Jazziga Led Zeppelin

Eftersom Led Zeppelin trots allt är så välkända och omtyckta så tänkte jag ge dem en chans till. Led Zeppelins första album, Led Zeppelin, kort och gott kom liksom deras andra album 1969.

Skivan inleder bra med Good times bad times skriven av Page, Jones och Bonham. Bra driv och dynamik i musiken och en melodi. Tunga trummor och fint samspel mellan sång och gitarr.

Babe I'm gonna leave you är en främst akustiskt framförd låt. Tyvärr så kan Robert Plant inte sjunga. Melodi finns inte. Vissa artister har en förmåga att spela en låt så långsamt så att den knappt bär, samtidigt som det ändå låter bra och musiken har ett sug i sig. Den förmågan saknar Led Zeppelin totalt. Innehåller dessutom ett flygalarmsliknande ljud som bara är underligt.

En Willie Dixon låt You shook me blir tredje låten. En blueslåt som framförs på jazzmanér. Sången är bedrövlig med långa tillgjort uttänjda toner och rena raljerande ljud. Dessutom en malplacerad orgel. Och ett totalt oengagerat bakgrundsgung. Enda behållningen är ett hyffsat kompetent munspel.

Om man ska tro rockkritikerna så avslutas första sidan med ett under av improviserad urflippad psykedelisk rock i låten Dazed and confused skriven av Jimmy Page. Inte alls anser jag. Sången är återigen ytterst störande med raljerande ljud. Den instrumentella biten har väl vissa kvalitéer främst trummorna. Men avsaknaden av melodi och den oförklarligt usla sången gör låten i stort sett olyssningsbar. Mer flummig jazz än urflippad psykedelia och mer skämtmusik än musik.

Orkar man vända på skivan och lyssna på sida två så möts man först av Your time is gonna come skriven av Plant och Jones. Inleder med en massa kyrkorgel. Fortsätter med lite akustisk gitarr och trummor. En fullt acceptabel låt. Även en del körsång i refrängerna. Låter som No woman no cry i vissa partier.

Black mountain side är en akustisk låt med vad som låter lite som bongotrummor. Ingen större melodi men ett varierat gitarrspel med lite österländska rytmer och stilar. Övergår snabbt i tredje låten på andra sidan, Communication breakdown. En ganska rak rocklåt. Med ett tydligt grundtema och bra gitarr runtomkring.

I can't quit you baby en Willie Dixon blueslåt som framförs på ett väldigt jazzigt sätt.

Sista låten är How many more times. Även den väldigt jazzig. Mycket cymbaler runt bakgrundsgunget. Ett ganska trevligt gitarrljud i inledningen av låten, men återigen ingen melodi. Förvandlas till oigenkännlighet efter hand.

Andra sidan är bättre och som helhet är det en hyffsad skiva med kanska tre bra låtar. Men det lever definitivt inte upp till sitt rykte eller till sina försäljningssiffror. De dåliga låtarna och partierna är alldeles för många och för dåliga för att man ska kunna stå ut med det.

En udda rockhjälte

En av de stora särlingarna inom rockmusiken. Roky Erickson född 1947 hade redan 1965 en lokal hit med en egen komposition med gruppen The Spades där han var sångare. Efter detta var han med i det legendariska 13th Floor Elevators som aldrig slog men var pionjärer inom den psykedeliska musiken bland annat. Enligt vissa uppgifter så ska Janis Joplin ha varit aktuell som sångerska för gruppen när hon bodde i Austin innan hon drog till San Francisco. Janis och Roky har även jämförts som sångare och jag måste nog hålla med till viss del. De har båda ett intensivt och expressivt uttryck.

I slutet av 60-talet gick det utför. Roky Erickson hamnade på institution. Trots allt så spelade han under 70-talet ändå flera konserter och skrev mycket nytt material. En diktbok med sångtexter kom ut 1971. Hans första officiella soloalbum Don't slander me kom 1986 och förra året (2010) kom hans senaste skiva, True love casts out all evil.

Här tänkte jag fördjupa mig lite i Don't slander me från 1986 som jag ska skriva om här. Den spelades in tillsammans med bland andra Duane Aslaksen på gitarr Paul Zahl på trummor, Jack Casady (från Jefferson Airplane) på bas, Andre Lewis på keyboards och Bill Miller. Han tackar bland annat sin mamma Evelyn Erickson och den gamle konsertpromotorn i San Francisco som också kom från Texas Chet Helms samt The Explosives med flera. Mest överaskande namnet är kanske Tom Fogerty. Skivan gavs ut på märket Pink Dust.

Musiken är genuin rock and roll. Roky sjunger med känsla och inlevelse och kompet är hårt och rått. Man kan verkligen inte tro att skivan gjordes 1986. Samtliga låtar är skrivna av Roky.

Inleder gör Don't slander me en hårtslående rocklåt med fina snabba gitarrpartier och rå sång som matchar varann perfekt.

Haunt är också en rocklåt med hög energi. Men lite annorlunda komp. Med en sax och ett smittande baskomp. Dessutom några ganska högfrekventa toner som ger extra stämmning.

Crazy crazy mama har en riktigt galen gitarr och lika galen sånginsats. Lite Jerry Lee Lewis känsla men med gitarr istället för piano.

En lite lugnare låt Nothing in return. Uttrycksfull sång som i sin bräcklighet fångar in lyssnaren. Lite moderna keyboards men de stör inte tack vare att de är ganska överstyrda och gitarren och basen har mycket skönt darr.

Första sidan avslutas med Burn the flames. Den låter ganska modern och går även den i ett lugnare tempo. Men sången är grymt bra och en galen gitarr som låter olikt det mesta ger sången karaktär.

Den andra sidan inleds med Bermuda en till sin melodi rak rocklåt. Fin sånginsats.

You drive me crazy påminner om en skön Buddy Holly låt t ex Maybe baby. Stilrent ackompanjemang och fin sång.

Can't be brought down en rejäl rocklåt med inlevelsefull sång och fina bas och gitarrslingor.

Näst sist kommer Starry eyes. Min favoritlåt från skivan och en favoritlåt överhuvudtaget. Jag gillar nog versionen från konsertalbumet Halloween ännu bättre. Det ska enligt vissa vara en hyllningslåt till den alldeles för tidigt bortgångne Buddy Holly. En stillsam men ändå driven låt med tydlig och medryckande text. Roky framför den hjärtskärande och med perfekt frasering. Rader som "When I am alone I hear and feel you" och "I wish that I could reach right out and touch you" är underbara. Så nyligen som 2010 gjorde artisten Veronica Falls en cover på låten.

Avslutningsvis kommer The damn thing med ett säreget rått ljud i bakgrunden och en stark rå sånginsats av Roky Erickson.

Sammanfattningsvis ett något ojämnt album som blandar genuin rock n roll med 80-talet. Tack vare rå sång och medryckande melodier och texter så blir det en angenäm upplevelse att lyssna på. Det går inte att missta sig på ärligheten i musiken. Liksom hans senaste skiva, som också finns på vinyl, så kan jag varmt rekommendera den här!

Små experiment med bandspelare

Aoxomoxoa är det tredje albumet som Grateful Dead spelade in. Det är även det mest experimentella albumet de gjorde. Fullt med egentligen ganska störande och inte särskilt spännande effekter med bandspelare. Mest tydligt i vissa låtar där sången spelas upp i ett långsammare tempo så att rösten förvrids. Albumet finns uppenbarligen i två versioner den som släpptes 1969 och en ny som släpptes 1972. Baserad på en mix av Jerry Garcia. Vad betyder föresten Aoxomoxoa?

Grateful Dead bestod av kärntruppen Jerry Garcia på gitarr och sång, Phil Lesh på bas och sång, Bob Weir på gitarr och sång, Bill Kreutzmann på trummor och Ron McKernan på orgel och sång. Dessutom var den förstärkt med Tom Constanten på piano och Mickey Hart på trummor. Hart skulle fortsätta att vara medlem i bandet men för Constanten så var det näst sista skivan. Han hade varit med på den föregående också.

En person som inte var medlem men som i allra högsta grad medverkar på skivan i form av textförfattare är Robert Hunter. Han har skrivet texten till samtliga låtar och musiken stod Jerry Garcia och även Phil Lesh för.

I sin bok om Grateful Dead, Searching for the sound, gör Phil Lesh en stor poäng av musikteori och liknande och även Tom Constanten var intresserad av sådant. Som tur är så blir det inget besvärande utan musiken förblir genuin och äkta.

Grateful Dead var ju en av den psykedeliska musikens pionjärer och förgrundsgestalter. I synnerhet för San Francisco scenen i sällskap med Jefferson Airplane och Big Brother and the Holding Company förstås. De hittar sin alldeles egen stil och tillhör klassiker som man bara måste ha hört. Och det av en god anledning.

En av Grateful Deads paradlåtar St. Stephen inleder skivan. En glad och frejdig låt. Med ett enkelt svängigt grundtema. Mycket bas och gitarr. Sen kommer ett märkligt mellanspel med klingande ljud. Avslutas i god improvisationsstil med både gitarr, trummor och lite piano. På liveskivan Live/Dead skulle de göra en version på 20 minuter av låten.

Som andra låt kommer en glad svängig blues Dupree's diamond blues med akustiska instrument och lite orgel. Jerry Garcias förflutna i ett jugband lyser igenom.

På Rosemary börjar expresimenten. Sången är bedrövlig men ändå står man ut tack vare att den är så skör och äkta trots allt. Ackompanjemanget är akustiskt och stämningsfullt. Låten påminner lite om The Bands Ferdinand the imposter.

Doin' that rag har ett drivet tempo i början och långsammare märkliga mellanspel men det känns aldrig konstlat.

Låten Mountains of the moon avslutar första sidan. En mystisk melodisk låt med lite medeltidsstämmning. Akustiska instrument som låter nästan som en harpa eller sitra. Jag tror bara att gitarr användes på skivan så de måsta ha spelat på ett mycket speciellt sätt.

Sida två inleder med China cat sunflower, en glad låt med mycket orgel och bas i inledningen. Ovanligt bra sånginsats, lite körande också. Några riktigt fina ljusa gitarrtoner kryddar musiken.

Andra låten What's become of the baby är tyvärr en riktigt hemsk låt som försämrar skivan avsevärt. Sången är förstörd av en bandspelareffekt och hörs knappt. Inga andra instrument hörs heller. Tankarna kan möjligen gå till någon sorts mässande kyrkomusik.

Avslutar skivan gör Cosmic Charlie. En genuin countryaktig blueslåt med en fantastisk inledningen med en spröd elgitarr som fyller hela rummet. Har ett annorlunda mellanspel som de återigen lyckas komma både in i och ut ur på ett naturligt sätt.

Sammanfattningsvis en glad positiv skiva som det svänger om. Många olika stilar och Jerry Garcia kan verkligen hantera en gitarr och få fram flera olika stilar och ljud. Trots att skivan anses som en av Grateful Deads mer svårtillgängliga och experimentella skivor så är den med undantag för en låt helt underbar och fantastisk. Varje låt känns enkelt uppbyggd av ett grundtema och det byggs sedan ut på olika sätt men hela tiden melodiöst och musikaliskt.

Obehagligt yttre men underbart inre

Om man bara vågar spela gruppen Dusts självbetitlade debutalbum Dust från 1971 så möts man fantastisk dynamisk bluesrock och lika dynamisk och rättfram tidig hårdrock.

Men varför denna hemska framsida? Enligt baksidestexten ett fotografi från Roms katakomber. Tack och lov är musiken inte alls otäck. Skivan är utgiven på bolaget Kama Sutra som ju inte heller för tankarna till några katakomber. Kama Sutra förknippas närmast med gruppen Lovin' Spoonful.

Dust bestod av Richie Wise på sång och både akustisk och elektrisk gitarr. Marc Bell på trummor och Kenny Aaronson på bas, dobro och slide-gitarr. Kenny Kerner var deras producent och var dessutom delaktig i att skriva de flesta av låtarna tillsammas med Wise. Gruppen bildades i New York 1969.

Sida ett inleds med en slide-gitarr driven låt Stone woman. Den har ett rasande tempo med bra dynamik och temperament. Mycket tuffa call and answer sekvenser med slide-gitarren och ett stadigt backbeat. Bra sång också. Trummorna är metalliskt klingande men hörs ändå tydligt.

Andra låten är Chasin' ladies. En lite mer traditionell hårdrockslåt med aggressiv snabb gitarr.

Goin' easy är en långsam intensiv blues eller country låt. Distinkta trummor och extrem slide-gitarr. Lite halvakustisk med klingande toner i bakgrunden.

Sist ut på första sidan är Love me hard också en akustisk prägel med lite spanskklingande gitarr i många partier. Däremellan är det drivande hårdrock med smattrande trummor och tung men varierad gitarr. Lite Big brother and the holding company Coo coo över vissa av de kulminerande gitarrtonerna. Bra sång också.

Andra sidan är lite annorlunda i framtoningen. Inleder gör skivans längsta låt From a dry camel, just inledningen är kul med ljudet av en gong-gong. Det ljudet återkommer fler gånger i låten. Det är en ödesmättad tung hårdrockslåt med mycket progressiva inslag med skiftningar i takt och ljudbild i långa sekvenser. Bra varierad gitarr med mycket temperament och tuffa trummor och basen som enda instrument i vissa partier. Bra sång som ekar och hörs både här och där på ett suggestivt sätt.

Often shadows felt har viss hård countryfeeling med steel-guitarr och akustisk gitarr. Men basen och trummorna ger låten en omisskännlig hårdrocksudd. Sången är riktigt bra och en bit in i låten antar jag att det är en steel-gitarr som åstadkommer ett otroligt häftigt vinande ljud helt olikt allt jag hört tidigare. Melodin är underligt välbekant och jag tror att det är If you're going to San Francisco den påminner om.

Sista låten är Kenny Aronsons instrumentella Loose goose. En riktigt speedad countryinfluerad låt. Med trummor som knappt hinner med gitarren. Det kokar ihop till ett par riktigt bra klimax. Jag försöker komma på vilken låt man ska likna vid, men går bet.

Sammantaget en riktigt bra skiva. En ordentlig adrenalinkick i positiv bemärkelse. Stilarna går från blues till country och musiken är hela tiden hård och genuin. Mycket bra producerad också. Instrumenten hörs kristallklart och effekterna som t ex eko förstärker musiken och ger en extra knorr åt det hela.