Direkt från ett rosa hus

The Bands bästa skiva var deras första - Music From Big Pink. Utgivet på Capitol 1968. Det hörs att det bygger på glädje. Alla var med och skrev låtar och soundet är genuint och äkta. Inte överproducerat med en massa studiomusiker och storbandsarrangemang som senare album var. Enkelt och bra.

Enligt historien så ska ju The Band och Bob Dylan ha haft tidernas kreativa flow under 1967 och spelat in massvis med material i källaren på ett hus i West Saugerties i staten New York som var rosa. Mycket av materialet finns förstås med på den här skivan och även på dubbel-lp-albumet Basement Tapes som inte gavs ut förren 1975. Ytterligare material fanns med på den ca 2005 utgivna samlingen A Musical History. Men mycket ska fortfarna bara existera på outgivna band.

The Band bestod av Levon Helm på trummor och sång, Richard Manuel på piano och sång, Rick Danko på bas och sång, Robbie Robertson på gitarr och Garth Hudson på en Lowrey-orgel. De hade samtliga spelat tillsammans med Ronnie Hawkins och även spelat in en del eget material ca 64-65 mellan att de lämnat Hawkins och började som kompgrupp för Bob Dylan.

Fodralet har ett roligt kort på alla bandmedlemmar och släkt när man fäller upp det. Flera skivor har haft liknande kort, men jag tror att The Band för först ut.

Härligheten inleds med Tears of rage skriven av Dylan och Manuel. Här sjunger Manuel med hjärtskärande inlevelse. Levon Helm på vispande stämmningsfulla trummmor är bra också.

To kingdom come är med sina kaotiska vokalharmonier och samspel mellan orgel och piano och avslappnade gitarrspel en angenäm upplevelse. In a station är eftertänksam och undrande i tonen på ett trevligt sätt. Caledonia mission har en kul melodi och Rick Danko sjunger bra.

The Weight den kanske mest välkända låten avslutar sida 1. Den spelades faktiskt i filmen Easy Rider. Den innehåller en mycket behaglig melodi och kanonbra sång där de tre turas om att sjunga verserna och sedan sjunger allihop på refrängen. En bonus är det samfällda "hmmm" ljudet, mycket dynamiskt och bra. Stabilt trumspel med en mäktig bastrumma och perfekt piano och gitarrspel fulländar låten.

Richard Manuels We can talk inleder andra sidan. Stark sång, med kaotiska byten mellan sångare. Ibland sjunger alla, ibland bara en och alla kombinationer däremellan. Fin orgel av Hudson också.

Skivans enda rena cover Long black veil är en underbar countryballad. En av få låtar man verkligen hänger med i texten. Underbar sång av Rick Danko och fina körstämmor i refrängen. Kompet med ett mäktigt basljud som jag inte vet riktigt vad det är och en massa små knorrar i ganska handfast långsamt flytande melodi.

Skivans kanske underligaste låt med ett mäktigt orgelintro är Chest Fever. Den mynnar sedan ut i en låt med piano och gitarrer. Ganska ensligt skrämmande ljud men sången av Richard Manuel livar upp och värmer.

Lonesome Suzie är en underbar ballad med lätt knappt bärande orgelspel som är skriven av Manuel som också sjunger. Mycket sparsamt komp och en mycket innerlig sång gör detta till en underbar låt.

Näst sista låten börjar på ett kul sätt med ett sprucket svävande ljud. This wheels on fire är skriven av Bob Dylan och Rick Danko som även sjunger.

Sist ut är Dylans underbara I shall be released framförd av Richard Manuel som även spelar piano alldeles underbart.

Music from big pink är en sammanhållen skiva med underbara genuina låtar från början till slut. Det mest utmärkande är nog den mäktiga sången där arrangemangen låter helt kaotiska men ändå håller ihop på ett mysigt svängande sätt.