Publikfriande

Jag har tidigare skrivit om Bobby Bland och här kommer en liveskiva med honom där han sjunger tillsammans med BB King. Den heter Together again live och gavs ut 1976 på ABC impulse. Som titeln antyder så var det här den andra liveplattan med dem. Den första gavs ut 1974.

Musiken svänger rejält och de har en grym närvaro i sin framtoning. Lite influerat av James Brown skulle jag säga, men bluesigare och mer soul än funk. Speciellt Feel so bad och The thrill is gone är fantastiska.

Let the good time roll inleder med mycket fart och känsla i en lång låt som inte tappar intensitet en sekund. Bobby har en otrolig närvaro.

Stormy Monday är en tät rökig blues. Passar bra med BB Kings gitarrstil. Den övergår i Strange things happen som går i samma stil men med mer piano.

Feel so bad med Bobby i högform som drar igång publiken. Kompet är dynamiskt med mycket blås och fint gitarrspel.

Andra sidan inleder med Mother-in-law blues som har en härlig dynamik mellan Bobby och BB med fint medryckande komp. Den övergår sömnlöst i Mean old world som har ett långsamt snyggt gung med känslosamt blås och gitarr samt flyhänt piano.

Everyday (I have the blues) har en snabb och positiv medryckande känsla. Påminner lite om melodin i Tjejen som föll överbord när de firar Goldies födelsedag..

The thrill is gone har en fantastisk känsla i sången och melodin. Speciellt Bobby sjunger med grym närvaro och känsla. Blåset bidrar med en soulig inramning. Den övergår snyggt i skivans sista låt I ain't gonna be the first to cry och pendlar tillbaka igen. Otrolig avslappnad stil med sån närvaro. Man skulle ha varit där.

Hela alfabetet

Mitt intresse för allt som har med Janis Joplin eller Big Brother and the Holding Company att göra fick mig att köpa den otippat fantastiska skivan It's big Huge med James Gurley på gitarr och Muruga Booker på trummor. Utgiven 2010 på italienska Qbico men inspelad 2009. James avled sorgligt nog 2009.

James Gurley och Muruga påminner mycket om Quicksilver Messenger Service i deras bästa stunder med låtar som The fool. Men medlemsantalet leder så klart tankarna till Randy Holdens Population 2 men den är mycket tyngre. Jag skulle säga att de har lyckats väldigt bra med att skapa en ljudbild som skulle kunna vara från 70-talet. Hela skivan är fantastiskt bra men första sidan är den bästa.

Måste nämna omslaget också. Min kopia är en av 26 med handmålat omslag som ska representera alfabetet min är bokstaven T.

Big bang super string blues är ordentligt drömsk och psykedelisk redan från början med en ihållande orgelton och följsamt gitarrspel som sedan fylls på med trummor.

Improviserat gitarrspel med mycket känsla som hela tiden är i rörelse. Även starka trummor som också har en improviserad stil. Lössläppt och avslappnat men inte utan att det hettar till ibland. Någon gång överaskas man av att det glider in i en jazzig stil men oftast är det drömskt och psykedeliskt.

Cosmic triune en sekvens bygger upp en enorm intensitet med en del hummande körljud i bakgrunden och mycket ringande gitarr med trummorna långt fram i mixen. Här får man lite Trip thru hell vibbar med det lite spruckna gitarrljudet.

Andra sidan fortsätter lite mer mystiskt i Esonic rapture men den tar sig efter hand när munspel och trummor uppbådar ett kraftfullt driv. Senare kommer en rasande gitarr in i ljudbilden och ger ännu mer temperament och dynamik.

Takeing the time to tell you har Shakti Booker på sång och den börjar som en ganska rak skramlig rocklåt. En bit in i låten kommer ett bubblande dynamiskt basljud in i den täta ljudbilden som är riktigt bra speciellt till gitarrimprovisationerna som glider runt grundkompet.

Kreativ baksidestext

Det är inte varje dag man öppnar upp en fortfarande inplastad skiva från 60-talet. Men det fick jag göra med första och enda albumet med gruppen Art of lovin'. Det gavs ut på Mainstream 1968.

Art of lovin' bestod av Gail Winnick på sång, Paul Applebaum på gitarr och sång, Johnny Lank på bas, Sandy Winslow på trummor och Barry Tatelman på saxofon. Baksidestexten är fantastsikt kreativt skriven med ett fokus på ordet love.

Musikalsikt spelar de folkrock med starkt popfokus. De påminner om Spanky and our gang som också har fina harmonier och snygga arrangemang med både manliga och kvinnliga röster. När det låter som allra bäst hittar de samma eviga vackra musikaliska fåra som Growing concern.

Mina favoritlåtar är What the young minds say, And I have seen them all och (How can we) hang on to a dream de är en fröjd för öronen.

Skivan inleder med Paul's circus. En bra låt förutom några otrevliga instick med positivhalarmusik. Melodin är stark och Gail sjunger bra.

What the young minds say har en sval jazzig känsla med en fin melodi och återigen sjunger Gail mycket bra. Snygga instick på saxofon och bra gitarrspel.

You've got the power har en mer stuffig känsla men refrängen är bra. Här sjunger Barry Tatelman men Gail kommer in i refrängen.

Take a ride har en folkpoppig melodi med bra sångarrangemang som påminner om Spanky and our gang. Orgeln är lite för sockrig.

Good times är lite rockigare men väldigt stuffig. Bra och omväxlande duett.

Daily prayer har en vacker inramning med kör bakom Gails sång och fina gitarrslingor i en behaglig och ganska temperamentsfull melodi.

Först ut på andra sidan är The first time, en snabb positivt laddad låt med stämsång.

And I have seen them all har en lite mer skör framtoning med änndu bättre sångarrangemang. Melodin är behaglig och vädigt dynamisk sånginsats.

You'll walk away har Gail som huvudsångare igen men lite för poppig orgel för min smak.

(How can we) hang on to a dream har lite mörkare framtoning med sprucken lugn gitarr i en lagom ångestfylld melodi. Stark sånginsats av Gail.

State of mind avslutar skivan med en stuffande dansant låt. En del vassare distat gitarrspel kommer in från ingenstans. Mycket temperament i Gails sånginsats.

Ett museiföremål

Haymarket square är ett känt torg i Chicago som är lite som USA:s svar på Ådalen om jag förstått rätt. Om gruppnamnet Haymarket square har med det att göra vet jag inte men de kom från Chicago i alla fall. Skivan heter Magic lantern och musiken på den var en del av en konstutställning på Chicago museum of contemporary art 1968 som hette The original Baron and Bailey light circus. Skivan gavs ut 1968 på Chaparral och är gruppens enda skiva. En psykedelisk klassiker som förtjänar mer uppmärksamhet.

Haymarket square bestod av Gloria Lambert på sång, Marc Swenson på gitarr och sång, Robert Homa på bas och sång och John Kowaski på trummor. Om man ska tro Discogs så spelade Gloria in några singlar mellan 1959-1961 på Columbia.

Musiken är psykedelisk med dynamiska improvisationer och ovanligt prominenta trummor. Melodierna har ofta ett grymt driv. Sången är strålande med Gloria Lambert i fina arrangemang som påminner om Jefferson Airplane, Ultimate Spinach och Ill Wind. Jag skulle säga att ett utmärkande drag är en viss hint av surfmusik emellanåt men de rockar till det rejält ändå. Mina favoritlåtar är Elevator, Phantasmagoria och Funeral men hela skivan är underbar att lyssna på.

Elevator inleder. Skriven av Gloria. En härligt oborstad låt med en vacker melodi som kommer in och sedan glider bort med en grym dynamik. Mycket rusande trummor och en del vilda gitarrimprovisationer.

Train kept-a-rollin' har ett mjukt gitarrljud och dundrande trummor. Kaotisk sång i en duett. Bra gitarrsolon också.

Ahimsa har ett enkelt bakgrundskomp som kör på envist till riktigt grymma varierade gitarrimprovisationer. Ett långt trumsolo hinner de också med som faktiskt är ganska instressant.

Andra sidan som på skivetiketten är a-sidan inleder med Amapola. Bra sångarrangemang med duett mellan Gloria och Marc eller Robert. Snyggt bubblande gitarrspel. En bit in i låten byter den skepnad med ett medryckande utforskande bakgrundskomp till improviserad gitarr och vilda trummor. Sen kommer melodin och sången från inledningen tillbaka igen. Avslutas med toner som öppnar upp vidderna.

Phantasmagoria har en mysig framtoning med en medryckande takt och melodi. Gloria sjunger starkt och trummorna och gitarren galopperar fram.

Funeral har en säregen takt med trummorna och mörka gitarrimprovisationer med mycket temperament. Gloria kommer in med en bluesig snygg sång en bit in i låten.

Hyllning eller parodi

Kan en 80-talare med Frank Zappa i skämttagen vara något. Märkligt nog, ja, för Broadway the hard way har några riktigt bra låtar och resten blir på något vis intressant ändå. Den gavs ut på Franks egna etikett Barking pumpkin records 1988, samma år som första Nakna pistolen filmen. CDn som kom året efter innehåller många fler låtar som jag antar aldrig har kommit i en vinylutgåva.

Många kreativa rim så den tryckta texten på skivpåsen hjälper mycket. Musiken är frejdig och cool på 80-talsmanér. Välspelat, lössläppt och ganska galet med bra sånginsatser. Låtarna är hämtade från olika konsertinspelningar under en turné 1988.

Jag har svårt att bestämma mig om jag ska tolka Elvis has just left the building som en hyllning eller en parodi men jag väljer att tolka den som hyllning till Elvis. Den är riktigt upprymd och jag som älskar Elvis musik blir glad av den. Skivans bästa låt.

Planet of the baritone women är en skum showmelodi med dramatisk sångstil.

Any kind of pain är typisk 80-tals musik men ganska skruvad. Sångaren har en varm soulinfluerad röst. Riktigt märkliga gitarrljud med det typiska ljudet från tiden i ett långt solo.

Jesus thinks you're a jerk är en skämtlåt med en ålderdomlig barnramsemelodi men de gör det snyggt och med en slags Monty Python finess som gör det lyssningsbart. En stark satir som lika gärna kunde varit skriven i vår samtid.

Andra sidan inleder med Dickie's such an asshole som är en slags blues med rullande piano och mycket blås. Skojfrisk och medryckande sånginsats. Kraftfull samhällskritik som fortsätter i nästa låt When the lie's so big också. Den låten är mer svårplacerad i stil med en svårhittad tematisk melodi.

Ryhmin' man är en skruvad countrylåt med både synt och gitarr. En massa instick från andra melodier med allt från La Cucaracha till James Bond.

Promiscous är någon slags rap eller hip hop låt som har en medryckande rytm.

The untouchables har mycket blås och en ganska kuslig atmosfärisk filmisk melodi och ljudbild.

Överaskande fiol

Hawkwind upptäckte jag ganska nyligen med livealbumet Space ritual. Nu ska jag skriva om det efterföljande albumet Hall of the mountain grill som gavs ut på United Artists 1974. Mitt exemplar är den amerikanska utgåvan, tyvärr med ett klippt hörn.

Ett album fyllt till brädden med psykedelisk hårdrock med grymt driv men där även mer späda fioltoner hittar hem. Inte lika hypnotisk musik som föregångaren men de hittar den effekten på vissa låtar.

Psychedelic overlords (disappear in smoke) för alla som envisas med att den psykedeliska musiken tog slut med 60-talet så är väl den här låttiteln svårförklarad. Snyggt driv och bra sånginsats som kompletterar varandra. Spännande kombination av gitarrspel och trumpet eller saxofon.

Wind of change är helt fantastisk med vackert både sprött och majestätiskt fiolspel med sparsmakade trummor som i samspel med stråkarna gör låter otroligt stark. Kanske inspiration till Motörheads ännu starkare låt 1916.

D-rider har en distansierad känsla i sången men medryckande hypnotiskt gitarrspel. En del munspel också.

Web weaver är en drömsk låt med en kombination av gitarr, piano och mystiska episka rymdljud på orgeln.

Andra sidan inleder med You'd better believe it en ganska euforisk och luftig låt men fortfarande med tempo och tryck. Lemmys röst känns igen i sångarrangemanget.

Hall of the mountain grill titeln är en travesti på Griegs Hall of the mountain king. Melodin är lite mystisk och sökande med bra pianospel och episk orgel när Erebors innandömen öppnar upp sig inne i berget. En del fiol förstärker Tolkien känslan.

Lost Johnny finns även med på Motörheads debutplatta. Inte riktigt lika snabbt tempo men samma hårda driv. Speciell distad gitarrton där rymden inte känns avlägsen. Lemmy sjunger bra.

Goat willow en kort låt som ger en upplevelse av grottutforskning på Månen med stalaktiterna droppande från taket.

Paradox växlar snyggt från episka toner till snabbt driv med märkliga orgeltoner och bas. Växlar lika snyggt tillbaka till lugnare vatten med lite piano och gitarr. Grymt driv.