Små experiment med bandspelare

Aoxomoxoa är det tredje albumet som Grateful Dead spelade in. Det är även det mest experimentella albumet de gjorde. Fullt med egentligen ganska störande och inte särskilt spännande effekter med bandspelare. Mest tydligt i vissa låtar där sången spelas upp i ett långsammare tempo så att rösten förvrids. Albumet finns uppenbarligen i två versioner den som släpptes 1969 och en ny som släpptes 1972. Baserad på en mix av Jerry Garcia. Vad betyder föresten Aoxomoxoa?

Grateful Dead bestod av kärntruppen Jerry Garcia på gitarr och sång, Phil Lesh på bas och sång, Bob Weir på gitarr och sång, Bill Kreutzmann på trummor och Ron McKernan på orgel och sång. Dessutom var den förstärkt med Tom Constanten på piano och Mickey Hart på trummor. Hart skulle fortsätta att vara medlem i bandet men för Constanten så var det näst sista skivan. Han hade varit med på den föregående också.

En person som inte var medlem men som i allra högsta grad medverkar på skivan i form av textförfattare är Robert Hunter. Han har skrivet texten till samtliga låtar och musiken stod Jerry Garcia och även Phil Lesh för.

I sin bok om Grateful Dead, Searching for the sound, gör Phil Lesh en stor poäng av musikteori och liknande och även Tom Constanten var intresserad av sådant. Som tur är så blir det inget besvärande utan musiken förblir genuin och äkta.

Grateful Dead var ju en av den psykedeliska musikens pionjärer och förgrundsgestalter. I synnerhet för San Francisco scenen i sällskap med Jefferson Airplane och Big Brother and the Holding Company förstås. De hittar sin alldeles egen stil och tillhör klassiker som man bara måste ha hört. Och det av en god anledning.

En av Grateful Deads paradlåtar St. Stephen inleder skivan. En glad och frejdig låt. Med ett enkelt svängigt grundtema. Mycket bas och gitarr. Sen kommer ett märkligt mellanspel med klingande ljud. Avslutas i god improvisationsstil med både gitarr, trummor och lite piano. På liveskivan Live/Dead skulle de göra en version på 20 minuter av låten.

Som andra låt kommer en glad svängig blues Dupree's diamond blues med akustiska instrument och lite orgel. Jerry Garcias förflutna i ett jugband lyser igenom.

På Rosemary börjar expresimenten. Sången är bedrövlig men ändå står man ut tack vare att den är så skör och äkta trots allt. Ackompanjemanget är akustiskt och stämningsfullt. Låten påminner lite om The Bands Ferdinand the imposter.

Doin' that rag har ett drivet tempo i början och långsammare märkliga mellanspel men det känns aldrig konstlat.

Låten Mountains of the moon avslutar första sidan. En mystisk melodisk låt med lite medeltidsstämmning. Akustiska instrument som låter nästan som en harpa eller sitra. Jag tror bara att gitarr användes på skivan så de måsta ha spelat på ett mycket speciellt sätt.

Sida två inleder med China cat sunflower, en glad låt med mycket orgel och bas i inledningen. Ovanligt bra sånginsats, lite körande också. Några riktigt fina ljusa gitarrtoner kryddar musiken.

Andra låten What's become of the baby är tyvärr en riktigt hemsk låt som försämrar skivan avsevärt. Sången är förstörd av en bandspelareffekt och hörs knappt. Inga andra instrument hörs heller. Tankarna kan möjligen gå till någon sorts mässande kyrkomusik.

Avslutar skivan gör Cosmic Charlie. En genuin countryaktig blueslåt med en fantastisk inledningen med en spröd elgitarr som fyller hela rummet. Har ett annorlunda mellanspel som de återigen lyckas komma både in i och ut ur på ett naturligt sätt.

Sammanfattningsvis en glad positiv skiva som det svänger om. Många olika stilar och Jerry Garcia kan verkligen hantera en gitarr och få fram flera olika stilar och ljud. Trots att skivan anses som en av Grateful Deads mer svårtillgängliga och experimentella skivor så är den med undantag för en låt helt underbar och fantastisk. Varje låt känns enkelt uppbyggd av ett grundtema och det byggs sedan ut på olika sätt men hela tiden melodiöst och musikaliskt.