Ett bekant ansikte

Ett häftigt skivomslag är det första som fångar uppmärksamheten hos Chamaeleon Churchs första och enda album - Chamaeleon Church från 1968. När man vänder på skivan så får man se den slutgiltliga anledningen till att man bara måste ha skivan. Ett bekant ansikte visar sig nämligen och när man läser namnen på bandmedlemmarna så får man det svart på vitt. Chevy Chase! En av mina absoluta favoritskådespelare med filmer som Tjejen som visste för mycket, Har vi inte setts förut, Ett päron till farsa filmerna och Spioner är vi allihopa har gjort en skiva. Dessutom en 60-tals skiva med vissa psykedeliska tongångar. Tänker man tillbaka på filmerna så sjunger Chevy Chase faktiskt litegrann tillsammans med Beverly D'Angelo i bilen i Ett päron till farsa på semester.

Gruppen bestod förutom av Chevy Chase, som spelade trummor, piano, orgel och en typ av elektrisk cembalo, av Ted Myers på gitarr, Tony Scheuren på gitarr, cembalo och bas och Kyle Garrahan på bas och piano. Allihop sjöng.

Musiken är till stor del psykedelisk pop med underbar stämsång och spännande instrumentala ljud på många av låtarna. Kan nog jämföras med Mamas and Papas och Peter, Paul and Mary eller kanske Simon and Garfunkel. I vissa låtar ganska likt Buckwheat som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Första sidan inleder med Come into your life med en underbar lätt melodi. Första sidans bästa låt Camillia is changing har en drömmande atmosfär men en mycket start refräng och mycket bra gitarr och trummor. Trean Spring this year har en viss fransk känsla över sig med mycket märkliga instrumentala ljud i vissa sekvenser men hela tiden mycket melodiöst. Blueberry pie har en viss Simon and Garfunkel känsla. Häftigt avslutning med en knasig gitarr också. Sist ut på första sidan är Remembering's all I can do med ett starkt laddat mittparti.

På andra sidan inleder Flowers in the field med effektfulla vokalarrangemang och bra melodi med bra gitarr och ett svagt annorlunda ljud i bakgrunden. In a kindly way har ett väldigt behagligt gitarrspel och en fin tamburin i bakgrunden.

Sist på skivan kommer mina båda favoritlåtar på hela skivan Picking up the pieces och Off with the old. Den första är lite rockigare än resten av skivan med härliga vinande och svävande överstyrda gitarrer och bra sång och trummor. Den sista låter som en raga med sitar men ändå som en alldeles vanlig ljuv ballad. Sitarljudet svävar och ryter vilt i vissa passager men är ljuvt i verserna. Sången är härligt enkel, skör och öppen. Ibland stannar det upp och man ryser i hela kroppen. Skivans bästa låt och en låt som jag placerar högt på min lista.

En musikalisk vävnad

Carole King hade själv och tillsammans med Gerry Goffin skrivet flera klassiska rocklåtar sedan slutet på 50-talet. Bland annat Will You Love Me Tomorrow och (You make me feel like) A natural woman som båda finns med på hennes egna skiva Tapestery från 1971 utgiven på Ode. Trots att hon var en sådan veteran så var detta bara hennes andra skiva. Texterna till låtarna finns med på baksidan av skivomslaget.

Musiken är perfekt ackompanjerad med främst henne själv på piano och en del bra gitarr förutom de vanliga trummorna och bas. Det ger musiken en genuin klar stämning. Carole King har en fin röst som balanserar perfekt mellan att vara vacker men ändå ha en viss karaktär och riv i sig.

Way over yonder innehåller en del fin körsång i bakgrunden som ger lite gospelstämning och en fin själfull saxofon som hörs ibland.

Anledning till att jag köpte skivan var låten You've got a friend som inleder andra sidan. En fantastisk låt som ger rysningar längs ryggraden när man hör den med sin underbara lite lagom sorgset allvarliga sång. En text som man både hör och nästan förstår. Tårarna tränger fram i ögonvrån. En liten svag fiol hörs bakom det dominerande pianot.

Where you lead har en del häftiga partier med stämsång och bra gitarr. Will you love me tomorrow? går i en mycket långsammare takt än man är van vid och är mycket sorgsen med fin stämsång med en mansröst i mitten. Nästa låt Smackwater Jack är lite mer upptempo med lite avslappnad elgitarr och orgel och svängig takt.

Alla sångerna är stillsamma och kontemplativa och bildar en fin helhet.

Ett bad

Jefferson Airplane tillhör en av de mest hyllade och välkända grupperna från den psykedeliska scenen i San Francisco på 60-talet. Tyvärr håller inte musiken så hög klass som ryktet gör gällande. Åtminstone inte på albumet After bathing at Baxter's som var gruppens tredje lp, den andra med Grace Slick vid mikrofonen.

Visst det finns en del bra låtar och skivan har sina ögonblick men som helhet så är den inte så bra. Det som förstör upplevelsen är alla avbrott i musiken. På första sidan så avbryts Street masse en bit in av en samling irriterande klangljud och tjatter. Obegripligt dåligt. Annars är låten inte dålig, en hel del trevligt psykedeliskt gitarrspel signerat Jorma Kaukonen.

Andra låten The war is over har lite folkmusik eller country över sig med akustisk gitarr i inledningen. Även här finns dock en del bra dallrande och vinande elgitarr. Någon sorts trummkomp låter precis som en häst som lunkar fram. En viss drömaktig stämmning infinner sig. Bra sång på den här låten också.

Avslutningen av första sidan Hymn to an older generation är inte heller så dum med något som låter som två gitarrer som kör på ordentligt i inledningen med en del slide och även ett bra solo. Sen avbryts låten av någon sorts ensligt piano och Grace Slick som sjunger. Detta parti har väl någon sorts musikalisk kvalité över sig men är malplacerat. Det förekommer även en del orientaliska toner med någon sorts flöjt.

Andra sidan inleds med låten How suite it is. Bra gitarrspel och bra stämsång i inledningen. Lite melankolisk stämmning. Tuff slidegitarr i ett parti. Sen spårar det ut i ett utfyllnadsparti igen. Låter som musik men inte genomtänkt, låter ungefär som att någon övar på en gitarr, tyst och långt långt borta. Märkligt. Låten kommer igång igen mot slutet om man orkar vänta. Spencer Drydens trummspel är ganska bra mot slutet.

Sista låten är Shizoforest love suite med en tuff svängande inledning som till synes mynnar ut i intet och sedan kommer tillbaka och fortsätter runt igen. Melodin känns inte genomarbetad. Vissa orientaliska toner i den här låten också. Mot mitten kommer ett ganska häftigt gitarrljud. I slutet så är det lite effektfull kaotisk stämsång med Grace Slicks stämma som sticker ut.

Även om det finns en del russin i kakan så är det för mycket irritationsmoment för att orka lyssna igenom hela skivan bara för att höra vissa bra partier.

Pianovirituosen

När man skriver om skivor så här så bara måste man ju ha med Fats Domino. En av de stora hjältarna som uppfann rocken. En underbar pianist och sångare. Låtar man mår bra av, musik som piggar upp på absolut bästa sätt.

Jag väljer att plocka fram skivan Million sellers by Fats från 1960 utgiven av Liberty. Tycks vara en engelsk skiva.

Först ut är Fats första låt The fat man från 1948. Grymt snabb och rockig låt med dundrande piano och en glad stämmning.

Going to the river har bra sång och behagligt piano. Melodin är en sån där härlig melodi som man känner igen från flera tidiga rocklåtar. Jag tror kanske att det är Stagger Lee som fått stå för inspirationen.

Please don't leave me är kul med call and answer spel mellan Fats på piano och en saxofon.

Sist på första sidan är Ain't that a shame en klassisk rocklåt med snabbt pianospel ganska grymma trummor och en innerlig avslappnad trumpet eller saxofon och så klart underbar sång av Fats.

Andra sidan inleds med Fats Dominos signaturmelodi Blueberry hill. Jag skulle kunna lyssna en hel dag på bara den. Pianospelet i inledningen är så att man ryser. Melodin är långsamt gungande och avslappnande. Så till synes enkelt men ändå så fantastiskt bra.

Anledningen till att jag köpte just den här skivan var faktiskt låten Bo weevil. En väldigt otypsik låt, med bara lite svagt piano och istället en banjo eller mandolin som dominerande instrument. Jättebra melodi och innerlig sång och den där typen av snabbt banjospel ala Bill Monroe som är så behagligt att höra. Låten är lustig på flera sätt. I den här versionen som är skriven av Fats Domino och hans kompanjon Bartholomew så tycks texten handla om någon som försvinner och som mamma måste sluta laga mat för att leta efter. Men sen finns en annan låt som heter likadant som bland annat sjungs av Leadbelly och även Eddie Cochran. Den handlar om någon slags skadeinsekt, en fluga som ger sig på bomull tror jag. Det är en klassisk blues. Fats version finns även insjungen av Bonnie Lou och Teresa Brewer.

Underbara Blue Monday finns också med på sida två. En klassiker i likhet med de andra låtarna. Fats Domino finns faktiskt med som medförfattare eller ensam författare på alla utom en låt.

Kanske ingen skiva eller album i egentlig bemärkelse, mer en samling av otroligt bra låtar. Alla låtarna hade väl antagligen kommit ut som singlar först och sedan kom de alla på en gång på lp. Det man bär med sig är det snabba pianot och det glada humöret. Något att lyssna på för att pigga upp sig efter en lång jobbig dag.

Direkt från ett rosa hus

The Bands bästa skiva var deras första - Music From Big Pink. Utgivet på Capitol 1968. Det hörs att det bygger på glädje. Alla var med och skrev låtar och soundet är genuint och äkta. Inte överproducerat med en massa studiomusiker och storbandsarrangemang som senare album var. Enkelt och bra.

Enligt historien så ska ju The Band och Bob Dylan ha haft tidernas kreativa flow under 1967 och spelat in massvis med material i källaren på ett hus i West Saugerties i staten New York som var rosa. Mycket av materialet finns förstås med på den här skivan och även på dubbel-lp-albumet Basement Tapes som inte gavs ut förren 1975. Ytterligare material fanns med på den ca 2005 utgivna samlingen A Musical History. Men mycket ska fortfarna bara existera på outgivna band.

The Band bestod av Levon Helm på trummor och sång, Richard Manuel på piano och sång, Rick Danko på bas och sång, Robbie Robertson på gitarr och Garth Hudson på en Lowrey-orgel. De hade samtliga spelat tillsammans med Ronnie Hawkins och även spelat in en del eget material ca 64-65 mellan att de lämnat Hawkins och började som kompgrupp för Bob Dylan.

Fodralet har ett roligt kort på alla bandmedlemmar och släkt när man fäller upp det. Flera skivor har haft liknande kort, men jag tror att The Band för först ut.

Härligheten inleds med Tears of rage skriven av Dylan och Manuel. Här sjunger Manuel med hjärtskärande inlevelse. Levon Helm på vispande stämmningsfulla trummmor är bra också.

To kingdom come är med sina kaotiska vokalharmonier och samspel mellan orgel och piano och avslappnade gitarrspel en angenäm upplevelse. In a station är eftertänksam och undrande i tonen på ett trevligt sätt. Caledonia mission har en kul melodi och Rick Danko sjunger bra.

The Weight den kanske mest välkända låten avslutar sida 1. Den spelades faktiskt i filmen Easy Rider. Den innehåller en mycket behaglig melodi och kanonbra sång där de tre turas om att sjunga verserna och sedan sjunger allihop på refrängen. En bonus är det samfällda "hmmm" ljudet, mycket dynamiskt och bra. Stabilt trumspel med en mäktig bastrumma och perfekt piano och gitarrspel fulländar låten.

Richard Manuels We can talk inleder andra sidan. Stark sång, med kaotiska byten mellan sångare. Ibland sjunger alla, ibland bara en och alla kombinationer däremellan. Fin orgel av Hudson också.

Skivans enda rena cover Long black veil är en underbar countryballad. En av få låtar man verkligen hänger med i texten. Underbar sång av Rick Danko och fina körstämmor i refrängen. Kompet med ett mäktigt basljud som jag inte vet riktigt vad det är och en massa små knorrar i ganska handfast långsamt flytande melodi.

Skivans kanske underligaste låt med ett mäktigt orgelintro är Chest Fever. Den mynnar sedan ut i en låt med piano och gitarrer. Ganska ensligt skrämmande ljud men sången av Richard Manuel livar upp och värmer.

Lonesome Suzie är en underbar ballad med lätt knappt bärande orgelspel som är skriven av Manuel som också sjunger. Mycket sparsamt komp och en mycket innerlig sång gör detta till en underbar låt.

Näst sista låten börjar på ett kul sätt med ett sprucket svävande ljud. This wheels on fire är skriven av Bob Dylan och Rick Danko som även sjunger.

Sist ut är Dylans underbara I shall be released framförd av Richard Manuel som även spelar piano alldeles underbart.

Music from big pink är en sammanhållen skiva med underbara genuina låtar från början till slut. Det mest utmärkande är nog den mäktiga sången där arrangemangen låter helt kaotiska men ändå håller ihop på ett mysigt svängande sätt.