gitarr.
She don't care är lite mer mystisk med piano i inledningen. Något som låter ett klockspel. Melodin växer fram långsamt och sången är mer sansad. En del ekoeffekter. Sen kommer en grym överstyrd gitarr innan sången kommer tillbaka.
Time slipped away börjar i slutet på föregående låt. Bra melodi och bra driv med mer dämpad sång och grym gitarr.
To be free har en bra inledning med samspel mellan trummor och gitarr i skum takt. En del stämsång fixar de till på den här låten. Mycket bra tempermentsfull sånginsats som visar prov på mycket känslor. Starkt komp som låter sången glänsa.
De tar med en liten kort låt precis som på första sidan. Här heter den Darlin' och består mest av prat och skratt.
Skivan avslutas med låten Miles away. Bra sånginsats med lite stämmor och väldigt bra gitarrspel som samspelar fint med sången. Ett ovanligt gitarrspel för att vara den här skivan. Viss countrykänsla. Sen kommer ett improviserat parti med grymma överstyrda surrande gitarrer. Det kommer även ett mystiskt psykdeliskt parti med avlägsna trombonljud och andra pulserande ljud. Innan själva låten kommer tillbaka.
En av de bästa skivor jag har hört. Extremt energirik och full av galna infall som håller ihop väldigt bra. Jag blir på gott humör när jag lyssnar på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar