Pastischer

En av mina favoritgrupper är The Band men de hade tyvärr några bottennapp också. Deras femte album Moondog matinee är ett sådant. Det gavs ut på Capitol 1973. Mitt exemplar är andrautgåvan utan teckningen på omslaget. Samtliga låtar är covers som de tyvärr i flera fall har fjantat till. Några låtar är riktigt bra t ex Share your love och The great pretender samt avslutande A change is gonna come. Richard Manuel sjunger väldigt bra här. Men Levon Helm som normalt är riktigt bra hade en väldigt dålig dag.

Ain't got no home en riktigt bra låt i ett normalt utförande tyvärr sjunger Levon Helm tillgjort och dessutom lägger de på någon slags elektronisk effekt på rösten så att den låter än värre. Kompet är hyfsat med lite New Orleans influerat blås.

Holy cow har ett mer The Band mässigt sound med bra sång av Rick Danko och lite körande av de andra. Ett bra avslappnat komp med gitarr och lite dragspel och blås. Ett märkligt solo på pedal steel gitarr eller om det är något annat hamnar tyvärr igen i pastischens land.

Share your love har ett stringent avskalat komp som äntligen har The Bands genuina känsla rakt igenom. Mycket bra sånginsats av Richard Manuel.

Mystery train är återigen en bra låt som de inte lyckas ge rättvisa. De gör om den till funk.

Andra sidan inleder med Promised land som också är en riktigt bra låt där de får till ett bra drag med framförallt piano men tyvärr är sången förstörd och likaså en del av insticken på munspel som låter som de bara försöker driva med genren.

The great pretender ännu en klassiker med The Platters. Här är sången riktigt bra med Richard Manuel och kompet genuint. Ganska nedtonat med gitarr och lite orgel.

I'm ready en härlig Fats Domino låt som tyvärr lider av den dåliga sången men pianospelet är bra.

Saved här står Richard för sången igen och det låter riktigt bra. Tyvärr har de någon slags positivorgel som står för kompet.

Skivan avslutas A change is gonna come. Fin sånginsats av Rick Danko och fint stämningsfullt saxofonspel och orgel. En del ganska anspråkslöst gitarrspel som mjukt smälter in är också trevligt.

Variabel struktur

Jethro Tull hade jag ingen koll på innan jag köpte Thick as a brick förra helgen när det var skivmässa i Linköping. Det är deras femte album och det gavs ut 1972 på Chrysalis. Mitt exemplar är den danska utgåvan komplett med någon slags tidningssidor med märkliga artiklar som ska passa in i konceptet kring texten. Skivan består av en enda låt som heter just Thick as a brick.

Det är inte improviserat eller jazzigt eller liknande utan väldigt ordnat och strukturerat med väldigt mycket variation som är märkligt sömlös. Jag finner det svårt att vare sig koncentrera sig på eller dras med i musiken. Men den är definitivt inte störande. Ska jag jämföra med något så får det bli med Frank Zappa om han hade bytt jazzinfluenser mot medeltiden istället.

Thick as a brick är förstås en lång och vindlande låt med en ljudbild som aldrig står still. I grunden står en slags medeltidsmelodi med flöjt, något annat ljust instrument och lite trubaduraktig sång som förstärker intrycket. Det blir många utflykter t ex med taktfasta trummor eller bas som studsar runt och en del elgitarr. Även orgel.

På andra sidan inleder de stressat med orgel, trumsolo och en del trumpet och en pigg flöjt på några ställen. Sedan kommer medeltidstemat tillbaka med trubadurstilen. Det kommer ett ganska luftigt parti med orgel och gitarr som låter ganska episkt. En annan sekvens består nästan av marschmusik. Avsnittet senare är det cembalo som de spelar flyhänt. I slutet är nog melodin tillbaka tror jag. Med några fina gitarrtoner.