Skojfrisk galen rock

Vissa skivor har en komplicerad tillkomsthistoria. Materialet till den här skivan spelades in under 1968 och 1969 och var avsett att utgöra Velvet Undergrounds fjärde skiva på Verve. Men det dröjde ända tills 1985 innan det släptes som VU på Polydor. Det följer med en insert med spännande läsning om historiken bakom bandet och deras musik och även den klassiska bilden som även fanns med i Bonniers gamla rocklexikon. Det blev Velvet Undergrounds i särklass bäst sålda skiva trots alla klassiker med omslag av Andy Warhol och samarbete med Nico.

På den här skivan utgörs Velvet Underground av Maureen Tucker på trummor och sång på en låt, Steerling Morrison på gitarr och lite körsång, Lou Reed sång och gitarr, Doug Yule på bas och John Cale på violin och sång på två låtar. Lou Reed skrev allt material.

Mycket av inspelningarna på skivan har en demokänsla över sig. Men det är tjusningen egentligen med musiken. Den är avskalad och äkta. Lite kantig på ett bra sätt. De påminner både om The Sonics, Kinks, Bob Dylan och Link Wray.

Skivan inleds med I can't stand it en grym rocklåt. Den har fina växlingar i temperamnent lite episk elgitarr men oftast uppbyggd kring ett litet riff som upprepas hyptontiskt. Ljudbilden är hård, äkta och genuin. Har lite både Link Wray och The Kinks över sig.

Stephanie says är istället en ljuv melodi med vackert ackompanjemang. Lite drömsk. En av två låtar som John Cale medverkar på. Han spelar vacker fiol. Sångarens kantighet ger en fin kontrast.

She's my best friend är genuin lite lagom uppstudsig pop. Snabb och bra gitarr.

På Lisa says låter sångaren nästan lite som Bob Dylan. Ackompanjemanget bjuder på mycket temperament ibland lugnt och nästan uppgivet för att sedan växa i styrka. Har hela tiden en härligt avslappnad men ändå driven känsla.

Låten Ocean avslutar första sidan. Lite mer drömskt med mycket cymbaler och fina gitarrljud som dyker upp till synes när de känner för det. Men känslan i låten är mer pop än experiment. Avslutas med en näst instill sakral kör, bra små elgitarr toner och grymma avmätt vildsinta bastrummor.

Andra sidan inleds med Foggy notion. Snubblande krispig gitarr och bra sånginsats. Fint samspel mellan två gitarrer, en vinande och en repetitiv krispig, i ett parti.

Temptation inside your heart den andra låten med John Cale. En lite mer lurig och skojfrisk låt. Väldigt lågmäld men ändå full med bra gitarr som spelas virtuost över grundkompet med bas och trummor. En massa kaotsikt pratande och hummande i bakgrunden och som jag tror John Cale på sång sjunger mycket bra.

One of these days har en hel del rock n roll känsla över sig. Grymt bra slidegitarr. Tråkigt nog sjunger de i lite raljerande falsett aningen för mycket. Men det svänger och det ovanliga trummspelet och slidegitarren har mycket känsla. Dessutom en riktigt bra melodi.

Andy's chest är en ovanlig låt med mycket framträdande men ändå milda trummor och lustig sång som inte riktigt är tal men heller inte riktigt sång. Påminner nog lite om Bob Dylan. Den har en del fin countryinfluerad gitarr.

I'm sticking with you har återigen ett ganska märkligt ackompanjemang som har känslan av ett positiv. Jag tror att Maureen Tucker sjunger med en ganska skör röst och jag antar att Lou Reed är mansörsten som sjunger i ett pat verser. Väldigt skört och stämningsfullt.

The Bands trea

Tredje albumet med en av min favoritgrupper The Band kom 1970. Det lånade sitt namn från skivans bästa låt, Stage freight scenskräck på svenska. Långt ifrån lika bra som de både första skivorna men ändå angenäm att lyssna på då och då. Deras styrka är de tre unika rösterna hos Levon Helm, Richard Manuel och Rick Danko. Skivans bästa låtar lånar ganska mycket från tidigare skivor. Vilket jag inte tycker är fel. Men ljudbilden är inte riktigt lika mustig och genuin som tidigare. Den lekfulla självklarhet hade försvunnit.

De inleder med zydeco i låten Strawberry wine. Levon och Robbie skrev låten och Levon sjunger tyvärr med väldigt konstig röst som också gjorde på Moondog Matinee. Garth Hudson står får man förmoda för dragspelet som spelas nästan snubblande snabbt.

Sleeping är lite lugnare och mer kontemplativ med fina skiftningar i temperament. Richard Manuel sjunger med bra känsla. Levon Helm spelar en del bra smattrande trumsekvenser. Annars är det svängande och bra gitarr och bas samt riktigt bra piano kryddat med orgel. Richard och Robbie skrev låten.

Time to kill har också mycket prominent piano som spelas flyhänt i lite New Orleans stil. Men gitarren är tydligare och låten är snabb och lössläppt i tempot. Det låter som Richard sjunger men även Rick Danko klämmer nog i på vissa ställen.

Richard Manuel och Robbie Robertson kompositionen Just another whistle stop finns med i en bra liveversion på Rock of ages. Här är den inte riktigt lika bra. Väldigt speciellt stressigt tempo. Men Richard Manuel hinner med att sjunga väldigt engagerat och känslosamt. Bra skruvad gitarr och lika skruvade trummljud och fin lågmäld orgel.

Med All la glory avslutas första sidan. Fin avskalad inledning som påminner lite om Rocking chair från deras föregående skiva. Här känns de mer hemma. De turas om lite mellan verserna och refrängerna Richard Manuel och Levon Helm. Garth Hudson spelar lite böljande dragspel och även orgel i bakgrunden och Robbie spelar varierad akustisk gitarr.

Andra sidan inleder med The shape I'm in. En ganska driven rocklåt med förvånansvärt mycket orgel. Gitarr och basspel är mycket bra.

Nästa låt The W. S. Walcott medicine show misstänker jag ska vara Robbies hyllning till varitésällskap som reste runt i USA fram till 40-talet. Levon Helm anger dem som en inspriration och det är han som sjunger första versen. Sen sjunger Rick Danko nästa. Detta ger lite av känslan i de tidigare albumen. Garth spelar lite New Orleans jazzig saxofon på ett par ställen.

Med låten Daniel and the sacred harp tror man nästan att man lyssnar på The weight. Fin dynamisk akustisk ljudbild med gitarr och lite fiol men även något som låter som elgitarr. Richard och Levon turas om att sjunga i olika verser på ett mycket bra sätt.

Sen är det dags för titellåten Stage freight framförd med mycket känsla av Rick Danko. Mycket bra och trallvänlig melodi.

Avslutar skivan gör The rumor. Rick Danko och Richard Manuel turas om att sjunga varannan versrad och den tredje tillsammans men sedan sjunger de lite längre strofer. Kompet är ganska sparsmakat med försiktiga trummor och orgel men ibland tänder Robbie till kryddar till med gitarren och även Danko med basen. Men det är framförallt en rösternas låt de sjunger med fin känsla.

Energisk sångerska

En av de första rocksångerskorna och kanske kan bästa av pionjärerna var Brenda Lee. Hon föddes 1944 i Lithonia i delstaten Georgia och slog igenom redan 1956 efter att ha bott i Frankrike ett par år. Skivan Miss Dynamite var en engelsk samlingsskiva som kom ut 1962 på Brunswick. De flesta av hennes klassiska rock n roll låtar finns med. Det är är äkta rock n roll med en otrolig intensitet.

Brenda Lee påminner förstås om andra sångerskor t ex Wanda Jackson och Teresa Brewer som jag skrivit om tidigare. Liksom framförallt Wanda Jackson har hon senare sjungit mycket country. Hon sjunger med en extrem energi men på ett helt annat sätt än Janis Joplin. Brenda Lee är betydligt mer positiv i sitt uttryck. Hennes sångstil påminner lite i sin frasering om Eddie Cochran.

När musiken är som bäst är den ovantligt intensiv rock n roll med ett stänk blues och country precis som det ska vara. Mycket bra blås med saxofon som ger lite New Orleans känsla och fin gitarr. Kören utgörs av The Anita Kerr singers. Skivomslaget nämner inget om övriga musiker.

Dynamite inleder skivan. Brenda Lee sjunger grymt intensivt från start och det är en del driven saxofon och bra kör.

Weep no more my baby är en lite lugnare låt med fint sväng och bra stötande saxofon och själfull sång. Bra övergångar och stämningsfull kör.

Hank Willams låten Jambalaya i en riktigt bra version. Brenda Lee uppvisar mycket känsla och temperament. Den går väldigt snabbt och saxofonen far fram som en geting.

Just let me dream låter nästan som The stroll på de första tonerna. En långsam låt med ett grymt driv och känsla.

Be my love again har en häftig bas- och trumsektion som gallopperar fram genom låten.

My baby likes western guys har lite mer gitarr än de föregående låtarna. Bra insats från kören.

Andra sidan inleds med Brendas signaturmelodi Sweet nothin's. Har det härliga långsamma drivet. Hon sjunger väldigt bra. Instrumenten samspelar bra med saxofon och speciella gitarrljud samt bra trummor och handklappning.

I'm sorry är en lugn låt som har lite samma känsla som t ex Crazy. Brenda sjunger bra och och ett talat parti är riktigt bra.

That's all you gotta do har ett häftigt svävande basljud. Bra kör och gitarr samt förstås utmärkt sånginsats och lite galen saxofon. Trevlig och lite lagom balanserad melodi.

Heading home är en liten blues som påminner om Walking to New Orleans. Det långsamma flödande tempot och mycket bra varm och känslofylld sånginsats av Brenda Lee gör detta till en kanonlåt.

Wee wee willies lite trevande och försiktig för att vara Brenda Lee. Spännande annorlunda avslutning på låten.

Skivan avslutas med Let's jump the broomstick. Här har fått tillbaka sin grymma energi. Handklappning, saxofon och gitarr och bra sång i ett rasande tempo.

Dynamisk brittisk rock

May Blitz var en brittisk hårdrocksgrupp som spelar en väldigt progressiv typ av musik. Det blir väldigt konstnärligt och progressivt ibland men på låten Smoking the day away hittar de en perfekt balans. Låten påminner lite grann både om Dust och Parish Hall.

May Blitz gav sammanlagt ut två album och detta var deras första. Den välfyllda lp:n kom 1970. I Storbritannien kom albumet ut på det välkända skivmärket Vertigo. Jag har den amerikanska utgåvan på Paramounth. Gruppen låter faktiskt inte speciellt brittisk. Mycket mycket bättre än Led Zeppelin.

Gruppen skrev och producerade alla sina låtar själva och resultatet är mycket bra. Omväxlande och dynamiskt. Äkta och genuint. De var bara tre musiker och vad jag kan märka så är det inga sessionsmusiker eller orkestrar med. Melemmarna var Tony Newman på trummor, Reid Hudson på bas och sång samt James Black på gitarr och han var också huvudsångare i bandet.

Smoking the day away har ett tungt basbetonat och medryckande grundriff. Detta inleder låten som sedan får ett klarare nästan akustisk klingande gitarrljud som låter lite japanskt. Sedan följer ett längre improviserat parti med en helt annan ljudbild med trummor och akustik gitarr men fortfarande den domedagstunga basen i bakgrunden. De akusktiska ljuden spelas snabbt och efter en stund snubblar nästan basen över sig själv i ett funkliknande inferno. Mot slutet kommer det episka avslappnade men grymt tunga riffet tillbaka och knyter ihop låten.

I don't know är en kortare låt med mer sång. Ganska tung men också betydligt mer experimentell med mycket trummor. Ett långt parti med bra och annorlunda elgitarrspel gör låten till trevlig lyssning.

Avslutningen på första sidan Dreaming är väldigt lågmäld i början men växer i dynamisk intensitet. Akustiska gitarrer med trummorna some smattrar och dundrar. Sånginstansen är engagerad och ganska bluesig. Längre in blir de än mer experimentella med spridda ljud både sjungna och trummor och akustiska gitarrljud. De spelas snabbt ibland och långsamt ibland. Blir på något skumt sätt ganska melodiöst ändå.

Andra sidan inleds med låten Squeet. Annorlunda ljud från elgitarr i början. Väldigt annorlunda rytmer men känslan i låten är nog ändå en blues. Rytmen och känslan ändras en bit in i låten när den blir mer jazziga improvistationer med ett hypnotiskt grundkomp på bas. Blixtrande elgitarrsolon i båda högtalarna får det att svänga rejält. Imponerande hur en låt kan genomgå sådande otroliga förändringar fram och tillbaka på bara några minuter.

Tomorrow may come inleder drömskt med glesa ljud. Mer och tydligare komp tillkommer men den här låten håller sig på en lågmäld nivå. Lite drömska körer hjälper till i sången. En längtande stämning genom hela låten. Akustisk ljudbild som emellanåt är småjazzig men framförallt progressiv.

Ett maffigt trumsolo inleder Fire queen. Sedan kommer lite elgitarr stötvis som låter rock n roll influerad. Ganska galen sånginsats och gitarr som låter som om den spelas allra längst ner på gitarrhalsen. Sin vana trogen byter låten skepnad. Här till ett mer distat och furiöst gitarrläge som i sitt överstyrda manöverområde ändå lyckas låta på många häftiga och varierade sätt. Sånginstasen är som sagt också väldigt galen men bra.

Låten Virgin waters avslutar skivan. Man hör vågorna skölja in mot strand i inledningen. Den här låten blandar även den tunga trummor med akustisk gitarr och elgitarr och bas. Mycket varierad och dynamsik ljudbild. Drömska och mystiska sånginsatser. Maffig avslutning med marsherande bastrummor och en vild elgitarr. Tillbaka till vågskvalpet.