News of the world var Queens sjätte album. Det gavs ut 1977 av EMI. Det är mitt hittills enda album med Queen. Jag skaffade det efter ett Family Guy avsnitt där Stewie blir vettskrämd av omslagsbilden på en sorts androgyn robot. Bilden är anpassad från en amerikansk science fiction tidskrift från 50-talet där Frank Kelly Freas hade ritat ungefär samma bild. Sen ritade han en anpassad bild till skivomslaget.
Musiken är ganska tung, ibland snabb och aggressiv och ibland berättande. Det är pop men ändå väldigt mycket idéer som ofta är väl utförda. Musiken är dynamisk och temperamentsfull och de har den speciella Queen-känslan med ljusa röster och bombastiska storvulna men ändå smakfulla anslag. En del låtar är förvånansvärt råa i sitt sound. En skiva som kan passa bra när man vill vakna till i höstmörkret. Den tappar lite fokus stundtals men det blir aldrig dåligt trots en del skumma effekterna på rösterna.
We will rock you inleder riktigt bra med handklapp och halvt talad sång med viss stämsång inblandat. Mot slutet kommer en rå elgitarr och rundar av en riktigt bra låt.
De följer upp bra med nästa låt klassikern We are the champions. Lite för majestätisk kanske men de får till bra moment med sparsmakat piano och engagerad sång eller ibland när de drar på med trummor, elgitarr och en massa stämsång.
Sheer heart attack är en väldigt snabb låt med gitarr som rusar och ganska aggressiv sång. En del skum vinande sång på vissa ställen.
All dead, all dead lugnar ner tempot. En berättande ballad med piano.
Spread your wings fortsätter i ett lugnare tempo men lite mer åt powerballadshållet. Kryddat med ett par gitarrstänk.
Fight from the inside inleder med hårda tunga futuristiska ljud. Sen fortsätter det med bra gung och hård sång.
Get down, make love har en ganska skum takt och ett hårt anslag. En del futuristiska inslag med tongeneratorljud.
Sleeping on the sidewalk är en ganska rak rocklåt i svängigt bluesigt tempo.
Who needs you är ganska annorlunda med en halvakustisk avskalad ljudbild. Lite calypso. Med typisk Mercury sång.
It's late har en mer ljudlig framtoning. En powerballad. Har en bra gitarreufori i slutet.
My melancholy blues är nästan ackapella men en del piano. Inte riktigt en blues mer åt jazzhållet i så fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar