Rättfram intensitet

Jag var sen på bollen när det gäller Motörhead och började inte lyssna på dem förrän för några år sedan. Tidigare har jag skrivit om Inferno och March ör die. Nu har turen kommit till det självbetitlade debutalbumet från 1977 på Chiswick. Mitt exemplar är den tyska utgåvan.

Ett fantastiskt bra album med enorm energi som blandar in rock n roll och mer modern hårdrock med frenesin hos garagerocken. De har en varierad ljudbild med en rå attack. Närmar sig Hawkwind lite tror jag och Lemmy hämtade mycket från rock n rollen som märktes tydligt med covergruppen Head cat. Bästa låtarna tycker jag är Motörhead, Vibrator, The watcher och The train kept a-rollin'. Men hela skivan är bra och väldigt rättfram.

Motörhead har ett mullrande galopperande ljud som är fantastiskt medryckande med sitt driv. Bra gitarr och en intensiv sånginsats. Bas och gitarr är distade till max. En Hawkwind-låt från början (måste lyssna in mig på detta band snart).

Andra låten Vibrator är en härlig rock n roll låt i snabbt tempo men med några mäktiga pauser med toner som ringer ut och bryts med några basriff. Sånginsatsen är mer sansad och riktigt bra.

Lost Johnny har en medryckande malande melodi och en bra sånginsats och samspel mellan gitarr, bas och trummor speciellt i ett längre instrumentalt parti.

Iron horse / Born to lose är en melodiös låt med bra sånginsats och fint gitarrspel där det även blir ett solo. Bra tryck och dallrande mullrande ljudbild genom hela låten.

Andra sidan öppnar med White line fever med riktigt tunga basriff och en hög intensitet. Det här var även titeln på Lemmys självbiografi tror jag.

Keep us on the road har en framtoning av ständig rörelse. Medryckande gitarr och basspel som får stort utrymme.

The watcher är en snabb låt med ett pumpande medryckande riff. De har några snygga stopp när de sjunger. Fina svävande toner och bubblande distade ljud. Påminner lite om Tried to hide med 13th floor elevators men det är en Hawkwind-låt som Lemmy skrev 1970.

The train kept a-rollin' har ett ångloks frenesi och det ångar ordentligt i en galen snabb och infallsrik låt. Bra sånginsats och fantastisk gitarr och bas som fyller rummet med energi. En klassisk blueslåt som de verkligen gör sin egen version på.

Skorpionens dans

Shocking blue var en grupp från Nederländerna. Scorpio's dance från 1970 var deras tredje LP och den gavs ut på Pink elephant men min kopia är den tyska utgåvan på Metronome.

De bjuder på en blandning av lite folk och country i några låtar över till psykedelisk rock och även lite pop. Mariska Veres är riktigt bra på sång i flera av låtarna. I en låt påminner hon om Grace Slick i låten White rabbit. De övriga medlemmarna är Robbie van Leeuwen, Klaasje van der Wal och Cornelis van der Beek. Skivan spelades in i USA.

Mina favoritlåtar från skivan är Deamon lover som är en fantastisk episk låt med psykedeliskt flyt, Scorpios dance som också går i en liknande stil samt I love voodo music som har ett spännande folkrocksound.

Scorpio's dance (first movement) inleder med några akustiska gitarrtoner och sedan en ensam baston som ringer ut. Ingen sång.

Alaska country här står Mariska för sången. En svängig låt med lite country och bluesfeeling men även lite psykedeliskt med långa ödsliga toner på orgel och gitarr i ett mellanspel.

Sally was a good old girl är en svängig countrylåt åt rock n roll korsat med bluegrass hållet.

Deamon lover är en fantastisk låt. Lång och med en bra melodi som byggs upp anspråkslöst, fin sånginsats med mycket känsla och riktigt bra sparsmakat episkt gitarrspel. Det finns en aning av flöjt eller orgel i bakgrunden ibland. Gitarrspelet är lite blandat akustiskt och elektriskt som jag är svag för. I några passager med sorgsna gitarrtoner påminner melodin märkligt nog starkt om låten The Model med tyska Kraftwerk.

Första sidan avslutas med en instrumentallåten Scorpios dance. Den öppnar med flyhänt spelad akustisk gitarr. Sedan fylls det på med taktfast bas och gitarren ljuder mer som spansk gitarr. Efter hand kommer det en del flöjt. Allt är väldigt meldiöst och föjsamt i en fin improviserad stil.

Andra sidan inleder med poppiga och dansanta men varierade Little cooling planet. En del gitarr och körande.

I love voodo music har ett stillsamt anslag med anspråkslös sång och fint gitarrspel. En fast takt i bakgrunden ramar in låten som har ett säreget folksound. En bit in i låten blir det istället rytmiska bongotrummor och olika fågelljud. Sen avslutas den som den började.

Seven is a number in magic är en mer poppig låt med en mycket repetetiv rytm. Lite munspel förgyller.

Mer pop med Keep it if you want it som får mig att tänka på The Kinks och deras You've really got me. En bit in i låten räddar de upp den med ett snyggt solo på trumpet och bastuba.

Water boy avslutar skivan. En massa sitar och en spännande sånginsats där Mariska påminner om Grace Slick.