Poppärlor med Doris

En svensk skiva från 1970 med endast engelska låtar. Doris Svensson med Did you give the world some love today baby. Utgiven av Odeon. Bjuder på tre strålande pop-pärlor.

Musiker på skivan som nämns på omslaget är Berndt Egerbladh som är en välkänd TV-personlighet med program som Två och en flygel eller långa minnesprogram om 40-, 50- och 60-talet. Han skrev flera av låtarna på den här skivan och var även producent och arrangör. Han spelar orgel och antar jag piano. Trummor spelas av Janne Loffe Carlsson, Bengan Carlsson spelar gitarr och Lukas Lindholm spelar bas.

Musiken är i sina bästa stunder skör med fin sånginsats av Doris och en massa spännande instrument som fyller ut melodin i omväxlande vackra arrangemang. Påminner kanske lite om Eartha Kitt och hennes Sentimental Eartha. En låt är psykedelisk i Jefferson Airplane, Ultimate Spinach eller Ill Wind mening. Kanske även den sköra låten på Easter Everywhere. Skivan verkar gravt missförstådd på olika internet-sidor där den beskrivs som fusion eller funk vilket absolut inte stämmer på minsta sätt.

Titellåten Did you give the world some love today, baby inleder. En välkänd och väldigt vacker låt. Doris sjunger med en ganska trasig men härlig röst. Melodin är vacker och byggs upp vackert av ömsom ljuva stråkar och av trasig elgitarr i härliga småknasiga toner. Mycket dynamik och på något ställa stannar allt utom en försiktig sång och ett fint kontemplativt piano.

I wish I knew är en välkänd låt som här kommer i en ganska långsam men svängig version med orgel och en del blås. Doris sånginsats växer i intensitet genom låten på ett bra sätt.

Grey rain of Sweden är en väldigt stillsam låt. Ingen direkt melodi men bra piano. Sången låter som en duett med Doris väldigt tydligt men en annan röst svagt och outgrundligt i bakgrunden.

Waiting at the station är en snabbare låt. En del munspel, fiol och akustisk gitarr på ett lustigt sätt.

Don't har en hel del stötvis levererat blås. Ingen direkt melodi men mycket drivande rytm. Inte riktigt funk men kanske något åt hålllet.

Daisies är stillsam med piano och akustisk gitarr. Trasig sånginsats och en ljuvlig skör melodi. Lite flöjt kommer till och med in på ett ställe. Underbart arrangerat. En viss medeltids eller barock känsla.

Andra sidan inleder med You never come closer är en underlig vridande låt. Långsamt tempo och märkliga rytmer. Aningen psykedeliskt till och med. En nattlig irrfärd.

Whispering pine är låten med The Band. En underbar låt och här i en strålande skör avskalad version. Piano och akustisk gitarr matchar Doris sånginsats perfekt. Bra trummor förstärker på ett bra sätt och vackra stråkar är mycket bra arrangerade. Hela låten svävar som en dröm. Berndt Egerbladh sjunger i lite kaotiska sångarrangemang mot slutet. Förstärker den avslappnade stämningen.

I'm pushing you out påminner om Don't från första sidan.

Won't you take me to the theatre är någon sorts barnlåt i music hall stil. Ganska jobbig faktiskt men inte utan viss charm.

Beatmaker ytterligare en låt med pumpande blås liksom I'm pushing you out och Don't men den här har mer melodi och en ganska cool sånginsats.

Bath avslutar skivan. En Harry Nilson låt. Har en stark Beatles influens skulle jag säga. Lite showaktig.

Sammantaget en bra och kul omväxlande skiva med tre eller fyra riktigt bra låtar, några helt okej låtar och kanske två som de kunde skippat.

Smälter ihop

Fortsätter på temat med skivor utgivna 1976 men med en totalt annorlunda musik. Aerosmith gav ut sin fjärde och vad jag förstått bäst ansedda skiva 1976. Den heter Rocks och gavs ut på märket CBS eller Columbia i USA. Mitt exemplar är en holländsk pressning. De kom från Boston.

Aerosmith är en hårdrocksgrupp och de spelar snabb party-hårdrock med mycket energi. Om jag förstått rätt så liknas de vid Rolling Stones men jag kan inte se någon sådan likhet. Gruppen bestod av Tom Hamilton på bas, Joey Kramer på trummor, Joe Perry på gitarr och Steven Tyler på sång och piano. Banjon som Paul Prestopino spelar på en låt lyckas jag inte höra.

Låtarna låter allihop ganska lika det är hård energisk partymusik med enstaka stänk av lite mörkare toner som smälter ihop. Inget som jag spelar ofta men det är konsekvent och inte dåligt.

Back in the saddle again inleder med skrämmande toner med bra driv sen kommer ganska överdriven skrikig sång.

Last child inleder med en akustisk sekvens sen blir det ganska lugn men tung musik. Ett fint svävande solo med bra gitarr och bas.

Rats in the cellar är en snabb låt med åkande långa gitarrtoner. En inte fullt så skrikig sånginsats.

Combination är också en sån euforisk hård låt med en del fina svävande toner. Kul skramlig distad gitarr på ett ställe mot slutet.

Andra sidan inleder med Sick as a dog. En lite lugnare låt med viss dynamik.

Nobody's fault har energiska trummor och en del bra gitarr.

Get the lead out kör på med hög energi. Bra bas i slutet.

Lick and a promise kör på i nästan boogie-takt.

Home tonight är en lugnare låt. Har lite mer melodi, kanske lite för högljudd sång. Annars är det skivans bästa låt.

Magiskt, episkt och privatpressat

Relatively Clean Rivers är ett magiskt privatpressat album med musikern Phil Pearlman. Det är utgivet 1976 och på etiketten står det Pacific Is. Med ett öppet improviserat melodiskt ljud så hörs det att det är från Kalifornien. Det bygger vidare i en fin tradition med grupper som Trispichord, Mu, Quicksilver Messenger Service och Grateful Dead eller The Great Society. Tack vare den rika och mycket bra användningen av flöjt vill jag även nämna grupper som The Insect Trust och Ultimate Spinach.

Ljudet är väldigt tydligt och rikt med väldigt bra akustisk gitarr och elgitarr samt flöjt utan att vara direkt mycket solon. Samspelet mellan instrumenten är fantastiskt speciellt med tanke på att han inte kan ha spelat dem samtidigt. Låtarna är välkomponerade och har väldigt medryckande och minnesvärda melodier. Trots att de är ganska korta så känns varje låt som ett musikaliskt miniepos. Melodierna och alla instrument som bygger upp dem flödar mycket vackert och varierat.

Phil Pearlman hade hjälp av Kurt Baker på gitarr och lite sång, Dwight Morouse på trummor, Hank Quinn och John Alabaster spelar också trummor på en låt. Annars spelar Phil själv alla instrument från flöjt, sång, gitarr, bas och munspel. Det här en av de mest kända och omtyckta privatpressade skivorna som finns.

Det ska vara en plansch eller insert med i skivan också men den fattas i mitt exemplar som annars är ett original. På insidan av det uppfällbara omslaget så finns alla texter till låtarna med. Omslaget och gruppnamnet antyder att Phil Pearlman var intresserad av miljö men även av elektronik. På baksidan finns nämligen en bild på en massa elektroniska komponenter t ex olika typer av resistorer.

Kalaset inleds med Easy ride. Öppnar med en akustisk ton som nästan är bluegrass. Direkt efter kör en driven halvt elektriskt och halvt akustiskt ackompanjerad låt igång. Ljudbilden är strålande med briljanta toner på gitarren och ibland även en del munspel. Det låter folkmusik från Appalcherna om det.

Journey through the valley of O inleder med vindklockor. En mer drömsk mystisk låt med flöjt. Fin sånginsats och lite tyngre emellanåt. Bra elgitarrspel som samspelar i en rik ljudbild med flöjten. Medryckande dynamiskt flödande melodi.

Babylon inleder med rena folktoner i drömsk kontemplativ anda. Sen kommer den igång med ett mer fullt komp. Smälter nästan ihop med föregående låt i någon mening. Ombytlig på ett spännande sätt. Den går in i en frentisk sekvens med rusande munspelstoner eller någon sorts överstyrd elektronik. Sen öppnar den upp igen med sång och gitarr.

Last flight to Eden öppnar med strålande akustisk gitarr i flera lager. Väldigt virtuost och avskalat. Nästan obemärkt kommer en liten vackert inflätad flöjt som sedan styr melodin mer och mer tills låten är slut. Det är ingen sång på den här låten.

Andra sidan inleder med ett Preludium med elektroniska distade melodiska ljud som sedan tystnar och ersätts av ljudet av vågor och fiskmåsar.

Hello sunshine har en frisk härlig melodi med behaglig sång. Gitarrspelet är flinkt och med en halvakustisk känsla. En liten flöjt finns med i bakgrunden. Gitarrspelet är virtuost och obehindrat improviserat. Riktigt härliga annorlunda sekevenser återkommer ständigt och byts obehindrat ut mot andra i ett härligt musikaliskt flöde.

They knew what to say har ett lite tyngre ljud med mer elgitarr och en del bas. En väldigt bra användning av de första banden på gitarren som ger ett kort men bra ljud. Sen kommer bra munspel i slutet.

The Persian caravan är lite österländsk i atmosfären precis i början med snabbt akustiskt gitarrspel. Sen kommer en klar fast men dynsiskt flödande instumentell låt som fylls av flöjt och grym elgitarr och en viskande effekt. Låten är berättande och väldigt återhållsamt dynamisk och varierad kring ett melodiskt grundtema. Riktigt episk.

A thousand years inleder med elektroniska ljud innan fantastisk akustisk gitarr tar vid och sången börjar. En bit in i låten kommer ett längre episkt instrumentell sekevens med underbara gitarrer som har lite folklig stil som om de stod på gårdplanen och spelade.

Mycket mer än bara rytm

En skiva som överaskar och en artist som överaskar. Bo Diddley med Bo Diddley's a twister utgiven på Checker år 1962. Checker var en underetikett till Chess i Chicago. Det här verkar delvis vara en samlingsskiva men den innehåller även nytt material. På omslaget så ser man Bo Diddley med en vanlig gitarr och inte hans vanliga ovanliga rektanguljära gitarr.

Tidigare uppfattade jag Bo Diddley som en egensinnig gitarrist med en speciell och mycket egen rytm. Men här bjuder han på väldigt mycket mer. Det blir folkrocksaktiga toner, surfmusik, snäll musik och tuff musik. Samt hans oförglömliga rytmer och oväntat varierade gitarrspel. Man ser varför Quicksilver Messenger Service hyllade honom.

Det påminner om allt från Elmore James, Buddy Holly till Harry Belafonte, Peter, Paul and Mary och Ray Charles. Det var Bo Diddleys sjunde lp.

Skivan inleds i surfstil med Detour. Väldigt avslappnat gitarrspel med långa efterklanger. Avskalat och behagligt att lyssna på.

She's alright inleder med rop av Bo Diddley och det är många rop från både honom och en kör genom hela låten. Väldigt mycket dynamik genom hela låten. Härligt lössläppta arrangemang.

Doin' the Jaguar har maffiga trummor i inledningen. En kvinnokör sjunger ganska mycket av texten. Bo Diddley sjunger omväxlande med kören. Fina gitarrslingor. Bra driv genom hela låten.

Who do you love den gamla klassikern som Ronnie Hawkins gör den definitiva versionen av. Bo Diddley står för originalversionen han har hittat på den grymma texten och den drivna skrämmande melodin.

Shank är en instrumentallåt. Omväxlande ljudbild och snabbt gitarrspel med korta glada toner. Häftigt call and answer med långa åkningar.

Road runner är en tungt fjädrad gungande lite farlig låt med härlig sång och kör. Riktigt gungande rockig blues. En del galna infall. Bra gitarrspel och en del fint piano.

My babe påminner väldigt mycket om This train med Peter, Paul and Mary. Flinkt härligt gitarrspel. Låten tillskrivs Willie Dixon på skivomslaget men verkar vara en gammal traditionell gospelsång som även Sister Rosetta Tharpe sjöng in. Medryckande med härligt snabbt strängknäppande gitarrspel och fina dynamiska pauser.

Andra sidan inleder med The twister är den tredje instrumentallåten på skivan. Bo Diddley fortsätter att briljera på gitarren. Han får den nästan att låta som en saxofon ibland.

Hey, Bo Diddley är melodimässigt mer det som man tänker på att Bo Diddley spelade in. Men här är texten lite ändrad tror jag. Rytmiskt, medryckande och väldigt eget.

Hush your mouth fortsätter i samma stil med maraccas, snabb gitarr, väldigt rytmiskt och hypnotiskt.

Bo Diddley är Bo Diddleys signaturlåt. Lite långsammare än de båda föregående låtarna men samma fokus på rytm. Mycket fina ljusa skruvande toner på gitarren. Tuff sånginsats.

I'm looking for a woman är en snabb rockande blues. Bra tryck men ändå fint berättande stil. Gitarrspelet är riktigt bra med många finesser och spännande ljud.

Here 'tis inleder riktigt intressant med akustiska gitarrtoner. Lite mer lågmäld även när den kommer igång. Kör och Bo på sång, men här sjunger han väldigt snällt och behagligt. Ett uppriktigt Buddy Holly sound. Ljudbilden är genuin och enkel.

I know avslutar skivan. Den är lite i samma behagliga uppriktiga snälla stil. Nästan lite Harry Belafonte över melodin. Mycket rytm. Fin snabb gitarr. Engagerad sång som bygger upp lite extas nästan på ett ställe.

Sett som en helhet en väldigt positiv skiva som bjuder på många överaskande sidor hos en fantastisk artist som verkligen behärskade många strängar på sin lyra.

Soul med stark melodi

Rena soulskivor brukar jag inte gilla speciellt mycket. Men Barbara Lynn med Here is Barbara Lynn är riktigt trevlig lyssning. Det kanske beror på att den gavs ut på Atlantic 1968. Atlantic brukar ha fint ljud på sina skivor. Dessutom är melodierna alltigenom starka vilket de inte brukar vara på t ex Motown skivor.

Detta var Barbara Lynns tredje skiva och hon har skrivit nära hälften av låtarna själv. Låtarna är korta och kärnfulla och håller ihop bra. Precis som den coola bilden på omslaget signalerar så spelar Barbara Lynn elgitarr på skivan. Hon har en varm uttrycksfull röst.

You'll lose a good thing fångar lyssnaren direkt. En väldigt behaglig själfull låt med luttrad smärta och längtan i hela sitt väsen. Barbara Lynns egen komposition.

Take your love and run är lite mer upp-tempo med en tjejkör. Smakfullt arrangerad.

Maybe we can slip away har ett lite annorlunda mer sparsmakat ljud. Snabbt piano som snurrar på och Barbara Lynn sjunger fint med lite lite körsång på precis rätt ställen. Skivans bästa låt.

Sure is worth it bjuder på mycket olika ljud som är svåra att placera. Melodin är medryckande och smakfull.

Only you know how to love me har en del fin gitarr och piano i en anspråkslös melodi.

I'll suffer, den andra Barbara Lynn låten på skivan. Fina växlingar i tempo med halvt talade partier på vissa ställen. Fin dynamik.

Andra sidan inleder med You're losing me bra driv med trummor och tamburin.

Sufferin' city har en tuffare melodi och en del fint blås och bas. Påminner lite om Working 9 to 5.

Multiplying pain bra melodi med kör i fina arrangemang.

Why can't you love me har inte den där riktiga melodin.

Mix it up baby är lite för modern egentligen. Lite disco-influerad.

This is the thanks I get har en del fin gitarr och bra känsloladdad sång i en ganska avskalad låt. Andra sidans bästa låt. Barbara har skrivit den själv.