Obehagligt yttre men underbart inre

Om man bara vågar spela gruppen Dusts självbetitlade debutalbum Dust från 1971 så möts man fantastisk dynamisk bluesrock och lika dynamisk och rättfram tidig hårdrock.

Men varför denna hemska framsida? Enligt baksidestexten ett fotografi från Roms katakomber. Tack och lov är musiken inte alls otäck. Skivan är utgiven på bolaget Kama Sutra som ju inte heller för tankarna till några katakomber. Kama Sutra förknippas närmast med gruppen Lovin' Spoonful.

Dust bestod av Richie Wise på sång och både akustisk och elektrisk gitarr. Marc Bell på trummor och Kenny Aaronson på bas, dobro och slide-gitarr. Kenny Kerner var deras producent och var dessutom delaktig i att skriva de flesta av låtarna tillsammas med Wise. Gruppen bildades i New York 1969.

Sida ett inleds med en slide-gitarr driven låt Stone woman. Den har ett rasande tempo med bra dynamik och temperament. Mycket tuffa call and answer sekvenser med slide-gitarren och ett stadigt backbeat. Bra sång också. Trummorna är metalliskt klingande men hörs ändå tydligt.

Andra låten är Chasin' ladies. En lite mer traditionell hårdrockslåt med aggressiv snabb gitarr.

Goin' easy är en långsam intensiv blues eller country låt. Distinkta trummor och extrem slide-gitarr. Lite halvakustisk med klingande toner i bakgrunden.

Sist ut på första sidan är Love me hard också en akustisk prägel med lite spanskklingande gitarr i många partier. Däremellan är det drivande hårdrock med smattrande trummor och tung men varierad gitarr. Lite Big brother and the holding company Coo coo över vissa av de kulminerande gitarrtonerna. Bra sång också.

Andra sidan är lite annorlunda i framtoningen. Inleder gör skivans längsta låt From a dry camel, just inledningen är kul med ljudet av en gong-gong. Det ljudet återkommer fler gånger i låten. Det är en ödesmättad tung hårdrockslåt med mycket progressiva inslag med skiftningar i takt och ljudbild i långa sekvenser. Bra varierad gitarr med mycket temperament och tuffa trummor och basen som enda instrument i vissa partier. Bra sång som ekar och hörs både här och där på ett suggestivt sätt.

Often shadows felt har viss hård countryfeeling med steel-guitarr och akustisk gitarr. Men basen och trummorna ger låten en omisskännlig hårdrocksudd. Sången är riktigt bra och en bit in i låten antar jag att det är en steel-gitarr som åstadkommer ett otroligt häftigt vinande ljud helt olikt allt jag hört tidigare. Melodin är underligt välbekant och jag tror att det är If you're going to San Francisco den påminner om.

Sista låten är Kenny Aronsons instrumentella Loose goose. En riktigt speedad countryinfluerad låt. Med trummor som knappt hinner med gitarren. Det kokar ihop till ett par riktigt bra klimax. Jag försöker komma på vilken låt man ska likna vid, men går bet.

Sammantaget en riktigt bra skiva. En ordentlig adrenalinkick i positiv bemärkelse. Stilarna går från blues till country och musiken är hela tiden hård och genuin. Mycket bra producerad också. Instrumenten hörs kristallklart och effekterna som t ex eko förstärker musiken och ger en extra knorr åt det hela.