Ett bekant ansikte

Ett häftigt skivomslag är det första som fångar uppmärksamheten hos Chamaeleon Churchs första och enda album - Chamaeleon Church från 1968. När man vänder på skivan så får man se den slutgiltliga anledningen till att man bara måste ha skivan. Ett bekant ansikte visar sig nämligen och när man läser namnen på bandmedlemmarna så får man det svart på vitt. Chevy Chase! En av mina absoluta favoritskådespelare med filmer som Tjejen som visste för mycket, Har vi inte setts förut, Ett päron till farsa filmerna och Spioner är vi allihopa har gjort en skiva. Dessutom en 60-tals skiva med vissa psykedeliska tongångar. Tänker man tillbaka på filmerna så sjunger Chevy Chase faktiskt litegrann tillsammans med Beverly D'Angelo i bilen i Ett päron till farsa på semester.

Gruppen bestod förutom av Chevy Chase, som spelade trummor, piano, orgel och en typ av elektrisk cembalo, av Ted Myers på gitarr, Tony Scheuren på gitarr, cembalo och bas och Kyle Garrahan på bas och piano. Allihop sjöng.

Musiken är till stor del psykedelisk pop med underbar stämsång och spännande instrumentala ljud på många av låtarna. Kan nog jämföras med Mamas and Papas och Peter, Paul and Mary eller kanske Simon and Garfunkel. I vissa låtar ganska likt Buckwheat som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Första sidan inleder med Come into your life med en underbar lätt melodi. Första sidans bästa låt Camillia is changing har en drömmande atmosfär men en mycket start refräng och mycket bra gitarr och trummor. Trean Spring this year har en viss fransk känsla över sig med mycket märkliga instrumentala ljud i vissa sekvenser men hela tiden mycket melodiöst. Blueberry pie har en viss Simon and Garfunkel känsla. Häftigt avslutning med en knasig gitarr också. Sist ut på första sidan är Remembering's all I can do med ett starkt laddat mittparti.

På andra sidan inleder Flowers in the field med effektfulla vokalarrangemang och bra melodi med bra gitarr och ett svagt annorlunda ljud i bakgrunden. In a kindly way har ett väldigt behagligt gitarrspel och en fin tamburin i bakgrunden.

Sist på skivan kommer mina båda favoritlåtar på hela skivan Picking up the pieces och Off with the old. Den första är lite rockigare än resten av skivan med härliga vinande och svävande överstyrda gitarrer och bra sång och trummor. Den sista låter som en raga med sitar men ändå som en alldeles vanlig ljuv ballad. Sitarljudet svävar och ryter vilt i vissa passager men är ljuvt i verserna. Sången är härligt enkel, skör och öppen. Ibland stannar det upp och man ryser i hela kroppen. Skivans bästa låt och en låt som jag placerar högt på min lista.